INGET ÄR NYTT UNDER SOLEN

HAR INTE SKRIVIT på ett tag här. Har helt enkelt haft för svår prestationsångest i allmänhet och alltför mycket ångest i synnerhet. Livet är aldrig riktigt som man vill att det ska vara. Att gå igenom den sista tidens händelser har jag ingen större lust med, jag kan bara säga att jag hädanefter skall bli en betydligt hälsosammare människa, även om min megalomani och hybris har gått oförstörd genom den monsun av mental hysteri som präglat den senaste tiden; jag ska bli en riktigt stor skriftställare – det är mitt enda uppdrag, allt annat har mycket låg prioritering i mitt liv alltför värdefullt för att förspilla på till exempel krogen, alltför sällsynt för att disolveras i haschdimmor eller alkoholens töckenslöjor. – – – Mitt stora problem är kanske att jag inte har några stora problem, tänker jag. Tiden är ju en annan nu. Välfärdsstaten är intakt. Nej, jag talar inte om problem egentligen. Problem existerar ju alltid. Jag tänker på motstånd. Även om man skulle kunna se sin tillvaro i den kreativa klassen som en jakt efter pengar och på status utgör det bara en pseudokamp. Livet är trist. Man ser en film. Livet blir bara ännu tristare, oftast i alla fall – filmen är kanske dålig, man blir deprimerad. När jag såg Paul Thomas Andersons There Will Be Blood blev jag suveränt glad. Den handlade, tänkte jag, om MIG. Men för mig finns inget silver att gräva fram eller någon olja att borra efter. Det finns ingen amerikansk frontier, det finns ingen myt som jag kan bli någon del av. Man inscensätter sitt liv – alla gör det – och ens subjekt konstrueras av de andras blickar som Foucault menade – men det finns egentligen inget kvar att upptäcka, åtminstone är det så det känns.