VAD HAR HÄNT? Jag menar inte att så mycket har hänt egentligen. Det tycker jag nog inte. Har i alla fall köpt min första konsertbiljett idag. THE TOUGH ALLIANCE skall spela på Sticky Fingers på fredag. Först trodde jag att det var på Pustervik, men sedan såg jag att det var på Sticky Fingers. Fan, en massa tonåringar kommer vara där. Jag börjar få någon slags fobi för tonåringar. Kanske för att jag börjar bli äldre. När en tonåring kommer fram och viggar cigg vill jag skjuta honom eller henne. Det spelar ingen roll hur vederbörande ser ut, jag vill skjuta människan. Köp dina egna jävla cigg ditt as! Men nu har jag ju köpt biljetten. Varför? Jag tycker om TTA. De är gulliga på något vis. De är färgglada. Och om jag inte går dit kan jag ju slänga bort biljetten, hundra spänn är inte så mycket ändå. Frågan är bara vem jag skall gå dit med- måste ringa någon! - - - Fredagen var jävligt trevlig faktiskt. Träffade en gammal klasskamrat som jag talade i flera timmar med om gamla minnen. Var på någon fest på Ondotologen på Särögatan. Jag har inget emot tandläkare. En flicka som åt med öppen mun (vilket jag förlät henne emedan hon gav mig en stor bit av flintasteken som hade grillat) förklarade för mig hur besviken hon var på yrket. Hon var mycket självutlämnande för hon hade tömt en halv flaska Bacardi redan vid halv åtta. Hon trodde att det skulle vara mer glamour, men varje vecka har de någon typ av gruppmöte där chefen över verksamheten skriker att de måste tjäna si och så mycket pengar den här veckan för annars kommer allt att gå åt helvete. Hon trodde att vi levde i ett kommunistland fortfarande. Jag citerade Kitano - den japanska filmregissören - och sa med en Engdahlsk stämma: Vi lever i ett hårt kapitalistiskt samhälle. Det sa jag typ tre gånger den dagen. Vi lever i ett hårt kapitalistiskt samhälle. Det är ju sant. Men jag vet inte om det är till någon tröst. Hon höll med. Hon njöt i alla fall av den status hon hade bland sina patienter. Hon förklarade också att hon inte ville utnyttja den makt hon hade över dem. Vet inte om hon var galen men jag förstår kanske vad hon menar. Hon kan ju säga: "Ja, du vet, jag måste dra ut den tanden för den är inte bra" och den tanden kan vara helt frisk. Hon skulle om hon ville kunna vara en nazistisk tandläkare, som han i Maratonmannen. (Förresten sa hon att tandläkare sätter sina egna priser!) Jag förklarade för henne att jag älskar min tandläkare. Det gör ju inte ont att gå till tandläkaren längre. De senaste åren har jag inte haft ett enda hål. Och när jag har haft ett hål har tandläkaren använt så många olika borr att jag blivit imponerad. När jag var yngre har jag för mig att de bara använde två borrhuvuden. Idag minst fem. Eller jag vet inte, men jag tror att det är så. Senast jag var hos honom skakade jag hans hand och BUGADE omedvetet. Så bra tycker jag om honom! Om jag någon gång flyttar till en annan stad eller ett annat land måste jag åka till Guldheden för att kolla mina tänder. Om min tandläkare dör kommer jag att bli ledsen. Som när jag gick hos tandregleringen. När tandregleraren var färdig med mina tänder, nu har jag ett närmast perfekt bett, avled han. Han hade gjort sitt jobb. Han kunde dö. Han var 65 år eller nåt. Han fick ingen pension. Fy fan vad jag tyckte synd om honom. - - - Såg förresten Madagaskar här om dagen. Det slog mig att det var en barnfilm. Har också sett King Kong, King Kong Diaries och Old Boy. King Kong håller inte. Man kan inte göra filmer som bygger på en sån bisarr antropomorfism. Jag vill inte höra mig själva tänka: "Ja, King Kong ser ledsen ut nu, ja, han måste vara ensam på den där ön. Det är ju uppenbart att han är den sista av sitt slag. Och därborta ligger en massa King Kong-skelett. Alla hans vänner är döda." Ändå kan jag inte låta bli att tänka så. Vad regissören tänker är att jag också skall känna något. Men det gör jag inte. Ändå var filmen imponerande på andra sätt. Problemet är att de skall uppföljare. Det kommer att bli mycket dåligt. King Kongs son skall slåss mot nazister med Gatlingkulsprutor monterade på axlarna. Och i filmen skall nazisterna ha avlat fram äckliga mutanter. Så småningom kommer kidsen tro att Nazi-tyskland var en jävla fabel. Det är inte så bra. Old Boy är ändå den film jag var mest besviken på. En skitfilm om jag skall vara helt ärlig. Jävligt övervärderad film. Å andra sidan älskar jag asiater som går runt och slåss i snygga kostymer. Men ju mer de ser ut som lodisar desto bättre. Lodisantihjälten är förresten en typisk asiatisk (kanske främst japansk) företeelse. Det finns många japanska filmer som bygger på det konceptet.

Hörde av en sjutton, snart artonåring Schillerskaelev att min gamla svensklärare - som var en mycket speciell person - rest till Afrika. Några sadistiska elever hade tejpat upp en bild på honom när han står med en boaorm runt halsen, eller om det var en mindre orm. Ni känner inte människan, men han var nästan min bästa vän under en period. Känner mig jävligt sömnig idag. Funderar på att hyra en film. Kanske med den där... vad han nu heter. Ja, någonting. THE WEATHER MAN. Ja, just det Nick Cage. Läser att nån av killarna i Bad Cash har skapat ett nytt band, Family Romance. De ser jävligt trötta ut på bilderna. "Martin: Magen har blivit större och det är inte lika charmigt att bli pissfull." Nej, det är fan sant. De senaste gångerna jag har blivit pissfull har det inte varit charmigt alls. Jag är också tjugofem. Men det är bara mina muskler som blivit större. He-he! Gener är bra. Självdisciplin och en anorektisk läggning. – – – Namnam och jag skall börja analysera varför vi älskar Ernst Hugo och Jack Nicholson som ni kan se på bild här ovanför ur filmen Chinatown av Roman Polanski. Av någon anledning kan jag aldrig riktigt komma ihåg vad den filmen handlar om, trots att jag sett den flera gånger. Den är nästan för snygg för att jag skall bry mig om vad det hela går ut på. Den slutar sorgligt. CP:iga människor äter glass. Sitter på Java. Stolar skall inte låta som sjuka gnuer när man flyttar dem, säger Oskar. Jag håller med. Någon bisarr svartklädd person läser en bok som heter Talismanen. Vet inte vad jag är ute efter idag. Borde hyra en film. Ja, det har jag ju sagt! Hur som helst. Jack Nicholson. Det går inte att förklara hur stor han är.

DET VAR BÄTTRE FÖRR. Jävligt hög stämning igår. A. har kommit tillbaka till Götet och vi satt på Bazar och hade det nice. Jag, Kristina och A. A. var tämligen packad redan när jag anlände. Jag tog det ganska lugnt. Började med att dra i mig två glas vatten. Festmetoden! Konversationerna var helt underbara. Vi snackade länge, länge om ewokier. Det var kul. Min Kristinas dröm var att gå ut och skjuta några i skogen. Överlag finns det mycket fina skämt att hämta ur Star Wars-världen. Grejen med ewokier är att de inte är så gulliga som man kan tro. De är köttätare. De kan tänka sig att koka dig om du inte skaffar ett emotionellt band till dem. De är småsadistiska i allmänhet. De har ett trynliknande andningsorgan. Hur som helst var det trevligt. O. - en HDK-elev - upprepade flera gånger hur snygg jag var. Det kändes bra. Tyvärr hade han badat sin digitalkamera i öl och kunde inte ta några modebilder på mig. Synd. På Skål några timmar senare talade om kvinnornas former. Hur tjejer i tidiga james bondfilmer var med dagens mått mätt. Jag menade att det var bättre på den tiden när tjejerna var lite mulliga och det anorektiska idealet inte var förhärskande. Det var lite mer avspänt när en kvinna inte behövde ha ett perfekt utseende. Med vissa av de tidiga bondbrudarna får man känslan av att de skulle kunna sitta i en soffa, halvnakna mer eller mindre, dricka bärs och röka cigarretter och snacka om saker på ett rått och livserfaret vis. Om man tog dem på brösten skulle de slå en i ansiktet och man skulle kunna slå tillbaka. Sedan skulle man kyssa varandra och skratta. - - - Det är nästan konstigt hur vissa dagar känns som på film. Man känner ingen hämning. Man dansar uppför gatan. Närmast ingen konversation är för dum. Man sjunger till en låt av Frank Sinatra. På krogen har de ställt upp stolarna på bordet för att det är så få gäster. Det är måndag, människor jobbar nästa dag, studenterna har inga pengar och är inte ute, själv är man nästan en dagdrivare (poet) fast med respekt, som Namnam definierade det. En stad kan inte vara dödare än Göteborg vissa måndagar och givetvis söndagar. Det är fascinerande. - - - Har funderat mycket på Jack Nicholsonkänslan som jag har fått två gånger i mitt liv. En gång med X. och någon av hans polare. Vi rökte lite, satt på Solsidan och det var en ljus och fin dag. Pratade om Jack Nicholson och hur han inte behövde betala när han gick på restaurang. Vem skulle vilja ta betalt av Jack Nicholson. Det måste vara som när Ernst Hugo Järegård gick till tandläkaren och tandläkaren menade: "Du borde inte behöva betala det här, det är jag, eller alla andra som borde betala skatt till DIG." Ernst Hugo höll antagligen med. Jag hade gärna betalat skatt till Ernst Hugo. Hur som helst började jag mer och mer känna mig som Jack Nicholson. Det är en underbar känsla. Som sagt har jag bara upplevt den känslan två gånger i mitt liv. Givetvis handlar det om närvarokänsla, men det är större än så egentligen. Om jag hade känt mig som Jack Nicholson varje gång jag drog i mig ett antal öl hade jag antagligen dragit i mig öl hela tiden, men det är svårare - djupare - än så.

GRANNE MED DET NORMALA. Såg 24th hour igår. En film av Spike Lee från 2002 med Edward Norton i huvudrollen. Kan inte påstå att jag tyckte att den var direkt bra. Den fungerade inte rätt igenom. Filmens sista fem minuter var en smula sentimental, pretentiös på ett sätt som inte riktigt fungerade med den övriga filmen som - enligt min mening - var en smula identitetslös. Det hade lika gärna kunnat vara en debutfilm ur den aspekten. Hade jag vetat att det var Spike Lee som hade gjort den under det att jag såg filmen hade jag antagligen bara irriterat mig på att den hade varit så dålig för att vara en Spike Leefilm, men att det var Spike Lee fick jag reda på först när jag kollade upp filmen på IMDB. Det speciella med filmen är att den tar med 11/9 i handlingen. I en scen, den bästa, står Norton framför en spegel och håller en lång misogyn monolog om hur mycket han föraktar alla människor som bor i den här staden, New York, och den är förvånansvärt bra och roande, rasistisk (mot alla) och elak. – – – När jag såg scenerna från det som fanns kvar av World Trade Scener kom jag att tänka på en historien som den amerikanska bagaren berättade för mig i Paris. Hur han hade jobbat på en restaurang men fått gå samma dag i princip eftersom de insåg att de knappast skulle få så många besökare den kommande tiden. I tre månader var allt ställt uppochned. Bagaren började arbeta som volontär i en stor sal där de utfodrade upprensningsarbetarna med soppa och grejer. De satt kanske femhundra till tusen människor i en lokal och det läskiga var att de var dödstysta. Ingen sa någonting. De åt bara sin mat. Men när han beskrev var deras arbete gick ut på förstod jag naturligtvis varför. De var tvugna att plocka upp ett ben här, en arm där, osv. Det måste ha varit ett jävla jobb. – – – Bättre väder idag förresten. SKönt. Har slarvat bort pappret med PUK-koden till min mobil så jag vet inte vad jag skall göra. Måste ringa Bredsbandsbolaget så att de kan installera skiten i min lägenhet. – – – Köpte Gray’ Anatomy igår. En klassiker inom anatomiböcker, från 1858. Det gjorde mig glad. Den kostade över 500 spänn. Skall använda den som illustrationsmaterial i min lilla tidskrift. – – – I förrgår tvättade jag mina jeans. – – – Utan mobil är man nästan hemlös. Apropå hemlöshet och misär träffade jag min musikervän G. igår. Vi skulle pula lite med musiken. Av någon jävla anledning har samtidigt bestämt träff med någon som han menar är en rätt dålig trubadur. Träffar killarna i Hagaparken. Ser direkt att den trubaduren är rätt alkad. Obehagligt. Vi tar en kopp kaffe och snackar om amerikaner. Amerikaner är ungefär det enda jag talar med människor om nu för tiden. De vill inta Iran. Ja, vad skall man säga. Eller vilka är "de"? Bush & Co. vill inta Irak. Men jag läser inte tidningar längre så jag har ingen aning om om det stämmer. När de väl gör det kommer Göran Persson inte att säga ett skit. OP skulle vrider sig i sin grav. Hur som helst går vi hem till G. Nu har han i alla fall skaffat en dator, men den är från artonhundratalet. Den har en nikotingul patina. Trodde inte att jag skulle få se något med Atariloggan mer i mitt liv. Det gör mig lycklig. Men det är fortfarande JUNO106:an som gör att jag står ut med G. Utan JUNO106:an hade jag nästan förskjutit honom. Men även Jesus umgicks antagligen med missbrukare. Tyvärr avbryts vi av den här trubaduren som varit och köpt ett sexpack. Klockan är ett på dagen. Säger till G. att jag går om trubaduren skall vara det. Till på köpet får jag lyssna på en visa som trubaduren gjort. Den är antagligen det största beviset på dekadens jag hört. Rösten är fruktansvärd. Trots att till exempel någon typ av missbruk kan percipieras i kända trubadurers röster brukar de ändå ha någon typ av koll på vad som är vackert, deras texter är bra. Det här är fruktansvärt. Fan, G. det här kommer att bli för mycket Kenta och Stoffe för mig, jag drar fan här ifrån! Sagt och gjort. Men behöver inte stirra misären mer i ögonen än man behöver. – – – Förresten visar det sig att min granne är en helt normal kille i min egen ålder. Ser äldre ut, möjligtvis för att han har skägg. Igår spelade gamla - engelskspråkiga - MTVhits på sin gitarr med sina kompisar. De sjöng inte direkt bra, men det var heller inte meningen antar jag. De sjöng ju inte som trubaduren. Fick en känsla av SVERIGE som jag gjorde mig ganska glad. Detta är normaliteten. Människor som sjunger låtar och spelar gitarr. Imorse vaknade jag av att han övade på sin gitarr. (Det är jävligt lyhört i mitt hus.) Man blir ju glad när man kan konstatera att sin granne är varken 1) Nasse 2) Missbrukare 3) Sinnesjuk. Och min granne kommer antagligen aldrig att tangera något av det. Han är en svenne, en god samhällsmedborgare, ett A-barn. Jag älskar honom. Tyckte inte jävligt illa om min förra, men han gav mig inga goda vibbar av att leva i ett I-land. Vid något tillfälle kom polisen och snacka med honom för att han hade slagits med sin flickvän. Sådana saker gör att man känner sig otrygg.

Igår såg jag lite på TV. Kände mig en smula sjuk och idag är jag faktiskt sjukare. Det är kanske bra med TV, men jag vet inte. Såg ett hjärndött program om bilar. En tjej skulle ta reda på vilken som var den bästa tjejbilen, så hon och två andra tjejer (30+) testade lika olika bilar. Sedan utnämnde de Hondan de prövat till den bästa tjejbilen samtidigt som de konstaterade att det inte finns något som heter Tjejbil. Det var förvirrande. Såg lite på ett THE SIMPSONS-avsnitt också, som jag sett förut naturligtvis. Förresten verkar det som om ZTV blivit kanal 6 medan jag varit borta. Loggan är en annan. I och för sig skiter jag väl i det. Det är en skitsak. Såg också lite på Nyheterna. Det var inte alldeles deprimerande. Såg en repris av Kobra. Om Pet Shop Boys bland annat. En gång stod jag på Storans scen och dansade. Var ganska full, men dansande ändå - tycker jag - ganska bra. När killarna som vände skivor började spela en låt av Pet Shop Boys slutade jag dansa. "Men dansa då!" sa någon av killarna. "Nej, det här går fan inte att dansa till" svarade jag och tillade "Det är bögmusik för fan." Idag skäms jag över den sista lilla kommentaren. Det slår mig idag att folk kan ha tagit illa upp, men jag vidhåller att rytmstrukturen i Pet Shop Boys musik helt enkelt är svår att dansa till, om man helt enkelt inte vill dansa dåligt. Det är ju ingen slump att folk sällan dansar i deras musikvideor. Förresten skämdes jag extra mycket när Neil Tennant menade att han inte gillade att människor som var var homosexuella genast placerades in under etiketten "gaykultur", att sådana personer lätt kunde få stämpeln "gayikon" och sådant, mest för att MEDIA ville säga: "Det här är för bögar och inte för vanliga människor." På sätt och vis har han ju rätt. Kände mig träffad. Visst kan man dansa till musik gjord av homosexuella. Ja,ja. Men det är klart Pet Shop Boys spelat jävligt mycket på homotematiken. Och det är väl bra? Derek Jarman producerade videon till It's a sin, Ian McKellen (Gandal i Sagan om Ringen) - som är en berömd så kallad gay - spelade vampyr i videon till Heat, osv. En mängd saker alltså. Ska inte gå djupare in på vad jag tycker om gayrörelsen. Risken är att jag framstår som en nazist snarare än en egentligen djup tänkare med vissa marxistiska idéer om att vissa saker måste ersättas av något annat. Vem bryr sig? Ja, det är lite det som är min poäng: VEM BRYR SIG?



Kommer aldrig ihåg vad det där livsstilsmagasinet heter. Den är gratis. Source eller något liknade. Den är mer eller mindre sinnesjuk. Läste en långt samtal mellan Andres Lokko (en person jag inte tycker illa om över huvud taget; han var trevlig men ovanligt tystlåten när jag träffade honom vid ett tillfälle på Gump; kanske var han trött, vill efterfesta med honom men han skulle till sitt hotell och sova) och någon annan tjomme som talar om Ralph Lauren på ett sätt som jag på något vis tycker mycket bra om (eftersom det var så ohämmat elitistiskt), men som samtidigt repellerar mig. På sätt och vis är de ungefär lika stränga i sina omdömen som kanske Ernst Jünger och Heidegger hade varit om de hade suttit över en kopp te och talat om vilka fjärilar som är vackrast. Att förstå vissa fjärilars skönhet kräver kanske en viss kunskap. Man kanske inte omedelbart tycker att en viss fjäril, med grå och lite ludnare kropp, är vacker, i jämförelse med en annan lite mer färggladare fjäril. Då kan man i och för sig säga att det handlar om något annat än vanlig skönhet, inte direkt en skönhet du kan percipiera utan intellektuella mellanled - inte lika allmän, inte lika begriplig. - Det överraskade var, tyckte jag, den totala BESATTHETEN av Ralph Lauren, men också kunskapen, och det oförtäckta äcklet - eller rädslan nästan - inför människor som klär sig i svart (något som för övrig associerades till Göteborg). Svart är så enkelt. Det är en statusfärg (som inte är en färg), det är FÖR enkelt. Status och makt skall idag (tolkade jag Lokko & Co.) representeras med grällare färger. Om man inte förstått det är man ute. (Här kände jag mig träffad.) I deras ton fanns också något garderande i sättet som texterna (kan omöjligt föreställa mig att detta var en verklig dialog inspelad på band) var extremt informationsmättade, en totalt ovidkommande kunskap om något så ytligt som mode ändå är - därmed sagt inte oviktigt! På något vis förstod jag att det var såhär hypen skapades, Raffehypen. Dessa människor arbetade för Ralph Lauren. I och för sig inte betalade av honom. Men ändå - kanske inte helt oreflekterat - Ralph Lauren-lakejer. De skämdes inte för det. De var stolta. Detta var viktigt för dem. – – – Känner mig obehagligt agressiv idag, men det beror antagligen på att jag är sjuk och har sjukt mycket att göra. En massa saker som måste skrivas. Det är jobbigt. Krävs på 2600 för lite skadegörelse från i vintras. Det är ändå inte så mycket. – – – Ja, just det, en annan sjuk sak i Sourceledaren. Av någon märklig anledning nämner de Wijkmarks Jägarna på Karinhall och använder den som en referens till hur snygga nazisternas kostymer var. Ibland funderar jag på om vissa människor funderar på hur provocerande de egentligen är. Västerlänningar som klär sig i hippiekläder är inte mer övermänniskor än människor som klär sig i märkeskläder. Jag skulle inte ens på skoj dra paralleller (om nu paralleller stavas så?) till nazismen för att belysa någon slags idé om mode, samtidigt måste jag erkänna att jag fantiserar ovanligt mycket om SS-kostymer. Det är lite synd att de betedde sig å illa, dessa skräddarsydda små dödsänglar. – – – Ja, jag måste nästan be om ursäkt för att jag är på så dåligt humör. Det är grått idag i Göteborg. Grått, grått, grått. Men jag har många fina tankar också. Men vem skall jag dela dem med?



Blir bara mer och mer deprimerad ju längre dagen går. Va ska jag göra. Att supa sig full hade kunnat vara ett alternativ, men inte längre. Inte i den här jävla staden. Måste sätta mig och redigera 150 sidor med poesi. Det känns tungt. Även om man skriver mycket bra poesi (ja, kanske framför allt om man skriver bra poesi) är det bara ett hundratal människor som läser det. Så vad är egentligen meningen? M. hade rätt: borde tonsätta mina dikter, men jag kan inte tonsätta saker. Fan. Såg förresten lite på Godards LE MEPRIS/FÖRAKTET (1963) igår. Läs en essä här om du vill, av någon engelsk tjomme. Ett ordinärt värdeomdöme som "bra" räcker inte riktigt. Det var en jävligt snygg film. Såg den för några år sedan men den var bättre nu. Har aldrig reflekterat över hur vacker Brigitte Bardot egentligen var. Hennes djuraktivism har nog fått mig att hata henne. Men det är för fan bra att hon kämpar för någonting, om det nu är hon som gör det. Blandar jag ihop henne med någon? (Var finns min Brigitte Bardot? Finns hon? Nej, skulle du kanske svara med bakåtlutad självsäkerhet. Men vem vet?...) - - - Kanske slår det någon att jag bara är avundsjuk på Andres Lokko. Det är möjligt. Men jag sa ju att jag tycker om honom. Min avund ligger nog på fenomenet pop-rock-mode-skribentgrejen över huvud taget. Det tycks mig så glamoröst på något sätt, självtillräcklighetskänslorna kommer också så omedelbart när man publicerar sig i typ en skrift som NG. Alla kan läsa den och tänka, ja, så är det, det är RÄTT, fan vad rätt han har i det, fan vad dom suger det har han rätt i, och allt man gör, skriver, säger, menar, tycker, tänker LEGITIMERAS och ges status av till exempel stora bilder på RALPH LAUREN-loggon eller på unga pojkar och flickor i tighta märkes- eller vintagekläder, eller med någon bild på något rockband. I andra länder fungerar det naturligtvis på exakt samma sätt. Bara det att just annonserna i andra länders gratislivsstilsmagasin ibland går liksom överstyr: som den bild på en faktiskt RUTTNAT men naturligtvis - under äcklet - attraktiv ung kvinnokropp, på henne kläder av typ märket NIKE eller nåt och texten LAST FOREVER eller något liknande, med betydelsen att du som konsument aldrig behöver oroa dig över att dina kläder slits ut av ditt hårda joggande eller vad fan du nu håller på med om du köper ett NIKE-plagg (kan ha varit något annat märke). En sådan annons skulle aldrig kunna tas in i en svenska tidning. Varför? För att det här i Sverige helt enkelt hade uppfattats av en majoritet svenskar som precis så äcklande som jag uppfattade det då. Sedan, om man nu är en sådan skribent, träffar man naturligtvis människor på krogen som känner igen en och tycker att man är bra eller dålig. Spelar liksom ingen roll. Man är någon - och det är ju bra. Min depression är verkligen total idag. – – – Naturligtvis borde mitt mål vara att bli väldigt rik på något sätt.

Tillbaka i GBG igen. Här finns det uppenbarligen mer gräsmattor. Nyser. Pollen. Jobbigt. Stirrar på en ICA Supermarket och tänker att är sjukt att man inte kan sälja ofarliga mediciner i en matvarubutik i det här landet. Speciellt såhär års när alla vet att folk "lider" eller vad jag man ska säga. Jo, faktiskt. Det är väl ett slags lidande. Värst mår tydligen björkallergikerna. Det är rätt åt dem. – – – De senaste dagarna i Paris snusade jag en dosa lös Grovsnus (eftersom min stock med General Portion tog slut). Det var en nyttig period antar jag. Lärde mig hur man var tvungen att krama ihop prillan riktigt hårt så att den inte skulle falla i sönder under läppen, vilket är vidrigt, lärde mig också hur länge man bör ha prillan inne. Förresten har jag börjat läsa Stig Larssons ARTIKLAR 1975-2004 nu. Fina grejer.

- - -




"Det finns en kraft hos den som inte väljer att vara god, den som inte följer samhällsmönstret, rebellen. The Bad Guy är alltid mer fascinerande än den snälle
sheriffen. Killen som kastar suddgummi på fröken i mellanstadiet kan också under rasten ta tjejerna på bröstet. Att bli en vuxen man innebär också att ta sig ut ur rollen som det snälla städade barnet Det snälla städade barnet kan inte få stånd"
(Stig Larsson, "Varför fick G så dålig kritik?", Artiklar 1975-2004 (2006))

LIVET ÄR GÖTT, NÄR ÖL KOSTAR 45 EUROCENT. Snart skall jag sätta mig med ännu
en Königsbacher och skriva en mer seriös recension av Voyage(s) en utopie JLG, 1946-
2006 A la recherche d’un théoreme perdu; med seriös menar jag naturligtvis mer
konventionell (i storstadstidningarnas ögon). Läser Andres Lokkos små texter på
SvD. Han skriver bra men alldeles oneurotiskt. Det är för mjäkigt! Hur som helst är
min tanke att hålla fast vid det pornografiska innehållet, att inte MÖRKA det faktum
att BÖGPORREN ändå har funnits någonstans i Godards tankevärld, i någon slags
bemärkelse, kanske varken negativ eller positiv. _ _ _ Leo-san har förresten rätt i
att min kärlek till Stig Larsson är något för stor. Måste släppa det, för att bli en
vuxen människa, en man. Men det är svårt. På sätt och vis verkar det också som om
min kärlek till vissa litterära förlagor inte är lika acceptabel som mina vänners
kärlekar till typ musikidoler. Om någon tycker om Morrissey perverst mycket är ju
inte det något jag kommer ha någon åsikt om. _ _ _ Fan, har läst lite andra
bloggar de senaste dagarna och måste erkänna att min blogg är grym. Men sam-
tidigt den kanske fulaste. Bäst tycker jag om människor som på full allvar skriver
om Deleuze, Guattari, Marx, Heidegger och jag vet inte vad. Det är också en slags
pornografi. Börjar bli lite berusad. _ _ _ Fan, igår rökte jag på lite igen förresten. Kände
i säkert en timma en lätt ångest, eller vad skall man säga: indifferens, eller
likgiltighet. Tänkte: Jag kommer alltid att känna mig utanför, rädd och hungrig.
Nej, det gjorde jag inte. Men jag frågade mig: "Det finns ingenstans som man är
hemma!" Och det är ju så. Ibland känner man sig mer hemma där man inte hör
hemma, ibland är det mer hemtrevligt där det inte är hemtrevligt alls, ibland finner
man en syster eller en bror som inte talar ens eget språk, ens modersmål, och
det är väl bra, bra att dessa gränser suddas ut?...

NÅGRA SNABBA ORD OM TRAVEL(S) IN UTOPIA JLG (JEAN LUC GODARD),
1746-2006. IN SEARCH OF THE LOST THEOREM - - - 11 maj - 14 augusti 2006
på Centre Pompidou. _ _ _ På en av PioneerHDskärmarna pojkar, spanska och
tyska, som spelar fotboll med varandra, europasemifinal. Ja, det är ju bra. Godard
menar antagligen inte att det är dåligt. Han ser säkert en del på Eurosport. På en
annan HD-skärm precis bredvid ett slags lekprogram där man kan vinna någon
miljon euro. Programledaren ser vulgär, intelligent och elak ut. Kvinnan som spelar
är vacker. Några bilder på henne från barnsben till nutid (hon är kanske 35). I
ett klipp gråter hon. Kanske för att hon är så mån om att vinna, kanske för att hon
blir djupt berörd över att kunna vinna, kanske för att den ganska motbjudande
programledaren har sagt något som gjort henne rörd? Vem vet. Det går inte att
höra ljudet. Ibland frågar han de tävlande om de har någon strategi. Det framstår
som en dum fråga, men han behöver nödvändigtvis inte vara dum; programmet
bygger ju på dumhet, på fördumning. Det finns - vad jag hört - inga bildande
element i programmet. Strategifrågan är dum eftersom man inte kan ha någon strategi
när man spelar lotto, när spelet bygger på ren tur. Ibland frågar han vilket hennes
personliga förhållande är till siffran 8 eller kanske 6 (och då är det möjligt att han
samtidigt är lite flörtig). Jag menar, vilken är DIN strategi när du spelar BINGO-
LOTTO? På en annan HD-skärm: 1970-tal, nakna män och kvinnor som ligger
och knullar varandra på en stor säng. De är alla insmorda i någon slags massageolja, men det
kan ju lika gärna vara solrosolja eller matolja. En brunett blir plötsligt slagen i
ansiktet av en man. Sedan omfamnar hon honom. Sedan en scen från 2000-
talet från en gayparty av något slag. Ganska muskulösa män som... ja, ägnar
sig åt varandra med sina munnar. Ungefär lika erotiskt, eller snarare sensuellt,
som lekprogrammet tidigare. Män sitter avslappnat i fåtöljer runtomkring och
stryker sig själva. Blixtar som går av. Jag och A. står och betraktar detta till-
räckligt länge för att vi inte skall betrakta oss själva som borgarbrackor, några
kavajklädda fransonser kastar en sekundsnabb blick på det hela och
går vidare bort mot hakkorset på väggen i SALLE 1. - - - Fortsätter med recensionen
senare, måste äta. // På Le Sainte Marthe på 32, rue Sainte Marthe (10e arrondissementet)
äter jag en bit kalv som liksom faller isär av sig själv. Underbart att sitta där efter
att kulturat lite under dagen. Köttet är så jävla bra på Sainte Marthe! En liten
Terrierhund springer runt mellan borden. K. matar den med en sten vid något
tillfälle. // Nästa dag. Tillbaka till recensionen. Känns som om det är meninglöst
att recensera något som jag samtidigt inte kan visa några bilder ifrån. Igår kom jag
ändå på vad det hela handlade om och varför jag tyckte att utställningen var så
bra som jag ändå tyckte att den var. Det som fascinerade mig skulle nog ingen
annan ha fascinerats av lika mycket och påtalat som en jävligt viktig del av hela
tanken med Godards utställning. Nämligen detta att det i de rätt stora modeller
som av en utställning som inte blev av som Godard hade med i utställning
fanns kanske sammanlagt, fast spridda på olika modeller, ibland monterade med
ståltråd, ibland lite mer gömda (så att bara skärmarna syntes): tjugo, trettio
iPod video, iPod av den femte generationen. Tanken på att Godard gått och köpt
trettio iPods, fabriksnya, och bara slängde in dem i sina egenhändigt ihopsnickrade
modeller (av den utställning som inte blev av) gladde mig av någon anledning.
Kanske för att jag själv skulle vilja kunna köpa tjugo, trettio iPods - bara sådär.
Nej, meningen är naturligtvis djupare än så. Man kan säga att Godard genom att
låta den moderna tekniken, HD-skärmar och iPods, få en så stor plats i utställningen
faktiskt poängterar att vi befinner oss i en ny tid i vilken vi aldrig kan fly den rörliga
bilden, och den rörliga bilden, vare sig det gäller reklam, film, teve. Vad en teve är
är ju också något som liksom upplöses. Jag ser på DVD på min laptop. Varför skulle
jag köpa en teve när jag kan se på film på min laptop? Men jag tror också att Godard
vill poängtera faran i det döda bildspråket som blir själva resultatet av en så enorm
explosion av rörlig media, och det rent facistiska, eller totalt historielösa, i vissa
typer av underhållningsprogram. Hur som helst är det själva modellerna som är det
intressanta med hela utställningen. I en av dem är det nästan som om han hade
velat återskapa en scen ur Week En. För att gestalta en bilkrach eller ett bilvrak,
sönderslaget, i ett mörkt landskap har han helt enkelt tagit en leksaksbil med
elektriska komponenter och trampat på den och lagt ut i modellen. Hans ursprungs-
tanke måste alltså ha varit att besökaren skulle gå runt i de landskap som han
själv befunnit sig i eller redan försökt gestalta. Upplevelsen skulle bli starkare om
vi själva fick befinna oss i något av ett bilkraschinferno. En annan modell visar en
scen från en österlandet. En slags oas med en palm och en ruin. På väggen ser
man en film med Charlie Chaplin och en stor bild på Mickey Mouse. I en annan
modell ett helt annat landskap med taggtråd runt. På taggtrådsstängslet hänger
bilder på medlemsländerna i EU. På golvet också en Mercedes Benz. På en
säng i SALLE 1 där porrfilmerna visades finns förresten en säng på vilket det
stod en HD-skärm Pioneer eller Panasonic på vilken BLACK HAWK DOWN
visades. Som om han vill säga att det är detta som människor ser i sina hem.
Hur som helst kan jag fortfarande inte släppa själva teknikgrejen. För det är
ju trots allt en alltmer raffinerad teknik som har och kommer att förändra filmen,
men inte nödvändigtvis på något positivt sätt. Meningsfull film kommer kanske
att skapas också i framtiden, men själva tekniken i sig är ju knappast något
som avgör hur det blir med den saken. I vilket fall som helst en bra utställning. -
Om ni inte fattar någonting av det här beror det på att jag inte anstränger mig
jättemycket.

KOMMER INTE PÅ VAD JAG SKALL SKRIVA IDAG. Disney har brutit med McDonalds
eftersom de inte vill förknippas med feta barn. Jag förstår det. Förresten förstår jag inte
riktigt den amerikanska, nya?, genren som går ut på att göra filmer med titlar som FAT
JOE eller BIG DANNY eller något liknande om feta SVARTA barn. Tänker man att det
finns en marknad för filmer om ovanligt feta kids som ändå är lyckliga på något vis?
_ _ _ Vill känna mig mer som en krigs/utrikeskorrespondent igen, men det finns ingen krigs-
härd här i närheten. Det är synd nästan. _ _ _ Slår lite på en stor säck med kaffebönor
här på le Malongo Café i ren frustration. Jag behöver verkligen gå på toa men i så
fall måste jag ta med min computer så att den inte blir stulen av någon ondsint varelse.
_ _ _ Igår rökte jag förresten på lite igen. Skrattade åt meningslösa saker som vanligt.
Fantiserade ihop en standuprutin om TOM CRUISE (44 år) som kommer in till en plastik-
kirurg. Han vill återställa det leende han hade i sin första storfilm RISKY BUSINESS
från -83. För det första skulle rutinen framföras på engelska tänkte jag. Hur som helst
skulle plastikirurgen relatera till någon form av studie som de gjort av unga människors
ansikten. Han skulle förklara för Tom Cruise att om han ville återställa sitt klassiska
Risky Business-leende så skulle de vara tvugna att ta bort en del hud på hans kinder, och
detta skulle plastikkirurgen illustrera genom att nypa i sina egna kinder och vrida dem
samtidigt som han försöker le som han tänker att Tom Cruise vill kunna le - en ung
människas leende vars hud fortfarande är firm and tight. Ja, nu är det naturligvis inte
lika roligt längre, men det var roligt när jag låg och tänkte på det. Senare kom jag på
att det mesta som jag, när jag var hög, tyckte var mycket roligt på något vis tangerade
vad man brukar kalla Camp i vissa kretsar; "an ironic appreciation of that which might
otherwise be considered outlandish or corny". Hm. _ _ _ Känns som om kraven på min
blogg höjs nu när den blivit så beundrad av vänner i när och fjärran. Hur skall jag leva
upp till detta! _ _ _ Förresten skal jag hem på söndag. Fick låna pengar till en biljett.
Det första jag skall göra är att skriva en recension om STIG LARSSONS ARTIKLAR
1975-2004. Det skall bli en sociologisk analys av hans roll i det svenska kulturklimatet.
Läste i DN eller om det var SvD att han sagt att han tyckte att HETEROSEXNORMEN
var bra, att föredra. Jag förstår det. Utan heterosexnormen skulle jag inte finnas. Men
det är ju inte bra med för mycket heterosexnorm heller. Om Nisse som gillar Klas
inte vågar säga till Klas att han tycker om honom för att han är rädd för att Klas skall
slå honom för att normen i samhället säger att det skall vara så (att normen är att
man slår Nisse på grund heterosexnormen) är det ju inte bra, speciellt inte om Klas
kanske tycker om Nisse som Nisse tycker om Klas. Ännu värre är det ju om både Nisse
och Klas blir dödade bara för att de tycker om varandra. Så jag vet inte hur Stig Larsson
tänker riktigt. _ _ _ Skall lägga ut min recension om Godarduställningen senare idag,
eller kanske imorgon.

BLAND GYMNASIEKIDSEN FRÅN LYCEE FENELON. – – – På fredag öppnar en utställning av Jean-Luc Godard på Centre de Pompidou. Skall försöka gå på den. Antagligen handlar den om film, men man vet ju å andra sidan inte med Godard, den skulle, egentligen, lika gärna kunna handla om tennisspelare. Nej, naturligtvis kommer den att handla om film, om filmens framtid antagligen. Funderar på att recensera den, om det går. Förresten såg jag Godard i levande livet när jag gick förbi Pompidou för någon vecka sedan. Han gick runt i en av uställningslokalerna på markplanet och visade vad olika grejer skulle stå för fem andra män som roterade kring honom med någon slags vördnad. Han bar en röd kofta. Stod med näsan tryckt mot fönstret och stirrade på honom. Hade jag varit lite mer modig hade jag övertalat vakten som satt vid ett bord att få gå in och skaka hans hand. Senare såg jag Godards WEEKEND på A:s computer. Den är verkligen rolig. _ _ _ Har nu i alla fall fått lite pengar så att jag kan resa hem så småningom, antagligen på söndag. Tråkigt, mycket tråkigt, eftersom det har varit så fint här, A. och K. har varit extremt gästfria; vissa stunder har jag känt mig som en parasit, men det är å andra sidan vad jag är, "en helig parasit" som Houellebecq menar att poeter är i såväl rika som fattiga samhällen, men samhällena behöver sina poeter. Varför? För att språket annars skulle utarmas och dö ut? (Måste förresten lägga ut texten jag skrev på Leos blogg, min piratblogg som föranledde Namnams trackasserier.) Ja, humöret är verkligen bättre idag. Sov länge, länge. Nu sitter jag på Café Malongo där gymnasieflickorna reciterar Baudelaire och läser Hugos Les Miserables, låtsasbråkar med bebiröster, röker sönder sina vackra lungor (så att de får lungcancer i trettioårsåldern när de just avlat sina första kids); en arketypisk plats (andra skulle hävda att den är klyschig), påminnande om Café Java på Vasagatan i Göteborg, där jag suttit så många gånger förr i världen. Idag vågar jag inte gå dit längre. Förändringarna i inredningen smärtar mig och jag börjar bli för gammal för det stället. Liksom Java har Malongo också internetuppkoppling. Det är bra. _ _ _ Två märkliga drömmar inatt med någon slags innebörd. En bekant hade skaffat en stor teve, platt skärm, med DVD och allt möjligt. Av någon anledning förväntade sig den bekante att jag skulle göra alla inställningar, och jag är inte rätt person för att klara av sådant. Matte må tro att jag är helt cp, men faktum är att jag inte kunnat lägga in bilder, osv, i den här bloggen på grund av att jag arbetar i något slags japansk version, där jag måste gissa vad länkarna går någonstans! Det är inte som det skall vara helt enkelt. Hur som helst - i drömmen - bestämmer jag mig för att tvätta rent grafikskärmen, det blir en spricka i den, vatten sipprar in och ALLT BÖRJAR BRINNA. Av någon anledning var denna dröm så bisarr att jag inte vaknade kallsvettig av ångest som när min iBook smälte i mina händer (något som ändå skulle kunna ske... i ett mycket varm klimat), men det var ju inte mina grejer som brann och dessutom antog jag, tämligen lättad, att allt var försäkrat. Den andra drömmen var mer intressant, för när jag vaknade kom jag på att det var Gunnar Ekelöf jag träffat i den! Satt med en äldre man som tydligen kände till en del av min diktning. Bredvid sig hade han en vodkaflaska. "För att vara komiker är du ovanligt jämn", menade han, "du påminner litet grand om Mandelstam." Vilket kan tyckas lite underligt, emedan Mandelstam var allt annat än en komiker; typ rysk jude dödad av Stalin. Hur som helst blev jag inte stött av komiker-analogin, för jag beundrar verkligen standupkomiker som Bill Hicks och andra, det lilla jag har sett av det har varit mer än inspirerande. Bill Hicks är en stor konstnär. Att Ekelöf, som ändå varit död ganska länge nu, ändå läst en del av mina saker - i sin himmel - gladde mig en smula. Apropå Bill Hicks tycker jag att han lever upp till Bukowskis definition av genialitet: "Geni är att säga en svår sak på ett enkelt sätt." _ _ _ SPEKULATION _ _ _ HÄR BESTÄMS KAFFEPRISERNA _ _ _ På Café Malongo visas på två LCD-skärmar en film om kaffeproduktion. Malongo är också ett stort företag som importerar kaffe från länder i Sydamerika. Bilder från KAFFEBÖRSEN I LONDON _ _ _ KLOCKOR SOM VISAR TIDER I LONDON OCH NEW YORK. En hektisk tillvaro för börsens anställda. Kurvor och tabeller på skärmarna. På andra bilder en gammal kvinna som plockar röda kaffebönor från en planta. Det har regnat. Även en man plockar mogna kaffebönor, lägger dem i en flätad liten korg. En pojke som liknar en sjutton-, artonårig Jean-Pierre Leaud (killen i DE FYRAHUNDRA SLAGEN) skriver i sin anteckningsbok. Hans skjorta är blåvitrandig och hans kavaj är av beigebrun manchester. Vill att han skall resa sig upp och sjunga en sång, men det kommer han aldrig att göra. Det gör de aldrig. Bara på film. _ _ _ De senaste dagarna har jag inte sällan fantiserat om att bli mycket, mycket rik. När jag igår satt på en frisersalong och väntade på A. o. K och bläddrade i majnumret av Marie Claire längtade jag ännu mer att bli mycket, mycket rik. Vet inte om det var i Marie Claire som jag läste en intervju med Mickey Rourke, men han såg hur som helst förjävlig ut på fotografierna, hans frisyr var helt jävla skadad, hans kläder också, helt sjuka, men han har alltid favoriserat motorcykelgäng-medlemsestetiken. På en av bilderna ligger han på en säng och över honom står en tjej (fotomodell) vars underliv han har blicken riktad mot, han skall just dra ner hennes trosor. På nattduksbordet två glas med champagne. Rourke har tydligen genomgått en del plastikoperationer för att se bättre ut. Vad fan har han sysslat med egentligen? Boxning tror jag. I vintras sedan såg jag Coppolas RUMBLE FISH från -83 som var jävligt bra. Han var jävligt snygg där och då. Spelade ett problemkid. Det märkliga, tyckte jag, var att hans röst var så ljus.

I Paris fortfarande. För några veckor sedan stängde jag av
min mobil för att jag fick en massa SMS (som jag hatar)
och som jag inte kunde svara på eftersom jag inte hade
några pengar kvar på mobilen. När jag skulle sätta igång
mobilen idag hade jag fan glömt koden. Kunde ana att
detta någon dag skulle ske om jag inte varje dag skrev in
den där koden, men nu kommer det extra olägligt för jag
behöver verkligen vara nåbar. Tröstar mig med en
BRAUBURGER.

- - -

Tack Leo-san för att du avlöjade min cover förresten.
Den här bloggen heter Rebel Commander 06 och jag
med, den heter inte "A:s Paris blogg", den handlar för
övrig om smärta. Ibland smärtan som små djur kan förnimma,
ibland som stora varelser som människor kan förnimma
(både mentalt och fysiskt). När jag förresten läser en del
mer ljusskygga erotiska noveller slås jag förresten av
att hur ofta dessa män skriver "sedan gick jag och
pissade". Vad handlar detta om? _ _ _ Realism
naturligtvis. _ _ _ Köpte tio engångsrakhyvlar idag.
Det har regnat och jag har känt någon slags ångest.
Rakade mig, sedan pissade jag, sedan öppnade jag
en BRAUBURGER, ett tyskt öl, sedan öppnade jag
ännu en BRAUBURGER. _ _ _ När jag lite tidigare gick
på RUE LA FAYETTE o. tänkte : "Hat är för svaga
människor, man borde älska människor" insåg jag
till min förskräckelse att jag inte läst en bok på tre veckor,
åtminstone inte en bok som jag alltigenom förstått, och
på något vis kopplade jag denna frånvaro av läsning
till den aspekt av låghet (både retorisk och intellektuell)
som jag samtidigt som jag tänkte "Hat är för svaga
människor..." faktiskt ville tillskriva den tanken - även
om jag naturligtvis inte tycker att man skall gå runt
o. hata allt o. alla. Det tycker jag inte. Tvärtom.

- - -

De första dagarna här i Paris hade jag förresten en
underbar fantasi om att vara en amerikansk krigs-
korrespondent som var mycket givande och roande
för mig. Det enda jag saknade var en kamera runt
halsen. På Saint Michel inhandlade jag ett par
pilotglasögon för 6 euro och jag kedjerökte Gitane
sans filtre, det var underbart, helt underbart, som
att börja röka från början igen! Den första underbara
tiden med ordentliga nikkokickar! Det var så trevligt
att jag förstod att jag var tvungen att sluta köpa
detta cigarrettmärke, för jag rökte inom loppet av
några timmar upp hela paketet - samtidigt som jag
låtsades att jag var en krigskorrespondent i den
25gradiga värmen.

- - -

Förresten rökte jag på tillsammans med Ryan här
om dagen. Det var bra grejer. Vi såg ett fantastiskt
videoklipp med en chimpans som var tränad i
Karate. Den gjorde fantastiska roundkicks eller
vad det heter. Detta föranledde mig att skapa
följande scenario till en teveserie: Man utbildar
fem chimpanser i karate och sedan slänger man
in dem i en bur tillsammans med en Gorilla som
inte har någon som helst martialartsbildning, men
om vi betänker gorillans storlek och kraft är det
knappast något större handikapp, så när väl
striden skall stå så blindfoldar man/ger gorillan
en ögonbindel så att chimpanserna åtminstone
har någon slags chans mot gorillan. Om man
inte vill utsätta verkliga djur för den här typen
av Gladiatorspel så kan man animera hela skiten,
men då förlorar det hela sin perversa kvalitet.
Skammen uteblir, hos den empatiske betraktaren,
som kan vara en människa på 25 år, och det
hela blir mer komiskt och absurt än brutalt o.
sorgligt.
- - -

Till Leo-san dedikerar jag förresten den här dikten:


Man of Science, Man of Faith (Lost)

Var extremt bakfull när jag såg den 26 episoden av Lost
hos en polare Första gången den sändes,
Man of Science, Man of Faith,
var den 21 september 2005
på ABC i USA Det hela börjar med att en man
stiger upp ur sin säng o. rutinmässigt
sätter på sin dator, en Apple II
el. en Apple II Plus som
inte kan ha tillverkats tidigare än 77
Bildskärmen (Apple) är en Monitor III
från 81, tangentbordet en
Technics SL-Q2 el. SL-Q3 tillverkad från
79 o. framåt Mannen klär på sig o. inleder sin dag, – en
helt vanlig dag tänker jag, kanske någonstans
i Los Angeles; det är så ljust utanför
fönstret (som inte är ett fönster) –
tror hela tiden att det här
är en vanlig flashback som nu hela serien
brukar bestå av dessa flashbacks, kameran rör sig,
åker genom rummen med objekt från 1960-talet o. framåt

Mannen lägger på en LP-skiva o. vi hör – på rätt
hög volym – Make Your Own Kind of Music med Mama Cass
Under morgonrutinen injicerar han
någonting i armen med en
pistolliknande spruta, lagar mat, steker upp någonting,
tränar; det är en lång scen, men man ser aldrig
mannens ansikte, han duschar,
verkar som sagt vara
en helt vanlig dag Jag sitter tyst o. är beredd
att erkänna att det var längesen
jag sett en så snygg scen
Men där upphör inte
min fascination inför det här
Efter några minuter avbryts han av en
dov explosion, släpper det han har för händerna,
går in i ett förråd o. beväpnar sig
innan han börjar använda
ett eldrivet teleskop-spegel-system
i vad vi nu förstår är ett underjordiskt komplex
Vi ser vad mannen ser i teleskopet
mörka korridorer med väggar av betong
som i någon skräckfilm om
kanske zombies el. nån hypermodern pandemi
Tillslut ser man Jack o. Locke böjda
över den nu öppnade luckan

Scenen varar bara några minuter, men den är

så fascinerande att jag helt

enkelt inte kan glömma den; kuslig, kuslig
verkligen, något av det kusligaste jag sett tänker jag nu

Och det var ju så, det var verkligen bra o. du vet att det var så

AMERIKANER O. PARIS

Regnar som fan nu. I Paris för närvarande. Matte har tjatat
som fan på mig om en blog, så nu är den här. Rebel Com-
manderbloggen. (Förresten har Joe, en kille här i Paris,
åstadkommit vissa förbättringar på den enda låt jag har
ute, så jag skall skicka en ny version av den till alla mina
vänner som bryr sig om min musikaliska karriär. Rätt få
antar jag)

Imorse vaknade jag upp och hade inte någon slags märklig
dödsångest. Natten till igår var däremot fruktansvärd. Hade
druckit mycket och drömde en hel del under natten. Bland
annat om hur min iBook smälte i mina händer, hur jag var
tvungen att hålla upp dess skärm för att den inte skulle vika
sig över tangentbordet, rinna ner mellan tangenterna -
ren ångest. Var inte mig själv på hela dagen. Middag hos
en flicka den kvällen som tidigare arbetat med textning till
franska filmer och teveserier etc. Hennes pojkvän var en
vanlig störd fransk kille som var trevlig i och för sig. Efter
att tjejens hund VOFFIE slickat rent min tallrik när ingen
såg på så bestraffade bojkvännen hunden utan att tveka
en sekund, men ändå inte överdrivet våldsamt. Ett par ör-
filar, lite vanliga stryptag och så slog han hunden med en
kudde. På sätt och vis kunde jag se någon slags kärlek
i denna aga, men kanske bara på grund av att jag kanske
stannat i den här staden några dagar för länge än vad jag
velat. Skulle behöva åka hem och fixa några prylar nu ju,
men har inte haft råd att åka tillbaka. Jobbig sits, el. på
gott och på ont, skit samma. VOFFIE var i alla fall en fin
hund. Jag ville inte sparka den. Men jag njöt av att se den
bestraffas (milt), samtidigt som jag led i djupet av mitt
hjärta. VOFFIES päls var ovanligt fin. Flickans undulater
hette Elvis och Luna. De var också fina.

Idag var jag inte bakfull, men jag hade tagit två sömn-
tabletter och kunde inte riktigt vakna ordentligt. Jag o. A.
spelade måndagsbiljard med Brian, Amerikan 2 och
Oatie Kato från The Goats, ett slags halvt förbisett hip-
hop-band från Philadelphia igång på 90talet. Hur som
helst frågade Maxx om jag talade någon engelska över-
huvud taget eftersom jag talade så lite med dem. Hade
ingen verkligen ingen lust att snacka med dem. Kände
att jag hatade amerikaner en smula, just den här dagen,
eftersom deras befrielse av Europa och speciefikt
Frankrike, hade lett till att den här dagen, den 8 maj,
hade blivit en helgdag här, och på grund av den här
dagen, den 8 maj, blivit en helgdag, skulle min deklaration
som jag arbetat med här bli ytterliggare en jävla dag
försenad på grund av att den franska posten är stängd
på helgdagar, speciellt på den fåniga befrielsedagen,
eller segerdagen. Överlag var jag inte på bra humör.
Naturligtvis talar jag engelska, men jag kan inte snacka
skit på engelska hur lätt som helst, speciellt inte när
jag är jävligt dåligt humör. Tänkte köpt frimärken till
de här breven, men allt är stängt så jag kan varken
köpa frimärken eller posta de här viktiga breven till
byråkratsemifascistsverige så jag måste dra runt med
de viktiga breven under armen och känna den
smärtan, det lidandet. Kunde ha blivit arg när Maxx
frågade om jag talade någon engelska, men han hade
naturligtvis rätt att fråga det; jag hade inte sagt ett ljud
på engelska på mycket länge. Förstod heller inte vad
jag hade gemensamt med dessa amerikaner. Var
överlag inte på humör, men om jag skall vara ännu
mer ärlig är jag kanske inte en speciellt bra förlorare,
och den här dagen var jag fan inte bra på biljard.
Kanske var jag ovanligt asocial. Fan, jag vet inte. Går
inte en dag nu utan att jag skäms för någonting.