NYTT FÖRSÖK SOM DISKARE

Yeah! På fredag ska jag börja arbeta igen! The Man ringde idag. Från tio på kvällen till fem på morgonen antar jag att jag ska jobba. Nu gäller det att inte göra bort sig. Men jag vet ju hur en restaurangdiskmaskinen fungerar. Jag vet hur man sopar upp krossade glas. Jag vet hur man plockar glas. Så vad mer behöver jag kunna? Antagligen kommer första dagen vara rätt neurotisk, men det är väl varje första dag på ett nytt jobb. De får de ju ha förståelse för. Synd bara att jag inte kan gå på Johans fest. Det roliga är att E. jobbar på en restaurang så jag kan gå dit innan kneget börjar, snacka skit och ta en Jägermeister. Funderar verkligen på att plugga upp mina betyg i matematik. En professor i retorik som jag talade med menade att jag antagligen inte skulle ha några problem med det, men å andra sidan förstod han antagligen inte riktigt hur mycket jag hatar matematik. Jag får ångest av matematik, riktig ångest. Jag vill läsa böcker, jag vill skriva böcker, jag vill tala om litteratur och estetik och konst – jag vill verkligen inte lösa matematiska uppgifter. Men det är klart, vill jag studera retorik på riktigt, ja, då måste jag få betyg i dessa pissämnen. Det är som det är. Hur som helst skall jag ta ett snack med någon om det.

EN CANDIDE FÖR VÅR TID

Min tillvaro är mycket intressant just nu. Människor i min bekantskapskrets omskrivs i tidningar och skriver i tidningar. Och bekanta till bekanta censureras för sina radikala åsikters skull. De passar inte in i den liberala mallen. De representerar inte den "goda" bögen, den "goda" liberalen, socialdemokraten eller vänsterpartisten. Att se detta intellektuella klimat inifrån är mycket stimulerande och lärorikt, men på samma gång desillusionerande. Att litteratur inte bara handlar om estetik utan också – i förbluffande hög grad – om politik är uppenbart. Att separera politik och estetik tycks helt, helt omöjligt. På något vis älskar jag dessa små demokratiska katastrofer som kan uppstå i en intolerant sfär av unga och äldre intellektuella; maktstrukturer blir omedelbart uppenbara, det kulturella aktörernas dolda (politiska) agendor plötsligt uppenbara. Någon mysig och trevlig värld är helt enkelt inte kulturvärlden, tvärtom. De som företräder de goda kan likväl vara onda, och det som framstår som ont (i litteraturen) kan likväl vara gott (verkligt god litteratur). – Ibland vill jag verkligen bara bli en annan, en person som inte bryr sig om litteratur och politik. En person som kunde odla (cultiver) sin egen trädgård, som Candide. Men dessvärre går det ju inte. Och någon materiell trädgård kommer jag inte i närheten av i storstadens larm. Hur blir man oupplyst efter att ha blivit upplyst? Det går inte. När man avlagt sig sina onda handlingar och tagit på sig ljusets rustning och gått från natt till dag (he-he), hur skall man då kunna krypa åter in i mörkret? Det går ju inte. Om man befinner sig på den litterära arenan, om än i marginalen, ja, då får man vara beredd på att få fiender och allierade. Det är inte bara ofrånkomligt, det är nödvändigt. Att inte vara politisk, ja, det kan man vara, men då får man hålla för öronen, ögonen, munnen. För mig är det omöjligt. Som jag ser det kommer detta inte att göra mig lyckligare, jag tror inte att politik gör någon lycklig, men det kommer i alla fall att ge mig en möjlighet att på ett klarsynt sätt analysera det som jag annars skulle stå förvirrad och osäker inför.

ETT PAR DAGAR PASSERAR I DEN POSTMODERNA VÄRLDEN

I fredags festade jag en del. Framstod som galen inför en teolog och en estetikprofessor. Jag menade att man måste återerövra retoriken från socialliberalerna, mer eller mindre. Jag var lysande, men galen. En mycket vacker flicka menade att ett par i hörnet av lokalen ville ha gruppsex med mig. "Detta kan jag i och för sig förstå, men det intresserar mig inte" var mitt välfunna svar. På Nef spelades skitmusik, jag gick runt och försökte hitta någon kamrat men hittade ingen. Så jag gick tillbaka till festen där K. befann sig. Av en händelse hamnade jag på ett galleri där TTA-Henning satt. Han var väldigt trevligt, bjöd på öl och signerade ett ex av den senaste plattan. Sedan gick jag hem. Nästa dag sa jag att jag hatade kapitalismen i en paneldebatt. Därmed har jag stämplat mig själv som vänsterradikal för all framtid. Men å andra sidan var det nog bra. (Jag sa förresten också att det kapitalistiska samhället skapade oandliga människor.) Trots allt har jag nu fått kontakt med en kille som skriver en avhandling om Houellebecq. Att framstå som vänsterradikal offentligt är också ganska skönt, det är som att komma ut från garderoben på något vis. Förhoppningsvis får jag det där jävla jobbet på restaurangen. Annars funderar jag nästan på att begå självmord alternativt lägga in mig på sinnesjukhus. Jag är så jävla trött på ekonomiska bekymmer. På den här skiten rent ut sagt. Nu skall jag söka jobb på ett antal PR-byråer. Det kan falla i god jord. Måste ta kontakt med min syster som är branchen. Jag har inte talat med henne på länge.

EFTER ETT TAG HATAR MAN JU ÄNDÅ ALLT

Flickorna skrattar, jag skrattar. Mingel. Jag pratar om naturen. Jag säger att det är en katastrof att så många djur skall utrotas, men att det inte har sjunkit ner för människor än. Folk befinner sig i något slags förnekande stadium. De flesta jag talar med rycker mer eller mindre på axlarna, eller sitter och stirrar tomt framför sig. Jag borde säga att det handlar om ett rent andligt problem, men jag tror inte att det går hem, så jag säger inte att det är ett andligt problem, men jag tror å andra sidan: ja, det här med att så många djur skall utrotas, det kommer att bli ett andligt problem… men vid närmare eftertanke. Kanske kommer det inte alls bli så. De flesta människor är rätt cyniska, de flesta människor vänjer sig vid vad som helst. De flesta sörjer inte dessa djurarter, i alla fall inte speciellt mycket. Och faktum är ju att jag själv känner mig lite som en hycklare när jag påtalar hur allvarligt det här är. "Egentligen handlar det om en katastrof" säger jag, men frågan är om jag verkligen tror mig själv. Som om jag egentligen tänker på dessa saker.

Blev rätt full igår. För full antagligen. Jag försökte vara trevlig mot en tjej och kände hur det blev fel på något sätt. Bjöd henne på en öl. I och för sig är hon ganska speciell så vad fan. Skit samma. Ibland blir tjejer lite macho (fast på ett tjejsätt) tillsammans med vissa kompisar. Jag vet inte om det finns något ord för det, för "grabbiga" går det ju inte att säga att de är. Hur som helst är uppenbart att något typ av fenomen ändå existerar. Nu slår det mig förresten att jag antagligen var lite påträngande. De hade ju sin tjejkväll eller något liknande.

När jag kom hem somnade jag, tror jag, relativt omedelbart. Känner att jag börjar bli gammal. Känner mig rätt knäckt efter att ha druckit. I fredags vet jag inte hur många öl jag drog i mig, men det var förvisso en del, och var rätt taskig hela helgen sen. Sov bort hela lördagen. Började vakna till på söndagskväll först. Tillvaron. Den känns så mörk.

Hur som helst skall jag börjar jobba som disknisse på ett annat hak nu. Vet inte om jag kommer att bli ansedd som en Walraffare även där, men förhoppningsvis inte. Måste tona ner min bildning antar jag. Vara lite mer av en vanlig grabb. Det kommer att bli festligt tror jag, mycket festligt. Jag avskyr att behöva slita, men det är ändå något man måste i det här nyliberala, marknadsekonomiska, individualistiska och materialistiska samhället. Jag skulle verkligen behöva semester, jag har skrivit det förr, men jag har aldrig menat det så mycket som nu. Min tillvaro tycks mig alltmer absurd, trots att den egentligen inte är det. Antar att jag börjar hata att bo själv. Skulle nästan vilja ha ett normalt medelklassliv. Å andra sidan skulle jag hata det innerligt efter ett tag. Efter ett tag hatar man ju ändå allt.

DEKADENT HELG!

Hade en ganska dekadent helg faktiskt. Började dricka vid fyratiden, spelade biljard, gick till en krog, gick på klubb, dansade i timmar, följde med en grupp andra generationens invandrare till Biskopsgården. Gjorde en del småsnuskiga grejer. Vaknade. Gick hem. Var bakfull i två dagar. Vet inte hur jag skall komma tillbaka i vardagen igen. – Igår såg jag förresten en ovanligt bra film med Jack Nicholson, Diane Keaton och Keanu Reeves, Something's gotta give (2003). Den var som en Woody Allen-film. Jag blev faktiskt imponerad. Jag satt och småskrattade hela tiden. Mysigt. Rika amerikaner är verkligen neurotiska på ett charmigt sätt, det blir en del av deras sex appeal på något sätt. – Ja, idag ska jag nog gå till AF. Sedan ska jag hämta min dator som jag lämnade på en krog (i tryggt förvar), sedan… ja, jag måste nog ta en öl någonstans. Tänka igenom mitt liv. Funderar på att läsa De skamlösa av Sisela Lindblom. Jag har att den inte är superbra men att den påminner lite om det som Houellebecq skriver, så jag måste naturligtvis läsa den. Baksidestexten:

Tito och Nathalie jobbar tillsammans på en damtidningsredaktion. Två moderna och skamlösa unga kvinnor, väninnor men utan överdriven lojalitet.


Nathalie drömmer om att producera porrfilmer med kvinnor i de ledande rollerna. Hon har också planer på att rädda en eskorttjej från misären i öst, och ge henne en roll i sin film.

Tito är besatt av drömmen om sitt bröllop och när hon träffar Erik, som är nybakad advokat från en fin familj, får hon äntligen möjlighet att förverkliga sitt projekt.

Erik är upptagen med att göra Tito till sin drömkvinna, men hans första kärlek – som inte alls passade in i hans mall för hur en kvinna ska bete sig – dyker hela tiden upp i hans medvetande och stör honom.

De skamlösa är en skrämmande realistisk skildring av gränslös självupptagenhet, kärlekens kommersialisering och sexlivets globalisering.

ROBOTAR!

Ångest (och realångest) som vanligt. Men kanske kan jag få jobb på en annan krog, om jag drar i rätt trådar. En krökare som jag känner skulle ha några kontakter på ett i och för sig tvärsexuellt ställe. Tusen skall komma in från tidningen jag skriver för, och det är ju bra. Verkar som de gillar mig där. Men fan, jag skulle verkligen behöva mer stål. Grejen med journalistbranchen är förresten att den håller på att "proletäriseras". Ett fåtal journalister tjänar skitbra, stjärnjournalister, men resten tjänar allt sämre och sämre. Så är det genomgående som jag har förstått det, framför allt för frilansare och halv- och deltidsanställda. Vad det hela slutar? Ja, vem vet. Hur som helst är det inte det bästa karriärvalet jag kan göra, men jag vill ändå tjäna en slant och – framför allt – lära mig nya grejer. Och att intervjua människor är fan inte tråkigt. Samtidigt ägnar jag mig åt research för mitt robotföretag (allvar; je suis un expert!). Idag gick jag till Biomedicinska biblioteket vid Sahlgrenska och kopierade upp Bill Gates artikel A Robot in Every Home i februarinumret av Scientific American. Det kommer som en skänk från ovan. Han skriver att marknaden inom några år kommer att omsätta 50 miljarder dollar istället för de 5 miljarder dollar som den omsätter nu. Han jämför det tillstånd som robotbranchen befinner sig i idag med det tillstånd som PC-branchen befann sig i innan han och Paul Allen började konstruera mjukvaran som skulle leda till persondatorns framgångar. Man kan säga vad man vill om Gates och Microsoft. Men denna artikel av Gates om robotarnas framtid är helt enkelt rätt viktig. 2004 satte han Tandy Trower, en medlem av hans stategiska personal sedan 25 år tillbaka, på att samla in fakta i "the robotics community". Som vi sett med ASIMO är hårdvaran för humanoida robotar tämligen välutvecklad. Nu är det mjukvaran som måste fixas. Med tanke på att Gates verkar så intresserad som han är, ja, då kan vi också förvänta oss att saker kommer att ske snabbare än tidigare. Det behövs ett slags Microsoft BASIC för robotar helt enkelt, något som löser de problem som hårdvarutillverkarna inte nödvändigtvis är bra på. Allt detta är på väg. Och jag kommer att bli en mycket rik man. Jag antar att det bara är jag som kan det här i Sverige. Förutom de som arbetar med robotar givetvis. Grejen är väl att det positiva för mig är att jag kan sälja dessa robotar genom en mängd strategier som jag av naturliga skäl inte kan avslöja för någon.

FUCKING ARBETSLÖSHET!

Fan, verkar inte som den där förbannade krogen är så värt intresserad av att anställa mig. Antagligen gav jag väl intrycket att kanske inte vilja jobba där speciellt länge. Jag vet inte. Det är svårt att låtsas att man bara är en vanlig tjomme om som jag inte är en vanlig tjomme. Vet inte vad jag ska göra. Måste söka fler jobb. Ångest! Men Morgan, som jag kallar honom, skulle höra av sig imorgon eller övermorgon. Bra. Ja, egentligen är det bra, för då kan jag arbeta med mina intervjuer istället. Som i och för sig bara inbringar en tusing. Men what the hell… jävla kapitalistsamhälle! Hur ska man överleva egentligen. På måndag funderar jag på att gå till AF. Något måste jag göra.

Förresten, grym artikel om robotar inom den amerikanska militären här från Washington Post!

No less an authority than Bill Gates, in a recent Scientific American article titled "A Robot in Every Home," announces that the next big technological wave sweeping the world is robots. He compares their rise to the PC revolution he helped lead.

The bot world "reminds me so much of that time when Paul Allen and I looked at the convergence of new technologies and dreamed of the day when a computer would be on every desk and in every home," he writes. "Robotic devices will become a nearly ubiquitous part of our day-to-day lives." He describes a world "when the PC will get up off the desktop and allow us to see, hear, touch and manipulate objects in places where we are not physically present" -- from planting crops, to allowing doctors to treat distant patients, to providing care for children and the elderly.

That world is arriving fast. The 2 million personal bots in use around the world in 2004 are expected to grow to 7 million next year. The South Korean Ministry of Information and Communication hopes to put a bot in every home there within six years.

Joseph W. Dyer, the retired three-star admiral who heads iRobot's government and industrial division, says, "The androids in the movie 'I, Robot,' who are projected to exist in 2030? We think that timeline is about right."

Most bots won't look semi-human, like C-3PO. Nonetheless, Gates says, "they could have just as profound an impact on the way we work, communicate, learn and entertain ourselves as the PC has had over the past 30 years."

Perhaps those days have already arrived.

Fan, intervjun blev ganska bra, förutom att jag råkade fråga en kvinna: "Var har du gått någonstans?" som om jag ville ha reda på vilken utbildning hon hade, vilket var ganska ointressant i sammanhanget, lite generande för oss båda. Men jag oformulerade mig snabbt: "Vad har du för bakgrund?" Det slog mig också att folk som intervjuas verkligen tycker om det. Speciellt när fotografen kom sken intervjuobjekten verkligen upp, fånade sig framför kameran. Kanske hade jag gjort detsamma. Jag kände mig också väldigt väl till mods får jag väl säga. Jag fantiserade om att jag befann mig i New York och arbetade för New York Times eller något likande, TIME eller LIFE. Jag kan nog vänja mig vid den här rollen. Imorgon skall jag göra ännu en intervju. Shit, jag är journalist. Fick låna en Olympus Digital Voice Recorder VN-1100 på redaktionen. När jag blir tät ska jag skaffa en egen. My werry own digital voice recorder.

DAGAR KOMMA, DAGAR FLYKTA

Det är synd när man drömmer något riktigt häftig, men som är för absurt för att man skall komma ihåg det. Ofta är mina drömmar så märkliga att jag inte kan förklara dem över huvud taget. Det finns verkligen en lång rad variationer av hypnagoga hallucinationer. Inatt drömde jag en ny form som var väldigt märklig. Såg en massa enformiga celler framför ögonen. De var arga. Eller, nej, de var inte arga, men de var många. En massa. Sedan, apropå massa, drömde jag att en armé av män med namn som Bengt Arne och Sten Rune – alla klädda som vitkalkade tjänstemän i filmer av Roy Andersson – tog över världen. Jag tror den drömmen hade sin uppkomst i en serie jag läst i Metro. Något om att djurens konung egentligen är en skalbagge vid namn Ulrik. Den roade mig löjligt mycket. "Ulrik", så fånigt.

Idag skall jag förresten göra en intervju för första gången i mitt liv. Ska gå till redaktionen och låna en bandare snart. Det kommer att bli intressant, för jag har verkligen ingen aning om hur det går till. Känns bra att jag åtminstone är lätt bekant med intervjuobjektet, så det kommer nog att vara ganska lätt. Det viktiga är väl att man inte drar ut på tiden och börjar snacka om oväsentliga saker. Tänker sätta en gräns på en timma. Ska få ihop 3000-3500 tecken. Bakgrund, ambition, personerna bakom texten. Det är ju en vanlig tidningsgrej så det behöver väl knappast bli genialt, men det vore ju ändå bra om det verkligen blev BRA. – Jag tycker om hela känslan egentligen, jag skulle vilja ha en Camus-outfit, 50-tal, med en sån där PRESS-lapp i hatten, ett paket Pall Mall, en Colt .45 eller en Smith&Wesson .38. I och för sig brukar ju inte journalister gå beväpnade, men ändå. Det är coolt.

Funderade förresten på mitt liv igår. Läste lite psalmer av Jan Olof Wallin för att få lite råd på vägen. Det slog mig att jag kanske kunde ha varit en expert på något, typ Stig Larsson, och att jag hade kunnat skriva en avhandling och doktorera, men jag är en slags mångsysslare, som så många av mina vänner är, och jag trivs med det egentligen, även om det innebär ett visst ekonomiskt armod – åtminstone än så länge. Men den här veckan kommer jag ändå att tjäna tusen spänn på att intervjua människor. Och det är ju inte kattskit, åtminstone inte i mina ögon. Pengar luktar inte. Detsamma gäller väl gamla psalmer.

Johan Olof Wallin skapade med bidrag inte minst från samtida poeter som Frans Michael Franzén och Erik Gustaf Geijer 1819 års psalmbok, ett verk med enastående lyriska kvaliteter. 1937 års psalmbok blandar det då fortfarande högt värderade wallinska arvet med många nya och omistliga psalmer av exempelvis Natanael Beskow, J. A. Eklund, Lina Sandell och Emil Liedgren.

Den gamla psalmboken kan förresten laddas ner här! Via Svenska Akademien.

ETT POETISKT GENI STÅR I DISKEN

Arbetade på klubben igår från klockan sex på eftermiddagen till klockan fyra på natten. Men när jag kom därifrån var klockan antagligen fem på morgonen för jag satt och stirrade en stund på ett antal aspackade bartenders med dåligt självförtroende. Jag befann mig i sjunde himlen på sätt och vis. Det fanns en kvalitet här, en utmattning, en desperation, alkoholism, desillusion. Någon fasad var tvungen att hållas uppe. Jag sög i mig denna verklighet, en verklighet som jag inte sett förut, inte från det hållet.

Det var längesen som jag var så trött. Att jobba som diskare på en klubb är helt enkelt ett rätt hårt jobb, ingen rast ingen ro. Det finns hur många arbetsuppgifter som helst. Man står inte bara i disken, man måste springa runt överallt, slänga sopor, diska glas, gå ut med glas, serva barerna, det finns tre stycken på klubben. Man måste sopa upp glas om någon tappar glas på golvet. Man måste springa runt och hämta tomma flaskor och glas. Man måste se till att det finns ölglas, grogglas och shotglas i barerna. Morgan och alla andra menade att lördagen var en lugn kväll, och antagligen var det så. Det var inte supermånga människor på klubben, men i mina ögon ändå inte folktomt. En del tjejer var överraskande vackra. Ibland tittade de på mig och log. På något vis kände jag mig lite för mesig för den här ganska hårda miljön, men å andra sidan tyckte jag om att det var fart och fläkt som det heter. Saker hände hela tiden. Vid två var jag redan utmattad. Jag borde ha ätit två portioner av den där kyckligen med couscous. Om jag skall vara ärlig var musiken grym. Helt klart. På bottenvåningen spelades mest Morrissey och pop, men på övervåningen jävligt grym electro. Det verkade som om gästerna hade roligt på dansgolvet helt enkelt, och det gladde mig på något vis.

Hade själv gärna gått på klubben om jag hade haft vänner att gå på klubb med. Senast jag dansade var på Nef, The Eye, och jag har för mig att jag gick dit helt själv och var lagom berusad. Killarna som jag arbetar med verkar rätt okej. En verkar vara från mellanöstern men ser väldigt mycket ut som en latin-amerikan, och den andre är en svensk rätt ung kille, kanske ett par år yngre än vad jag är. Stämningen är ganska god, men det verkar som om bartenders har någon slags vana att se ner på diskare, och de verkar, ärligt talat, inte så jävla smarta. På något vis känner jag mig som en främmande fågel i den världen, men å andra sidan är den en högst konkret, tacksam, värld. Det är en värld full av logik och enkel matematik. Man diskar något som är smutsigt så att det blir rent och används och blir smutsigt på nytt, och sedan diskar man det igen så att det blir rent, och så håller det på. Den ordning som finns har vuxit fram över åren. Egentligen borde det finnas sätt att effektivisera hela skiten, men frågan är bara hur. Flaskor måste ju tömmas och slängas. Det är bara så det är. Glas drickas ur och diskas. Hur skulle man kunna göra det mer rationellt?

Vet inte riktigt varför, men när jag gick hem i morse och såg tidningsutdelarna med sina kärror kände jag någon slags sinnesro som jag inte känt sedan jag delade ut tidningar i somras. Det är något med kroppsarbete som jag tycker om, som är tillfredställelse, kanske handlar det bara om motion som jag annars inte får. Men jag tror ändå det har något med insikten om att jag i tio timmar faktiskt gjorde mitt bästa att göra. Köpte en latte på 7-11 som jag drack på hemvägen med en av 50-lapparna i drickspengar som jag fått, hade kunnat dricka två stycken. Det var rätt ljust ute. Jag kände mig överlägsen på något vis. Jag tänkte på mina tidigare yrkesarbeten. Hur många känslor jag känt inför dem, hur de hade varit eller blivit livet, hur jag ibland känt både självförakt och stolthet över att arbeta i låglöneyrken. Men det värsta med gårdagen var naturligtvis att jag arbetade gratis i tio timmar.

WORKING CLASS AGAIN!

Satt med S. på en uteservering häromdan. Det var soligt. Jag drack en öl 39 kronor. Kände mig totalt deprimerad. Berättade för S. att jag funderade på att söka ett jobb som diskare eller nåt nånstans. "Men fråga här då" föreslog han, så jag tog mod till mig och frågade i baren. Fick ett nummer till Micke och ringde igår. På lördag, imorgon, skall jag provjobba ett antal timmar. För första gången på mycket länge kände jag mig faktiskt lycklig. Jag kommer att bli en arbetare igen. Saker och ting kommer att bli konkreta omkring mig, handfasta. Förmodligen kommer jag att få jobba som en galning nu under sommaren, men det är ju det jag vill. Så länge jag slipper Arbetsförmedlingen och SOC är jag är jävligt nöjd. "Om du sköter dig kan vi säkert fixa något åt dig" menade Micke. Underbart. Vilket underbart språk! "Om du sköter dig". Ja, jag kan inte annat än att njuta av att höra det. Så mycket längre från kulturvärldens finlir kan man inte komma. Jag kommer att ha något att skriva om på min blogg igen.

FILM OCH "FILM"

Ser om ett antal filmer som jag fått låna från V. Amadeus (1984) i director's cut och Barry Lyndon (1975). Barry Lyndon är precis lika bra som jag minns den, det är verkligen märklig, eller det speciella är väl att berättaren talar om strebern Barry som om han helt enkelt var en hjälte, eller inte alls en speciellt dålig figur, som om berättaren, den allvetande, kände en uppriktig sympati för honom – trots att Barry helt enkelt inte är en föredömlig person. Hela filmen blir på så vis ironisk, speciellt första akten, medan den andra – som jag ännu inte sett – blir mer och mer tragisk, och i och för sig ganska komisk som jag minns det. I historien som filmen bygger på The Luck of Barry Lyndon (1844) av William Makepeace Thackeray fungerar Barry som en opåligt berättare som skryter och omedvetet framställer sig själv i ett dåligt ljus. Kubrick har löst det ganska bra, utan tvekan. Amadeus däremot fungerar verkligen sämre i director's cut.

Känner mig som vanligt ganska deprimerad av någon anledning. Det bästa är helt enkelt att hålla huvudet högt på något vis. Men skulle jag egentligen inte behöva gå i terapi? Jag tror att det skulle vara bra för mig, men hur – å andra sidan – skall jag få råd med att gå i terapi?… Ja, att lösa det skulle ju bara innebära ytterligare ett problem för mig. Har i alla fall börjat filma lite med V. som har köpt en riktigt schyst digitalkamera. Skall försöka få honom att filma ett diskussionsprogram med mig och min mentor från gymnasiet, min svensklärare, om litteraturens förfall i det samtida samhället. Jag tror att det skulle kunna bli bra, frågan är bara vad man skall visa det någonstans. SVT skulle ju inte ta in det. Men det skulle kunna bli ett intressant tidsdokument. Egentligen skulle jag ställa upp på att filma vad som helst. Igår ägnade vi vi säkert tre timmar åt att filma skuggor på en vägg! He-he. Det finns ärligt talat inget roligare än att filma. V. har i alla fall framförhållning, så vad som helst kan väl i princip hända antar jag.