INGEN IDÉ ATT TÄNKA ALLS IDAG

ÄR BARA SÅ JÄVLA TRÖTT. Har varit vaken hela natten för att komma i fas igen. Gud. Idag har CSN-pengarna kommit in på kontot - förhoppningsvis. Skall köpa mig ett par skor. Måste också fixa ett par mjukisbrallor av något slag för jag ska börja gå på gym har jag bestämt. Så får det fan bli. Jag är så trött att jag är hög. De senaste dagarna har jag skobbat och det är lite dumt - för jag borde verkligen lära mig marknadsföring och sådana grejer. Ja, det är som det är. Vill verkligen härifrån. Har fan inte råd. Allt kostar pengar. Allt. Det är så jävla jobbigt. Det dröjer nog ett tag tills jag har råd med någonting. Fan, blir jävligt sugen på att åka till Berlin ändå och börjar fundera på allvar att sticka iväg. Får se när det blir. Det verkar så jävla mysigt med både Leo och Johan där. Grymt helt enkelt. Men läste jag kokain? Take it easy Leo, take it easy. – – – Känns som det börjar hända saker i GBG ändå. Det händer saker hela tiden faktiskt. Alltid nåt på gång om man håller ögonen öppna. Man skulle kunna festa dygnet runt. Men jag har inte lust (eller råd) med det. Känner mig bara obekväm bland alla vilt främmande människor. Det värsta är att alla intellektuella på något vis har bestämt sig för att bli DJ:s också. Så jävla tragiskt. Som om det inte räckte med alla jävla DJ:s som finns. – – – Som vanligt har jag inget vettigt att säga. Apropå "vilt främmande människor" undrar jag om inte det är typiskt svenskt. Någon man inte känner alls är VILT främmande. Det antyder något hotfullt. "A complete stranger" på engelska. Inte riktigt samma sak. Funderade på det här när jag var vaken hela natten igår. Och på att man helt enkelt kanske borde förbjuda partier som Front National och Sverigedemokraterna. Varför inte? Är det bra att ha mer eller mindre fascistiska partier i en världsdel som Europa? Är det nyttigt i längden? Vad händer om 2 000 000 människor i Sverige skulle bli arbetslösa av någon händelse. Vad händer när kidsen (uppfödda på videovåld och sånt) som ännu inte har rösträtt får rösträtt. Då kanske Sverigedemokraterna, även om det kanske inte framstår som så troligt, ändå får makten, eller en alltför stor del av den. Det vore inte så käckt. Ja, detta tänkte jag på en stund. Alltså på att det krävs vissa psykologiska förutsättningar för att, till exempel, ta död på en viss folkgrupp. För att fascismen skall existera behövs psykologiska förutsättningar. Genom att tänka "Nej, alla partier (även fullblodsnazistiska) har rätt att finnas till, bla-bla-bla, på grund av att vi har en demokrati" så bäddar man egentligen för demokratins utplåning, åtminstone i teorin. Vi har sett det förr. Eller har vi inte det? EXISTERAR INTE FÖRNUFTET LÄNGRE? Ja, detta tänkte jag på inatt. Givetvis är jag helt nojig, men ändå. De flesta som jag har konfronterat med ett potentiellt EUROPEISKT förbud av vissa partier (högerextrema, rasistiska, ickedemokratiska, etc.) har helt enkelt tigit, antagligen för att de tycker att jag har rätt - trots att de inte kan vara så odemokratiska att de OMEDELBART håller med mig. PK. Vad tänkte jag mer inatt? Ja, tankar om min genialitet återkommer konstant. Jag vet helt enkelt att jag är briljant. Men vad ska man göra. Sådana tankar fixar inte hyran - om man inte omsätter dem. "Din stil är unik" menade en polare. "Det finns ingen föregångare!" Jag avskyr när människor boostar mitt självförtroende och sedan till på köpet rättar mig när jag anklagar en tjej (som jag inte tycker speciellt bra om) för att ha en äcklig dialekt. Jag säger det om henne, inte till henne alltså. Det skulle jag aldrig göra. Men det är klart. Ingen människa är perfekt. Ingen av oss. Folk förväntar sig så jävla mycket. Ibland vill jag bara snuff it. Men som sagt går man miste om för mycket då, resten av sitt liv till exempel. Okej, jag vet att de är odemokratiskt att förbjuda partier. Jag vet det. Men för att försvara demokratin måste man ibland ta till odemokratiska metoder. Jag säger inte att det är bra. Men...

GUD JAG ÄR DEPRIMERAD!

VÄDRET BÖRJAR BLI SKIT här i GBG, men riktigt kallt blir det säkert först i januari, februari. Måste snart byta till min vinterrock och det vill jag inte. Då måste jag byta stil igen. Fixa ett par nya skor, etc. Min läderjacka har gjort hela prylen under sommar/höst. Nu måste jag lägga ifrån mig den. Det vill jag inte. Idag kom jag förresten upp vid 08:30 på morgonen. Fattar inte att människor kan gå upp så jävla tidigt. Eget arbete i skolan den senaste veckan så jag har ägnat mig åt att känna mig lätt deprimerad. Det är mitt arbete. Vill verkligen ta semester från mig själv, men hur gör man det. Bloggar inte så mycket nu. Har inte så mycket att säga. Har varken orkat läsa eller skriva. Har typ läst tio sidor i Orlando. Den är nästan för bra, samtidigt inser jag att jag faktiskt är yrkesskadad när det kommer till litteratur. Jag känner när en författare använder sig av sin research. En lampa tänds och jag fattar att NU ANVÄNDER SIG PERSONEN AV FAKTA SOM HON LETAT FRAM OM 1500-1600-TALET. Inte för att det är dåligt, men det är störande på något sätt. Det är svårt att njuta av något när man tänker på TEKNIK hela tiden. Det är som det är. – – – I måndags kuskade jag runt över hela stan för att hitta en viss typ av etikett av storleken 32x82. Gick från butik till butik och blev besviken. Var till och med på Matton. Den kanske fulaste butik jag någonsin varit i. Som om de just bestämt sig för att lägga ner eller som om de just startat. Borde de inte kunna ha en snyggare butik. Tillslut fick jag köpa etiketter med storleken 36x82. Det fungerade det med, men jag kände mig ändå dålig. Beställde de rättare etiketterna från Bokia. – – – Till råga på allt är jag förkyld. Skitjobbigt. Vill verkligen ha ett jobb. En plats i livet. Ett riktigt jävla kneg. Samtidigt vill jag bara dö, men det orkar jag inte. Gud. Måste komma in i skrivandet igen. – Har sett farligt mycket på TV de senaste dagarna också (ett tydligt tecken på lätt depression).
World's most amazing videos, Cops, Simpsons (dubbelavsnitt) på TV6. Ibland ser jag Simpsons och ett engelsk program, Du är vad du äter, på TV3 också. I Du är vad du äter måste ohälsosamt överviktiga människor konfronteras med sin egen avföring och såna grejer. Jag har skrivit en dikt om det som jag publicera så småningom. Den skall pendla mellan bilder och scener ur dessa olika TV-program. En slags bön om public service, om bra public service. Eller jag vet inte riktigt. Hur som helst upplever jag dessa TV-program som så deprimerande att jag vill skjuta teven med ett hagelgevär, samtidigt orkar jag inte göra något annat än att se på TV. Jag har redan skurat golvet i hela lägenhetenhet. Allt är diskat. Jag skulle kunna städa kylen lite. Ja, det ska jag göra idag. Imorgon ska jag se på Hollywood Justice om Macaulay Culkin (som jag också borde skriva en jävla dikt om) sedan ska jag fan slänga ut fanskapet. Go 1800-tal. Funderar på att börja röka pipa. Något måste jag göra i alla fall. Att sitta och se på TV under vintern. Det finns inget mer hjärndött. Tänkte träna boxning ett tag, men jag vet fan inte om jag vågar.

WHO'S AFRAID OF VIRGINIA WOOLF?

EFTERSOM DITT LEGITIMATION gick ut i februari kan jag tyvärr nte hjälpa dig med den här transaktionen." Fan, fan, fan! Nu måste jag leta upp mitt pass som jag "gav bort" på fyllan. Ta hand om min mobil och mitt pass sa jag till en kvinna som är miljonär idag. Hon gav bort min mobil till sin chaufför och förla mitt pass någonstans i sin jävla lägenhet. Jävla människa! Måste få tag på henne på något sätt. Ringer Ida. Ringer G. Dessa jävlar svarar inte ens. Förmodligen ute och super någonstans. Jävla människor. Hur skall jag kunna sköta företaget nu? – – – På måndag skall jag på Krakow och träffa några nya kollegor. Det skall bli intressant. Man är 25 och börjar tas på allvar. Som jag redan förklarat tror jag helt enkelt att det också är så att man i den här åldern faktiskt har mognat en smula. Man vet att man inte kan skriva vad som helst. Man har LÄSARE. På tisdag kommer tidskriften att vara huvudrubriken i Nöjesguidens del i METRO Göteborg. Underbart. Det är trevligt med kontakter. Jag vill verkligen att Belfrage, som jag verkligen tycker är Nöjesguidens stora behållning, skall få upp ögonen för mig, jag vill att han skall tycka om mig – det innebär ju att andra personer av den karaktären kommer tycka om mig. Det är bra. – – – De senaste dagarna har jag läst marknadsföring på skolan. Det har varit dödligt intressant. Alltså DÖDLIGT INTRESSANT. Varumärken har alltid intresserat mig, men jag har aldrig haft riktigt haj på hur man arbetar med varumärken. Det är viktigt helt enkelt. Föreläsaren var helt otrolig. Tyvärr försov jag mig i dag och kunde vara med på lektionerna men jag antar att de hade varit utmärkta. Ja, föreläsaren… jag ville bli som honom. Han är en av de bästa vi haft. Skönt att slippa vänsterindokrineringen också för ett slag. – – – De senaste dagarna har jag haft en fadd smak i munnen. Snusen har inte smakat någonting. Nu börjar det gå över. Kanske handlade det bara om en lätt förkylning. Skall ändå försöka dra ner på snusen. Det är ingen höjdare längre att stoppa in en prilla. Det är dessutom osmakligt i allmänhet. De senaste dagarna har jag försökt att röka lite mer. Men det är ju också osmakligt. Kanske snyggare i och för sig. Definitivt farligare. – – – Igår gjorde jag förresten ett sjukt jävla bokköp. Plockade åt mig Orlando i pocket och en annan pocket av Virginia Woolf som hette Ett eget rum och andra essäer. Betalade utan att tänka efter. Sedan såg jag att Ett eget rum hade kostat 200 spänn, 200 spänn för en jävla pocket! Men det var ju ingen vanlig pocket. Det var en PRINT-ON-DEMAND-POCKET och de får tydligen vara hur dyra som helst. Det kändes surt. Men jag har lovat mig själv att börja läsa Woolf och jag ångrar mig inte. Orlando är så jävla bra att jag kreverar! Hon skriver helt enkelt bättre än vad jag någonsin hade kunnat tro eller drömma om. Att läsa Orlando är nästan en erotiskt jävla upplevelse. Förutom ett suveränt språk i allmänhet tycker jag att genialiteten ligger i hennes HASTIGHET, man tröttnar inte, man vill läsa vidare, som när man är ute och joggar och tycker att det är så trevligt att man inte kan sluta nästan; det handlar inte om flyt bara, utan om en slags VELOCITY. Ja, idag ångrar jag att jag inte läste Woolf för längesedan, men om jag skall vara helt ärlig tror jag att jag helt enkelt haft min förutfattade meningar om kvinnliga författare – ja, eftersom det är så kan jag ju lika gärna erkänna det. – – – Apropå kvinnliga författare läste jag en intervju med Stig Larsson i tidskriften SEX igår. Jag skulle gärna vilja förstå vad poängen är med Kristina Frostenson och Ann Jäderlund, men om jag skall vara helt ärlig gör jag inte detta. De har beskrivits som Stig Larssonepigoner båda två, men jag tror inte att det är sant någonstans. Stig Larssons poesi är jag, i ärlighetens namn inte heller så intresserad av, men jag har varit det. Det berodde mer på att jag älskade Stig än något annat. Vad är poängen med Frostenson och Jäderlund - så som jag ser det är de bara skamlöst pretentiösa. De har inte ens den sjuka humor som Stig Larsson har - och vad är det då för mening att läsa dem? Jag har faktiskt försökt att tycka om Frostenson och Jäderlund, men de har bara inte gått. Jag har försökt. Det är inte det att jag tycker att Frostenson och Jäderlund är dåliga. Det säger jag inte. Vad jag säger är att de är TRÅKIGA. – – – Det är lite läbbigt att plötsligt betraktas som en vuxen person, men samtidigt är det givetvis skönt. Nu kan man börja ta betalt för sina fantasier. Det är egentligen suveränt. Men samtidigt ställs allt högre krav på en. Det har jag å andra sidan inte så stora problem med. Min senaste recension blev förresten inte så bra. Jag skulle skriva om en japansk författare och plötsligt slog det mig: jag kan ingenting om Japan egentligen. När det kommer till svenska författare kan jag ändå dra vissa slutsatser kring vad som formar en författare. Man har ett sammanhang. En historia som man delar med sina generationskamrater. Tendenser i samhället som tvingar en att inta en viss ståndpunkt, estetiskt eller politiskt. Men när det handlar om ett annat land är det svårare, speciellt om det inte är ett europeiskt land. USA har man ju koll på. I Sverige är vi ju nästan ALLTFÖR AMERIKANSKA. Jag vet mer om amerikanska popkonstnärer än vad jag vill veta om amerikanska popkonstnärer. Jag vet mer om Andy Warhol än vad jag vet om afrikansk, indisk och asiatisk konst sammantaget! Det är skrämmande. Parametrarna är västerländska, eurocentriska. Det är bara så. I min klass som består av närmast enbart vänstermänniskor är vi stolta över våra iBooks. Vi älskar våra iBooks. Det är bara så. Jag tror ingen skulle förneka det. "Älskar du din iBook?" – "Ja." "Älskar du din iPod?""Ja, det gör jag." "Tar du din iBook/iPod till din blivande maka/make?" "Ja." Det råder inga tvivel. Det finns ingen nåd.

UNE PHOTO DE CLASSE (4EME)

VI LÄR OSS GRUNDERNA HÄR. – – – Läser Guy Hocquenghems Le Désir Homosexuell (1972) i engelsk översättning. Den är förvånande jävla bra, underbara teorier, exempel av hur lagen använts för att bevara heteronormen, litterära hänvisningar till Musil, Proust, Sartre, etc. Hade aldrig hört talas om den förrän den här tysken, vad han nu hette, hänvisade till den i Mansfantasier. I stort sett handlar den om maktstrukturer. Hocquenghem – som förresten dog i AIDS 1988 som så många andra på den tiden – menar att det är just inom extremt manliga strukturer, som i (internat)skolor, miltären, poliskåren och även inom idrott som det finns extremt mycket latent homosexualitet. Förresten var jag en gång tvungen att klä av mig naken inför en äldre polisman. Jag fattade inte riktigt varför. Varför? Helt meningslöst. Antagligen var han bara intresserad av att se mig naken. Någon slags maktpryl. Då tänkte jag inte att det var därför, men nu börjar det långsamt gå upp för mig. Dessa människor är helt enkelt latenta i allmänhet. Den manliga dominansen i deras yrke är helt enkelt något som skapar den latensen, eller: spär på den latens som redan finns där. – – – Det börjar bli kallare i Göteborg. Jag har tagit på mig min halsduk. Skall ta ett glas vin med K. Senare skall hon på "middag". Jag hatar middagar personligen, kanske kommer jag alltid göra det. Allt sådant är Norén för mig – eller har möjlighet att bli Norén. Det värsta är att jag njuter av att se alla former av "borgerliga" get to gethers som skådespel, potentiella dramer. Människor är inte människor. Människor är arv, uppväxtmiljö, ordval, medvetenhet och omedvetenhet, sociala produkter och kanske asociala produkter, begär, libidon, erfarenheter, strukturer, de rör sig på olika sätt beroende inte bara på hur säkra eller osäkra de är utan också på hur de är fysiskt konstituerade – och jag kan inte släppa det. Därför bjuds jag aldrig in till middagar – bra. Jag är förstörd av psykologi. Förstörd av min uppväxt. Förstörd av dramatik. Av nödvändigheten att distansera sig från en dysfunktionell uppväxtmiljö. Det låter krasst och oromantiskt, men det är sant. Därför är kaféet eller baren den enda miljö jag egentligen känner mig hemma i. (Är den miljön också latent homosexuell? Nej, det tror jag inte.) M. menade när jag tog en öl tillsammans med honom häromsistens att min abnorma perceptionsförmåga som jag menade var min största tillgång också var det absolut sämsta med mig, min största svaghet, mitt handikapp. Det var briljant. Det är så jävla sant. Kommer att tänka på Linda Skugge, men jag vill inte dra för stora paralleller mellan oss två. Men hon är ju närmast kristallklart rubbad. – – – Skulle vilja ta semester från mig själv, men det är omöjligt. Måste stå ut helt enkelt. Kanske borde jag skriva något trevligt.

DET ÄR SYND OM MÄNNISKAN!

De senaste dagarna har jag arbetat så hårt på en recension att jag inte haft tid att tänka på något annat. Det är rätt skönt att bara kunna uppslukas av sitt arbete, men idag skall jag nog köpa ett par öl innan Systemet stänger. Eller ta mig förbli stamhaket. Ta en bärs. Koppla av. Svina lite måttligt. Behöver det tänker jag. Jag har varit kulturell non-stop nu i två dygn. – – – Igår fick jag förresten hem den av mig hett eftertraktade avhandlingen Mansfantasier (1977) av sociologen och författaren Klaus Theweleit. Den är helt enkelt suverän. "I centrum av Klaus Theweleits psykoanalytiskt inspirerade undersökning står en grupp officierare i de så kallade frikårerna – ett slags privata, frivilliga arméer som i efterdyningarna av första världskriget drog fram i Tyskland och bekämpade den röda faran på hemmplan. Theweleit intresserar sig inte i första hand för vad dessa förelöpare till den nazistiska rörelsen tyckte om striderna och kriget; istället undersöker han deras tankar om mankligt och kvinnligt. Med utgångspunkt i romaner, brev och självbiografier visar han hur dessa officerares manliga identitet var en produkt av kvinnoskräck, och hur denna skräck var knuten till aggressiv rasism och antikommunism." I ett kapitel om den freudska begreppsapparatens giltighet upptäcker jag återigen hur lite jag verkligen fattade av Deleuze och Guattari när jag läste Anti-Oeidipus för ett antal år sedan. "Vem har överhuvudtaget ett "omedvetet" som är förbundet med Oidipus? undrar de. – Å andra sidan har jag alltid betraktat psykoanalys som något mer eller mindre depraverat. Psykoanalysens objekt borde vara psykoanalysen i sig. Nåja. Jag har aldrig trott att min blir mindre galen, eller i grund och botten mer förståndig av att läsa böcker. 1995 begick Deleuze självmord genom att kasta sig ut från ett fönster i sin lägenhet. Bara som ett exempel. Han var å andra sidan svårt sjuk i lungcancer. Det kan antagligen knäcka vem som helst. – – – Häromdan såg jag förresten Führerns elit (eller Napola som den heter på tyska) 2004. Den var ovanligt bra, men lånade sin handling ganska friskt från 80-talsfilmen Döda poeters sällskap. Mitt tyskhat är lite mindre nu. Det är ju inte bra att tycka illa om ett helt folk bara för att de älskade Hitler. – – – Klockan är 13.00 och jag vet inte vad jag ska göra av resten av min dag. Jag har bara tvåhundrafemtiokronor kvar i plånboken. Om den här tidskriften köper min recension – som verkligen blev galen – kommer jag att få 900. Det är en spottstyver givetvis. Gud, hur skall man överleva i denna värld. Packa kött tänker jag aldrig göra mer. Läser dikter av Kristian Lundberg. Skall inte påstå att jag finner honom övervärderad på något vis, men kanske börjar bli trött på poesi i allmänhet. Orkar inte med människor som skriver att "en dikt skall vara som en lans av ljus" och sådana grejer. Det måste gå att göra något annat. – I måndags kom förresten min tidskrift från tryckeriet. Det var en estetisk seger den här gången. Det blev precis som jag ville att det skulle bli. Jag grät nästan. Mitt förra tryckeri hade förstört produkten helt och hållet. Jävla teknokrater.