DÖDEN, DÖDEN, DÖDEN

Känner mig totalt deprimerad. Har ingen lust att läsa Les Bienveillantes för den är skriven på ett medvetet trist språk. Den är platt. Och trist. Förutom i partier som är intressanta i sin bögighet som Bo Cavefors skulle säga. Alltså har jag ingen lust att läsa den. Antagligen, om jag skall vara ärlig, är förmodligen Les Bienveillantes den mest övervärderade boken som någonsin skrivits. Eller, ja, det är nog en övedrift. Kanske kvalar Lowdens Allt in på förstaplats. Det är mycket möjligt att jag aldrig kommer att recensera den här boken. Att som tilldelas Concourdpriset måste ju hur som helst vara lite småborgerligt. När Littell sitter där och översätter sin bok till engelska (för det är han som skall översätta den till engelska) kommer han antagligen slås av hur jävla tråkig hans bok är. Det är möjligt att denna roman kommer att gå till litteraturhistorien, men vem skall läsa den jävla boken?… Vem vill offra på att läsa en bok som är så jävla övervärderad – och, som jag börjar tycka, dålig.

Att söka jobb. Går in på platsbanken. Alla arbeten som jag skulle ha en chans att få framstår som helt hjärndöda. Jag har svårt att förstå att jag ens klarade av att arbeta på ett bageri i två år av mitt liv, men samtidigt saknar jag den rätt så trygga tillvaron som det innebar. Och jag lärde mig en del grejer om människor, och om "arbetslivet". Fan, jag vill bara dö. Läser Birros blogg, väldigt low brow och läsbar. Att skriva som en tonåring med existentiella problem när man är över trettio är litet av en bedrift, men jag har alltid tyckt om honom, även om jag inte skulle köpa hans böcker, men jag köper ju å andra sidan inte böcker längre, åtminstone inte av samtidiga svenska författare.

FILM I DRÖM OCH VERKLIGHET

Märkliga drömmar inatt. Verkligen märkliga. Jag var med i en fransk film om ett spökhus. Filmen började med att man såg en litterär förening hålla ett möte. En väldigt självironisk och anakronisk scen i vilken dessa människor, klädda i kläder från tidigt 1900-tal – jag tror att filmen skulle utspelar i någon slags Lemony Snicketvärld –, sitter och talar om moderna författare som Houellebecq och Dantec. Plötsligt stormar något slags andeväsen in i salongen. Och sedan handlar filmen i stort sett om en robot som vill dö men som inte kan dö. Tillslut hoppar han ner i havet och rostar sönder. Men innan dessa antar jag att någon av de litterära mupparnas dotter blivit kär i den gamla roboten. Lite Skönheten och Odjuret sådär.

Förresten fick jag äntligen se Happy Feet förra veckan. Jag blev i vanlig ordning djupt imponerad, även om det verkligen var en barnfilm i hög grad. Det var en helig stund för mig, för jag hade verkligen gått runt och fantiserat om hur mycket jag skulle älska denna film – och jag kan ju inte förneka att jag älskade den. Tyckte om budskapet om överfiske och miljöbudskapen, och den var, precis som jag trott, en alldeles genomsöt film. Jag kommer förmodligen att se om den. – Ju mer jag tänker på det måste EU försöka konkurrera med den amerikanska filmens hegemoni. Om samtliga EU-länder årligen samlar typ 10 miljoner i en pott kan man varje år producera en storfilm. Målet som jag ser det är att komma upp i en budget på ungefär 200 men helst 500 miljoner kronor. Varför? Ja, varför inte. Det är bra av många skäl. Det görs pissfilmer i EU (rent generellt), och detta beror på att det inte finns någon verklig konkurrenssituation och heller ingen verklig idé om vad film är och bör vara. Skattebetalarna betalar och producenterna tänker så fort de inte gör en polisfilm (en genre som alltid kan vara lite bisarr) att nu skall vi skildra Skattebetalarnas liv. Kanske är situationen pissig för att vi inte har några ambitioner, kanske för att vi inte har den rätta miljön, kanske för att vi saknar självförtroende. I rent propagandasyfte skulle det också behövas filmer om Europas stora män och kvinnor genom tiderna. Om man låter amerikanerna äga den europeiska historien då blir resultatet som Marie Antoinette (2006) och det är ett problem. Även om Coppola har gjort en postmodern film, eller en film som vill vara postmodern, ironi, satir, så är det inte bra. Man skulle kunna göra en seriös film om Marie Antoinette. En bra film.

HEIDEGGEROBSERVATION

Att läsa Heidegger. Det är klart, ibland slår det mig: "Fan, det är ju en nazist som jag sitter och läser nu." Och inte bara det: "Jag läser en nazist, och jag gör det inte bara som en sån där gymnasiekid läser Kafka och Camus och Sartre för att det hör till någon slags akademisk medelklasstradition. Heidegger läser jag för att han i sin fundamentalistiska uppskruvadhet, i sin genialitet, faktiskt har viktiga poänger med det han skriver – och som jag ser det är par example §35 i Varat och tiden en exakt men på samma gång inexakt psykologisk utläggning om dussinmänniskan och hennes vara-art, och att denna paragraf omedvetet målar upp och avslöjar en hos Heidegger nazistisk eller fascistisk tankestruktur, och på det viset är inte bara Varat och intet ett stort kontinentalfilosofiskt mästerverk utan i sig en ett psykologiskt ocensurerat dokument över en fascistisk tankegång. Men alltså särskilt i §35. Så vitt jag vet är det ingen akademiker som någonsin begripit sig på att det verkligen är så. Åtminstone inte i Sverige. Men det kan ju å enda sidan bero på att många filosofer dels avskyr kontinental filosofi i Sverige, dels helt enkelt är så high brow att de vägrar se Heidegger ur ett mer marxistisk perspektiv. " Och även om min tanke nu inte var exakt så väl formulerad innan den tagit en omväg via ASCII-kod så torde det ändå vara en korrekt tanke. – Å andra sidan kan ju någon mycket väl skrivit om det här förut. I, typ, någon av dessa böcker som jag inte läst:

• Pierre Bourdieu, The Political Ontology of Martin Heidegger
• Miguel de Beistegui, Heidegger and the Political: Dystopias
• Jacques Derrida, Of Spirit: Heidegger and the Question
• François Fédier, Martin Heidegger Écrits politiques 1933-1966
• François Fédier, Heidegger. Anatomie d'un scandale
• Dominique Janicaud, The Shadow of That Thought
• Hans Köchler, Skepsis und Gesellschaftskritik im Denken Martin Heideggers
• Hans Köchler, Politik und Theologie bei Heidegger. Politischer Aktionismus und theologische Mystik nach "Sein und Zeit"
• Philippe Lacoue-Labarthe, "Transcendence Ends in Politics," in Typography: Mimesis, Philosophy, Politics
• Philippe Lacoue-Labarthe, Heidegger, Art, and Politics: The Fiction of the Political
• Karl Löwith, Martin Heidegger and European Nihilism
• Jean-François Lyotard, Heidegger and "the jews"
• Günther Neske & Emil Kettering (eds.), Martin Heidegger and National Socialism: Questions and Answers
• Hans Sluga, Heidegger's Crisis: Philosophy and Politics in Nazi Germany
• Richard Wolin (ed.), The Heidegger Controversy
• Julian Young, Heidegger, Philosophy, Nazism
• François Fédier et. al.: Heidegger. À plus forte raison

WINDOWS OF THE WORLD WINDOW SEATS

It is believed that "The Falling Man" was an employee at Windows on the World but it is impossible to conclusively establish his identity.

Förkyld som fan. Min lägenhet ser ut som en knarkarkvart utan soffan som jag slängde för ett tag sedan. Det är i och för sig möjligt att det såg ut som en knarkarkvart redan innan dess. Jag har fan inte ens råd med decent furnitures. Hur som helst var jag ju tvungen att få bort den, för den samlade verkligen bara damm. Har förresten flyttat min säng så att den står vid bokhyllorna istället. Hade jag haft en kamera hade jag tagit en bild på installationen, för det ser både mysigt och tragiskt ut. Igår tänkte jag – samtidigt som jag låg och torrhostade och tänkte att jag skulle dö och mumlade: "Det är inte så hemskt att dö, det är vad alla måste göra. Mitt liv var ändå mitt, min död är också min" – att jag på något vis levde i myten om mitt liv, och att jag därmed inte hade någon vanlig typ av existens. Det skrämde mig en stund.

Igår tog jag ett par öl med S. som mådde rätt bra. Vi snackade som vanligt om olika skådespelare som vi antagligen beundrar i all hemlighet, Persbrandt och Thorsten Flinck. Men det är klart, Persbrandt börjar man bli jävlig trött på. Han har typ två lägen, förbannad eller agressivt småtjurig, men det är bra att han ställer upp för barnsoldater i tredje världen. Jag tror det är bra för hans image, att arbeta på den där mjuka sidan. Förresten såg jag Örjan Ramberg i TV för någon vecka sedan. Jag har aldrig sett en man som förmodligen inte är en psykopat framstå så mycket som just en psykopat. Han är creepy!

Ja, mitt liv börjar helt enkelt bli smådepressivt igen. Jag vet inte vad det är. Men jag antar att meningen med mitt liv inte kan vara att vara litteraturhistoriens största lyriker på samma gång som jag bor i Majorna, Göteborg, Sverige, år 2007. Den ekvationen går liksom inte ihop. Jag borde bo i en kanske framför allt vackrare stad, i ett varmare land. Ja, jag längtar verkligen härifrån. Och vädret, jag hatar det här vädret. Ena dagen rena sommarvädret, andra dagen mulet, som om det är höst igen helt plötsligt – inte undra på att man blir sjuk!

HISTOIRE DE LA DANSE

Igår lånade jag Histoire de la danse (1942) av Léandre Vaillat från biblioteket. Den kommer naturligtvis bli svår att läsa, men den tar antagligen upp allt jag är intresserad av och är förmodligen bättre än den bok av Matts A Stenström som jag också lånade, Dansen; dess utveckling från urtiden till danspalatsens tidevarv från 1918. Redan på sidan 18 påminns man om den tidens lite kusliga människosyn, eller rättare sagt om en människosyn vars socialdarwinistiska karaktär väcker ett lätt obehag: »Vilden känner ej kärleken, på sin höjd något som liknar kärlek – ett halvt beslöjat naturligt urval. Han känner blott driften till ögonblickets njutning och till rasens fortplantning.« Intressant är dock en passus som handlar om vad man idag skulle se som en historiespecifik organisation av sexualitet (och av maktens producerande av »kön«) (The History of Sexuality, Foucault):

När det under 1700-talets sedeupplösning i Frankrike uppstod en erotisk litteratur, vars enda uppgift tydligt var att verka sinnesretande och att förhärliga den lättfärdiga kärlekens njutningar, så blev den inte motarbetad, utan tvärtom välkomnad med öppna armar även av moraliskt ansvarskännande människor – man hoppades nämligen, att den skulle förmå att leda de köttliga lustarna i rätt riktning och att motverka de alltmer spridda onaturliga böjelserna. Lustigt nog anföra vildarna alldeles samma skäl till försvar för sin erotiska dans. Sedeförvillelserna gripa ju bland dessa lågt stående människor omkring sig med epidemisk fart och bringa mången stam till utdöende. Stammens äldre medlemmar känna faran och inse nödvändigheten av att könsdriften leds i rätt led, att man och kvinna verka lockande på varandra och att de ömsesidigt egga varandras begär. Medlen de tillgripa kunna stundom föra till motsatt verkan, men de äro de enda deras hjärna förmår utfundera.

Tack och lov lever man inte 1918. Mängden av rastistiska idéer är ju helt enkelt gränslös, perspektivet är kolonialt. Antagligen har författaren inte ens varit i Afrika, och även om han hade varit det hade hans funderingar antagligen inte sett så mycket annorlunda ut. Det dröjer ett bra tag innan man börjar se »naturmänniskornas« och »vildarnas« danser på ett mindre, ja, mindre inhumant sätt. I kapitlet om judarna finner jag åtminstone inget som jag kan uppfatta som antisemitiskt. I slutordet ber författaren om överseende och välvilja från läsarens håll, vilket alltid är suspekt, men jag är faktiskt överseende och välvillig, för även jag torde väl ändå, när det kommer till mina egna tankar vara fast i den horisont som utgörs av min egen tid och historia. Det är ju inte det att Stenström är ond människa bara för att han inte tillmäter »naturmänniskor« och »vildar« samma mänskliga värden som han tillmäter sig själv, han har helt enkelt ingen större möjlighet att göra det. Ty som både Gadamer, Wittgenstein och Foucault menat, på lite olika sätt förmodar jag, torde ens världsuppfattning vara begränsat av det språk man har möjlighet att uppfatta världen med, ens tankar är med andra ord kedjade i tiden. Och på den här tiden, 1910-talet, ligger zoologi och etnografi alltför nära varandra, varför det för Stenström inte är märkligt att i samma anda som han skriver om »lövsalsfågeln« (och andra fåglar som »dansar« för att locka till sig honor) skriva om »vilden«. Om jag nu kan läsa Histoire de la danse kommer den antagligen att ge mig mer än Stenströms bok, åtminstone stilistiskt. I den franska boken skriver Vaillat om den afrikanska dansen (la danse négre) i ett kapitel betitlat »la danse instinctive« och även här börjar faktiskt kapitlet med några zoologiska referenser! Bland annat om hur chimpanser rör sig märkligt rytmiskt och liksom dansande, trippande, kring ett träd. Och kanske är den rasistiska synen till och med värre här, för de svarta ses som en ras som är naturlig att följa från Afrika till Harlem, New York och författaren tar också upp Dialect folk songs, des plantation mélodies och sprituals i sitt kapitel.

GADAMER MIN VÄN

Gadamer. Jag vill inte snobba mig eller så – eller jo det vill jag kanske – men han är verkligen min största idol just nu. På Aniara hittade jag en bok som jag fantiserat om att äga i flera dagar, Gadamer on Celan "Who Am I and Who Are You" and Other Essays. Så enormt tillfredställande. Det är svårt att beskriva hur nöjd jag känner mig. Idag skall jag också besöka pappa på hans jobb och hämta en bok om dansens historia på franska. Tänkte skriva en ny version av Stig Larssons essä om diskotek. Jag menar att bilden av dans som feminint i väldigt hög grad har förändrats i vår tid. När jag var på THE EYE senaste var det skitmånga killar på dansgolvet (och det var en jävla trevlig stämning, kanske för att jag var ganska full i och för sig). Men hur som helst tror jag att det är lite av en förändring, eller snarare en uppvärdering av dansandet generellt. En kille berättade för mig att det har börjat en ny klubb på Storan nu med tre dansgolv och i princip alla dansar från klockan elva på kvällen till tre på natten. Det är gött. Men så börjar ju också Göteborg bli lite av en riktig storstad ändå. – Ja, just det, Gadamer. När jag gick i gymnasiet kunde jag inte greppa vad hermeneutik var, men jag har helt enkelt mognat antar jag. Men på samma gång kommer ju vissa saker att förbli mer eller mindre obegripligt. Men så kommer det alltid vara.

BRADBURY, ET CETERA

STÄNDIGA PROBLEM med min högra lins, men snart är dessa problem över, den 25 kan jag hämta ut mina Donna Karan-glasögon och bli en ny människa. Gårdagen var ganska rolig. Stack ut till Hisingen och hälsade på T. på sitt kontor, där jag eventuellt kommer att hänga en del för att komma igång med mitt artikelskrivande. Problemet är väl att man egentligen skulle ha bil för man måste ta buss en bit för komma in i industriområdet, och jag har någon slags fobi för bussar. På samma gång är industriområden ganska nice. Det finnns någon slags estetik där. Det är som på film. I närheten ligger sådana där hederliga arbetarfik. Vägarna trafikeras av tunga lastbilar. De små busshållsplatserna – hytterna – är förfallna. På marken finner man muttrar och skruvar, sådana där runda metallringar med hål i, vad de nu heter. Gud, jag önskar att jag hade en digital systemkamera! Men vad kostar en sån? Säkert en förmögenhet.

Möte med kritikerkollegor igår. Det är alltid lika roligt. Dom andra talade om Ray Bradbury och det slog mig att jag visste alltför lite om den mannen, en science-fiction- och fantasyförfattare, berömd för Fahrenheit 451 (som jag inte läst). Jag skämdes nästan, samtidigt kändes det skönt för jag hade så mycket att upptäcka. Jag slängde förresten fram att många science-fiction-författares inkompetens när det gällde att skildra djupa känslor och komplexa karaktärer också kunde vara en av deras kvaliteter. Eftersom de inte har den känslan måste de ha en annan känsla, och deras sätt att kompensera blir… ja, deras kvalitet på något vis. Ville nämna något om Arthur C. Clarke och hur dålig jag uppfattade honom när det kom till att skapa ett djup hos karaktärerna, men jag fick aldrig tillfälle till det. Dessutom hade en annan kritiker just slängt upp ett för mig totalt okänt författarskap på bordet, Vogt tror jag han heter, så jag kände att ingen skulle imponeras om jag nämnde Arthur C. Clarke så jag var tyst en stund, medan de andra avhandlade Bradbury. Måste börja läsa Aimovs Stitelsetrilogin också. Fan, jag har verkligen mycket läsa. – – – Ska försöka skriva en recension av William Hazlitts Liber Amoris. Måste finna en slags ingång också. Alastorpress ger ut en massa intressanta böcker. De är grymma helt enkelt. – – – Fan, tiden går så snabbt. Jag har tusen böcker att läsa, men så lite tid. Hur hinner man någonting på de kanske 75 år man har att leva? Det är hopplöst att göra någonting. Hopplöst. Nu ska jag köpa The Picture of Dorian Gray för 35 spänn, det måste den vara värd.

ESTETISKA FUNDERINGAR 1

Förutom den konstanta försörjningsneurosen börjar mitt liv bli ganska intressant, åtminstone på ett intellektuellt plan. Samtalar med Madrid om sci-fi och romantik och med en annan kollega om stil. En kille menade att jag började skriva så bra på allvar nu att jag kan skriva bra (på allvar) om vad som helst, men det i sig behöver inte vara enbart positivt. Att skriva fantastiskt, stilistiskt och briljant om till exempel en ostmacka, ja, det är meninglöst. Man måste ha en känsla för det man skriver om, man måste veta vad man är ute efter från början, annars har man missförstått skrivandet. Och litterärt handlar det ju om att nå en smärtpunkt eller en brännpunkt. Har skrivit en grej om Francis Bacons Man with Dog (1953) som kanske inte blev så lyckad. Jag måste helt enkelt skriva om den.– Ja, det är helt enkelt en mängd intressanta diskussioner på gång. Dessutom skall jag träffa mina kritikerligan på torsdag och diskutera lite olika grejer. Läste förresten en intervju med Andres Lokko för ett tag sedan i vilken han sa att alla kritiker borde gå runt med en stor svart cape och röd halsduk, med andra ord se ut som Ernst Hugo Järegård eller nåt liknande. Jag håller med honom. Alla kritiker borde ha svarta kläder och se onda ut, på sätt och vis försöker jag också leva upp till detta. En kritiker ska vara lite samvetslös, lite rubbad, en smula ond – men inte för samvetslös, för rubbad eller för ond. Måste finnas någon jämvikt. Som kritiker kan man ju såga vissa författarskap, man har ju den möjligheten. Frågan är bara om någon bryr sig i dagens samhälle. Det handlar om en väldigt litet gäng människor som går i gång på kritik. Och med tanke på att kritikens värde har devalverats rätt rejält efter att man kom på att det inte finns någon "finkultur" längre, precis som en akademisk doktorsgrad eller professorsgrad i humaniora inte är så jävla mycket värd längre, kommer kritiken att bli allt mindre viktigt. Jag menar, jag tar inte recensenterna i DN och SvD, Expressen och Aftonbladet på något större allvar. Det är inte för mig de skriver. De skriver för sina socialliberala eller konservativa vänner. I grund och botten suger den mesta kritik som skrivs i det här landet, eller med andra ord: något kritik skrivs egentligen inte, inte på allvar.

Ja, ett problem med att vara en grym stilist är att man skriver bra även när man skriver dåligt, som min kollega uttryckte det. Man skriver stilistiskt oklanderligt även när man inte skriver något särskilt. Plötsligt kan man börja berätta om någonting, typ om den där kristna vännen som på något vis gått ner sig i sin religion, slutat raka sig, och så vidare, när man egentligen borde hålla sig till ämnet. Men faktum var ju att jag såg på honom att han inte mådde bra. Han hade ju som bekant varit en dandy, en del av hans vänner var närmast sjukligt välklädda. Då tyckte jag honom. Han log när solen tittade på honom. Och nu, ja, för ett par dagar sedan, när det var femton-sexton grader, stod han alltså med en rock och halsduk och menade att han frös. Ja, det är klart att du fryser! ville jag skrika, det är klart att du fryser när du är så smal! Samtidigt. Ja, jag är ju själv smal, det har jag alltid varit, men jag fryser inte, jag håller ju igång. Jag tycker om solen. Grejen med min kristna vän är väl att han tror att jag knarkar. Talade med Kristina om det här igår. Vi insåg att folk trodde att vi knarkade när vi själva verket inte alls knarkade. Detta var bara vad folk antog att man gjorde. Jag vet inte om man skall vara glad eller ledsen över det, antagligen varken det ena eller det andra. Hur som helst. Risken är man tror att digressioner fungerar. Det brukar de ofta inte göra. Ja, jag måste helt enkelt skriva om min text om Man with Dog. Jag ska inte göra det enkelt för mig. Jag skall skriva om den från grunden. Fan, jag är ju expert på djurmotiven i Francis Bacons måleri, så jag måste kunna leverera något hållbart. (Jag älskar att säga att jag är expert på saker. He-he.) – – – Apropå min kristna vän. Fattar inte varför han provocerar mig så jävla mycket. Om sanningen skall fram vill han inte vara behagfull längre, och jag tycker det är synd – för en gång i tiden behagade han mig faktiskt. Kanske är han den mest latent homosexuella person jag känner. Och från att ha sett ut som en dandy ser han nu ut som en nihilist – rent estetiskt är det så jävla tragiskt. Det är svårt att beskriva. Jag har ingenting gemensamt med honom längre. När ropade: "Vi måste hålla kontakten" efter mig log jag bara, ja, jag log lite elakt – och det skäms jag över en smula – som om mitt leende skulle betyda att "det kan du inbilla dig [din lilla nihilist]".


OCH EN OND DRÖM

Inatt vaknade jag förresten klockan halv fyra efter att ha drömt en hemsk dröm. Den var verkligen otäck. Svarta fingrar kittlade mig och jag kunde inte vakna. Bakom sängen stod arga män som sa sanningen om mig. Som om demonerna kommit tillbaka efter en tids ledighet. Var kallsvettig när jag vakna tillslut. Drack flera glas vatten. Försöker minnas exakt jag drömt. Tillslut skrev jag en dikt i mitt kollegieblock. När jag skrivit klart den började jag gråta. – Det känns naturligtvis löjligt att säga det, men jag inser att jag, av olika skäl, kommer att gå till historien.

Modern: Du gör dig lustig, du vill
alltid göra dig lustig… men detta är ingen Tjechovpjäs

Jag: Men du är så vacker i din adertonhundratalsklänning, o. jag
har lärt mig vad empire är mamma

o. det kan ingen ta ifrån mig

Modern: Jag går nu

Jag: Men låt ljuset vara tänt, låt ljuset vara tänt

PÅSKENS DEPRIMERANDE FILMER

Tack för att du la in bannern namnam, suveränt! En kille sitter i Berlin och designar bannern, en kille i Stockholm lägger in den, en kille i GBG sitter och är tacksam och skriver att han är tacksam. Vi lever verkligen i en globaliserad värld. He-he. – – – Började förresten läsa The World Is Flat av Thomas L. Friedman och talade upphetsat med min chef om den, men han menade att Friedman var en nyliberal så jag skämdes och slutade tala om den. Jag har lite svårt att hata globaliseringen. Det känns som att hata någonting som inte går att hata. – – – Ser två filmer under påskhelgen. The Passion of the Christ (2005) och Requiem for a dream (2000). Båda är ungefär lika deprimerande, men Jesusfilmen får mig att tänka, och så även knarkarfilmen. Det var V. som ville att jag skulle se Requiem for a dream. Vet inte vad jag ska säga om den riktigt. På omslaget till DVD-utgåvan har någon jävla tidning skrivit: "Året hittills coolaste film". Det känns som om man bara kan skriva så om man inte fattat vad filmen handlar om. Filmens budskap är att det inte är så coolt att droga, och jag har svårt att se att det verkligen var en cool film. Min kristna vän som jag skrev om senast hade sett den med sina föräldrar berättade han. Det var hemsk! menade han. Jag håller med honom. The passion of the Christ är också hemsk, men på ett annat sätt. Jag hade förväntat mig att jag skulle äcklas mer av allt blod, men problemet med blodet i Passion of the Christär kanske att man avtrubbas, eller att man redan är avtrubbad. Mel Gibson är ju också en lite kuslig människa. Hans farsa verkar ännu mer kuslig. Nu när jag sett Requiem for a dream vill jag i alla fall kolla upp författaren till filmmanuset Hubert Selby Jr., som skrivit Last Exit to Brooklyn (1964). På Wikipedia:

Last Exit to Brooklyn caused much controversy due to its frank portrayals of taboo subjects, such as drug use, street violence, gang rape, homosexuality, transvestism and domestic violence. It was the subject of an important obscenity trial in the United Kingdom and was banned in Italy.

Böcker idag, även om de innehåller vad fan som helt, kan helt enkelt inte bli fällda. Yttrandefriheten är helt enkelt så stark i västvärlden (åtminstone) att det inte är någon idé att försöka åttala någon för det han/hon skrivit. Men på 60-talet antar jag att det fortfarande var förekommande. Men det är klart: om man skriver en lång och fullständigt vidrig artikel om kungen eller någon annan, ja, då tror jag att det är möjligt att man kan fällas för förtal möjligen, men då måste det antagligen framgå att det är en text som inte aspirerar på något som helst konstnärligt värde, men kanske spelar det ingen roll. Det går inte att fälla en skriftställare i vår tid. Också den där pastorn som menade att homosexuella vill ha sex med djur – eller hur det nu var – friades ju också.

A HERO AMONG PENGUINS!

Häromdan stötte jag av en händelse på en gammal vän utanför ett café i Majorna. Först kände jag inte igen honom. Han såg äldre ut, och samtidigt inte. Så otränad han är, tänkte jag. Och det är väl sant i och för sig. Problemet med honom är att han blivit alltmer religiös. Jag förstår mig inte på det riktigt. Eller jag förstår mig på det här med att vara religiös, det är jag ju själv – mer eller mindre, men det här är en church goer. Det har jag aldrig fattat. Det värsta är hans naivitet. Som om Gud blir glad om han går i kyrkan, som om Gud bara finns där. Det är oroande med kristna som är så naiva, som kastar sig in i kristendomen med samma engagemang som de tidigare ägnade sig åt sina pophjältar eller något liknande; religionen blir en slags subkultur, den stora skillnaden är att man inte svär. Det är synd, tidigare var han en dandy, nu är han något annat. På sätt och vis saknar jag honom kanske inte. Vi talade inte speciellt mycket, jag vet inte vad jag har att säga honom. Jag tror inte att man kan leva ett liv utan synd som han gör. Ja, herregud, alla blir frälsta på sitt sätt. En gång berättade jag en anekdot för honom, men förstod han någonsin vad jag menade när jag berättade om den japanska trädgården.

Det var ju en gång en ung man som skulle lära sig hur man man höll av en trädgård. Han ombads av trädgårdsmästaren att städa trädgården och detta gjorde han; från gräset plockade han upp alla löv och grenar, från den grusbelagda gången också alla löv. Allt som tycktes naturligt för honom att avlägsna, städa undan städade han undan och avlägsnade. När han var klar gick han till trädgårdsmästaren och sa att han var färdig. Men mästaren såg på trädgården och blev mycket upprörd, han for efter säcken i vilken lärljungen samlat alla löv och tog nävar av löv och gick runt och spred ut dem här och var. Lärljungen förstod inte detta. Vad gör du? Ja, förklarade trädgårdsmästaren, det handlar inte om att ta bort alla löv, det är inte meningen med att städa i trädgården, du ska ta bort en del löv och lämna några kvar så att det ser naturligt ut. Detta var naturligtvis en grov förvanskning av en japansk anekdot. Den japanska estetiken är komplex och i varenda detalj av den japanska trädgårdsskötseln eller teceremonien, eller de olika kampsporterna, ligger både begripliga och kanske rent obegripliga principer. Men som jag såg det handlar dessa estetiska principer, som alltså har sin koppling till shintoismen och buddhismen, om också mer allmänna andliga värden; och dessa kan föras över även på den kristna läran. Jag tror inte att han fattade att det hela var en liknelse. Men om man alltså liknar löven vid negativa egenskaper i den egna personligheten så kanske man fattar. För en själv tänkande kristen skall man dock – åtminstone inte i ett idealfall – behöva förklara en sån sak.

Så istället för att ägna honom någon större uppmärksamhet vände jag mig till hans flickvän/-kompis. Det visade sig att vi hade mycket gemensamt. Vi var båda filmnarkomaner. Jag berättade om hur jag väntade spänt på att Happy Feet skulle komma på hyr-DVD. Hon gjorde detsamma. Och berättade att hon lurats av andra omslag med pingviner på i butikerna; finns ju en hel del filmer om pinvinger nu, Pingvinresan, Pingvin hit och pingvin dit, det är hype med pinviner nu. Häromdan frågade jag till och med i videobutiken när Happy Feet skulle komma. Kände mig lite pervers. Hur som helst kommer filmen den 17/4. Underbart! Så som jag ser det kan jag inte bli besviken på den filmen. Den handlar ju om en pingvin som inte kan annat än dansa och steppa, som blir utstött ur gruppen för att det är "opingvinskt", det måste vara en höjdare helt enkelt, för han blir ju slutligen en hjälte, en stor pinving, ett helgon. En film som man kan skratta och gråta åt! Ett amerikanskt-australiensiskt animerat mästerverk, en oförglömlig upplevelse, och så vidare…

Tack för bannern Nose. Underbar!

FREELANCING FOR A VARIETY OF CLIENTS

Skitsvårt det där med glasögonen. Först ville jag verkligen ha Tom Ford, men nu lutar det åt Donna Karan. Det hade varit ett lyxproblem – om jag egentligen hade haft något alternativ. Ford är mycket dyrare än Donna Karan, och Ford är hetare, men Karan snyggare och billigare, så det är perfekt. Ekonomiskt kommer månaden ändå att vara ganska tuff, men det har alla månader varit nu den senaste tiden. – – – Igår var jag på en sopstation och slängde min gamla soffa, tidningar och andra grejer. Solen brände i ögonen. Av någon anledning var det en konstig stämning på soptippen. Karnevalisk nästan, eller absurd, eller surrealistisk. Ett berg av bildäck, ett berg av frigolit, en armé av pensionerade vitvaror och tjockteveapparater. Och så solen. Sopgubbarnas yrkesstolthet?… Allt var perfekt planerat. Bommen fälldes upp och man rullade in. En gammal man med orden KRISTUS RÄDDAR på sin pikétröja hjälpte mig att lyfta soffan och hiva ner den i hålet, han var förvånande smidig. Men som sagt: solen var verkligen stark, och eftersom jag ägnat hela natten åt att skriva en artikel om klimatförändringen och om vårt förhållande till djur och natur kände jag hur skräcken började sätta in. Det var något konstigt med det här. Nåt verkligt konstigt. All den här skiten som skulle brännas, ja, det skulle bara tillföra än mer växthusgaser. Jag tänkte: "Det här är verkligen skit, vi är dömda till undergång helt enkelt…" Efter några timmars sömn har jag i och för sig kommit över den lätta känslan av panik, men jag är fortfarande orolig. – Ja, jag är nog inte ensam om att tro mig leva ett förfelat liv. Problemet är väl att man i mångt och mycket inte har något alternativ.

Vad jag borde är att komma ner på jorden och fixa ett schyst arbete inför sommaren. Tyvärr har jag bränt mina möjligheter att dela ut tidningar igen, men det är å andra sidan sjukt jobbigt så det är kanske lika bra. På min praktik har jag förresten nått en framgång idag; jag skriver små inledningar till och olika texter och idag skulle jag skriva en inledning till en lättsam text och inledningen skulle också vara lättsam, lite käck, och jag tvivlade på min förmåga att skriva en sådan text, men sedan tänkte jag: "Om jag är en riktig copy så måste jag fan kunna skriva vad som helst!" Så jag antog utmaningen – och levererade, och det blev bra. Det handlar på något vis om att komma över de spärrar man har i skallen. Att det lyckades gör mig mycket nöjd med mig själv. Min bredd – ja, den är helt enkelt enorm, helt enorm. He-he. Jag har inga gränser, jag kan göra allt!

Ja, just det. Repade med J. häromdan. Gjorde en vad jag trodde skitbra sånginsats, och så ringer han och klagar nästa dag. Grejen är att han har rätt. Jag måste sätta mig och börja skriva lyrics igen. Jag måste arbeta. Det är skitjobbigt, för jag har ju ingen möjlighet att få ner några melodier direkt, bara text. Borde skaffa en liten bandspelare av något slag. Eventuellt funderar jag på att ge upp musiken, eller så får jag börja skriva bra texter. Problemet är kanske att både jag och J. är enormt stressade människor.