MUSKLERNAS GRYNING

Idag har jag verkligen dödligt ont i min högra arm. Kan inte sträcka ut den ordentligt. För några av mina julklappspengar köpte jag en hantel av typen som finns på bilden samt vikter på 25 kilo sammanlagt. Först försökte jag lyfte 15 kilo, men det blev för mycket, sedan försökte jag lyfta tio kilo och det gick väl sådär, så nu lyfter jag bara fem kilo + hantelns vikt då. Men det känns ändå bra på något sätt. Har velat köpa hantlar hur länge som helst nu. Kostade bara 300 i kållered. 9kr kilot. – – – För övrigt förflöt julfirandet ganska bra. Lite väl mycket snack om Nazityskland vid julbordet, men det hör kanske julen till. Min syrras sambos pappa berättade om de tyska hororna som skickades till Norge och Die Fahne Hoch (Horst Wesselsången) som sjöngs på den tiden också av svenska tyskvänner/nazister. Världen hade verkligen kunnat se annorlunda ut om det inte gick som det gick. Jag berättade om Ingmar Bergmans Hitlervurm och sa att han grät när Tyskland kapitulerat. – – – I julklapp fick jag en cardigan från Cheap Monday, ett par böcker och lite pengar. Jag var nöjd. Har sett för mycket på teve bara. Såg sista avsnittet av Snapphanar, kanske det värsta jag sett i hela mitt liv. En blandning av Fångarna på fortet och någon slags teateruppsättning av intelligensefterblivna. Ett slags skändande av den svenska historien om jag skall vara ärlig. Men jag kan inte längre bli arg över sådant slöseri med skattebetalarnas medel. Jag är helt desillusionerad vid det här laget. Det är bara att konstatera att detta är en ny tid. Leo klagade på kulturmänniskor. Jag skulle säga att den verkliga kulturmänniskan är död. I dagarna skall jag förresten söka ett jobb på SVT Drama. Men frågan är väl om man vill arbeta för människor som beslutat sig för att gräva sin egen grav. Man kan bara sörja att allt börjar slätas ut. Men kanske har det alltid varit såhär. Högkulturen existerar inte längre, den är inte tillräckligt kommersiellt gångbar. Leve populärkulturen.

ÅNGESTKÄNSLAN BÖRJAR AVTA NU. Ja, kanske var jag lite väl full när jag träffade Vincent den kvällen, men jag kände mig tvungen att träffa honom. Han hade ju försökt få tag på mig i Paris men min mobil hade gått åt helvete, eftersom jag glömt (eller förlagt) min laddare. Varken A. eller hans nuvarande fru hade någon Nokia. Märkligt. Alla borde ju ha en Nokia någonstans. Å andra sidan ville jag inte vara möjlig att nå. Om min far skulle ha ringt mig varannan dag för att höra om jag var i livet hade jag ju lika gärna kunna ha varit i Majorna någonstans. Jag vet inte vad den stora skillnaden är egentligen. I Paris, på morgnarna, börjar vattnet stiga upp ur kloakerna. Det rinner vatten längs trottoarkanterna, de har något annat system. Allt är rent. Man håller stan ren. Man borde vara lika noggran med det i Sverige. - Idag känner jag mig ganska duktig. Har ringt en av Feministiskt Initiativs grundare, men hon svarade inte - lika bra, jag hade bara stammat fram mitt ärende. Skönt. Jag skickade henne ett mail istället. Fick adressen av hennes förlag, Natur & Kultur. - Ja, jag var antagligen för full för att träffa Vincent. Vet inte varför jag skäms så mycket över det. Minns att Vincent ställde någon märklig fråga som konstnärer brukar få. Hur klarar man av att… någonting. Många brukar snacka om existensberättigande och dylikt. Ungefär: Hur kan du ägna dig åt något så ekonomiskt totalt meningslöst eller olönsamt när andra svälter i Afrika, eller jobbar häcken av sig på VOLVO. Men ärligt talat: om jag skriver något och någon skriver om det, så får ju den personen lön för att skriva om mig och kanske vice versa; man ingår ändå i något slags ekonomiskt system, ett produktionsfält. Lägg samman alla arvoden och det handlar ju om miljoner och åter miljoner. – – – Har bränt tusentals kronor på böcker de senaste dagarna. Och kanske tusen på öl och taxiresor. Dumt. Börjar inse att jag har något slags beroende, eller flera beroenden. Köpte Pierre Bourdieus Kultursociologiska texter. Tipsade en Nöjesguidenkille om den så att han skulle kunna skriva något tungt om mode. En av essäerna heter just "Modeskaparen och hans märke". Min säng är full av böcker. Lite tragiskt. Men de är ju mina vänner. Beställde ett par böcker av Orhan Pamuk, Istanbul och Snö. Har fortfarande inte läst hans Nobelpristal och det stör mig en smula. – – – Fan, känner verkligen att jag behöver bli lite kulturell efter fredagens eskapader. Återupprätta min stil på något sätt. Inte för att jag spelade någon annan än den jag var, men jag var ju definitivt inte mig själv. Men hur är man sig själv, jag kommer aldrig att bli mig själv. Kände mig som Jack Sparrow och jag tyckte om att känna mig som Jack Sparrow för ett tag. Det börjar bli mörkt. Klockan är tre. Det börjar bli riktigt kallt också. Tyckte jag såg en snöflinga i luften idag. Behöver köpa handskar men jag har ju bränt mina pengar på böcker så det är som det är. – Nej, nu skall jag köpa blått papper och skriva ett långt brev till Anders. Har ju köpt två frimärken redan. – Har för mig att Vincent och hans vän frågade om jag knarkade. Jag tror jag blev lite ledsen över det. Kanske svarade jag: Men det är ju såhär jag är! Eller så sa jag: Man kan inte vara den jag är och knarka samtidigt, för då får man ingenting gjort. Ibland känns det som om folk vill att man ska knarka, för då får de en förklaring till varför man saknar hämningar och varför de själva inte saknar vissa hämningar.

JAG VILL BLI BONO MEN JAG KAN ALDRIG BLI BONO

Vild fredag verkligen. Satt med G. och såg på youtube och hade det trevligt. Det slog mig att Bryan Ferry dansar jävligt fult på sina musikvideor. Hade aldrig tänkt på detta förut. G. hävdade att Ferry var ful i sig, men jag höll verkligen inte med. Ferry är inte alls ful. Jag blev nästan förbannad. Lekte med Roxy - en tysk jakthund. Sedan gick jag ut med Roxy och sprang fram och tillbaka framför en äcklig 1910-talskyrka. Sedan drack jag mer alkohol. Sjung in en refräng till en låt som jag tror kan bli jävligt bra, men jag måste hitta på fler verser. Gick ner till Sejdeln. Snackade med Morrisseyfantast som hade världen märkligaste flickvän. Jag hade använt kajal och rönte en viss uppmärksamhet antar jag. Det var första gången någonsin jag använde smink. Var ganska häftigt. Kände mig jävligt 8o-tal om man säger så. Som att vara på maskerad. Kände mig lite som en superhjälte om jag skall vara ärlig. På Nef var det helt dött. Jag trodde att Cat Five skulle spela, men tydligen var det i torsdags. Ringde Vincent och mötte honom och hans polare. Var skitpackad vid det laget. Det är möjligt att jag gjorde bort mig, men jag var mån om att träffa honom för han är en smart och trevlig kid som påminner mig om mig själv. Gick hem. Har svaga minnen av att jag brottades med någon, men det kan lika gärna ha varit en dröm. Satte mig vid ett hus och slocknade. Snuten kom men lät mig gå hem själv. Antagligen på grund av att jag framstod som för feminin för att låsas in i fyllecellen. Underbart. Men så var jag inte helt borta heller. Jag hade bara slocknat en stund. - - - I lördags åt jag världens äckligaste pizza på Andra Lång. Drack guava. Hämtade mina böcker hos G. Ångrade mig för att jag träffat Vincent och varit så borta. Hade ju sagt att jag gillade honom och han kan ha blivit rädd för mig, men antagligen är han inte rädd för mig. Han är ju inte helt square om man säger så. - - - I söndags hade jag ångest i min säng. Ville inte sitta vid datorn så jag skrev ett tjugotal sidor om min ångest i ett vaxdukshäfte istället. Vet inte om jag skall ha någon ångest idag, men antagligen skall jag ha det. Lite i alla fall. Fattar inte hur jag står ut med helgerna egentligen. Fattar inte hur jag står ut med livet. Jag vill bli Bono men jag kan aldrig bli Bono. Hur kul är det? Jag får bli något annat.

SCIENCE FICTION & POESI

Känner mig totalt oneurotisk idag. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, antagligen är det bra. Arbetar med ett ganska roligt projekt tillsammans med en kollega. Vi håller på med en text om science fiction och poesi. Får se hur det blir. Antagligen blir det jävligt bra. – Fan, den här musiken jaglyssnar på. Helt fruktansvärd. Bratmusik. Alla andra kanaler verkar inte fungera. Det är som det är. Viss musik ger mig verkligen fruktansvärda inre bilder, för mycket pradisöar, jag har alltid avskytt tropikerna. – Faktum är att jag är lite av ett geni. Jag har uppfunnit en ny terminologi! Användbar både för cultural studies och robotdesign: visuell människo-likhet och psykologisk människo-likhet / visuell robot-likhet och psykologisk robot-likhet. Jag kommer att bli berömd. Det låter kanske banalt, alltför simpelt. Men poängen är att ingen vågat vara så enkel förut. Dessa termer kommer att användas i framtiden, och jag har skrivit in mig i historien. Det känns ganska bra. – – – Fan, det här tangentbordet suger verkligen. Måste skriva med pekfingrarna. Enormt störande. Som att vara tillbaka på skrivmaskinens tid. När jag ser någon skriva med pekfingrarna (bara) sprids alltid ett elakt leende på mina läppar. Nu gör jag det själv. – – – Bodyrox/f Luciana - Yeah Yeah (Radio Edit). Grymt! Min typ av musik. – – – Som sagt: min dator är död. Måste få en ny. Har förlorat sex sidor min roman, antagligen för alltid. Måste skriva om allt. Av erfarenhet vet jag att det ibland kan bli bättre när man tvingas skriva om någonting, även om man naturligtvis förlorar detaljer. – – – Läser på min systers blogg att barnen leker terrorister ida, inte cowboys ooch indianer, utan terrorister. Det säger en del om vår sjuka tid. Detta hade hon sett på teve. Undrar ombarnen leker muslimska terrorister eller bara terrorister i allmänhet. Kanske leker irländska pojkar (och flickor) IRA. I Sverige är väl Folkpartiet det närmsta man kan komma med deras dataintrång. En dag kommer barnen säkert att leka hackers eller cyberjockeys. Syrrans unge hade också fått en käftsmäll av en ADHD-pojke. Jag fattar inte varför sådana typer får gå i vanliga klasser. De fuckar ju upp för alla andra! Man kan anta att han blir kriminell, det är sorgligt men sant. Förr kallade man dessa personer problembarn. Men nu är det ADHD det handlar om det är en typ en sjukdom? – Undrar om jag var ett problembarn? Om jag skall vara ärlig minns jag inte riktigt. Men jag brukade skolka i högstadiet och dricka vodka mitt på dagen. Naturligtvis utköpt av någon tjugoårig rollspelsnörd som jag och min polare lärt känna på tradition. Hur kan man köpa ut vodka till fjortonåringar? Det är mycket ovuxet och dåligt. Men på sätt och vis behövde jag det. Jag var som John Connor. Kände på mig att jag skulle bli en great leader någon dag, som om jag spåtts att bli det, som om jag själv sett det i en uppenbarelse. – Känner för att gå ut och festa, men samtidigt inte. Har ändå inte råd. Skrivandet har nästan aldrig roat och oroat mig så mycket som nu. - - - Några timmar senare har jag ätit kyckling, men jag har fortfarande inte fått i mig någon kaffe sedan imorse. Inte konstigt att jag känt mig konstig hela dagen. Åt kexchoklad, men kexchoklad kan aldrig bli ett substitut för koffein. Ikväll ska jag se Fredrik Lindström på teve. Skall läsa en bok av Getrude Stein och en annan av Jean Rhys, Ida. En roman respektive Sargassohavet. Av naturliga skäl (?) har kvinnor skrivit förorden. Vet inte vad jag ska recensera, men jag måste komma på något att recensera. Problemet är att det är så få författare jag verkligen har något att säga någon om! Funderar på Pynchons nya, Against the Day (2006) men jag vet inte om jag har lust att läsa 1000 sidor av denna galna jävel.

PETER FECHTER, DÖENDE

En kopp kaffe. Underbart. Behöver det verkligen nu. En snus också. Ja, vad bra! Satt just med min iBook, som alla trogna läsare av den här bloggen vet att jag älskar, och skärmen börjar bli helt galen, det är som en mardröm, den bara "hackar" hela tiden, plötsligt slockar den, sedan börjar den- ja, jag vet inte. Jag har inte ord för att beskriva vad som sker. Det vore förjävligt om den dör. Skall ta hem den, ge den el och hoppas att den mår bättre sen. Jag har ju inte gjort den illa. Jag har bara tappat den två gånger bara i golvet ju! Jag är i något slags förnekande tillstånd just nu. Jag vill tro att det löser sig, men jag vet, jag inser på samma gång att det inte kan vara något annat än börjat på SLUTET. – Ja, jag är inte totalt deprimerad. Det är skolans dator så de får helt enkelt kirra den. Problemet är att allt jag skrivit de senaste året finns i datorn. Och den jäveln har ingen brännare så jag har inga säkerhetskopior. Ja, det är fan en mardröm, men jag är inte totalt deprimerad. Jag försöker att inte vara totalt deprimerad. Det är bara något med skärmen. Ja, något med skärmen som kommer att gå över. – Funderar på att skaffa glasögon förresten. Nej, jag kan inte skriva nu. Det är för tungt. Och hur skall jag ha råd med glasögon om jag knappt har råd med linser! Jag vill se den nya bondfilmen. Jag älskar inte Craig på något sätt men när jag fick höra att han skulle spela Bond, ja, då insåg jag att det var ett bra val. Han ser ju ut som en mördare. Kanske lite för rysk till sitt utseende, men ändå. Jag menar att det inte ser ut som om han har några pigment i sin hy. Men det borde han väl ändå ha? – – – Det är som om livet går ut på att bli skändad. Som om livet går ut på att bli skändad av den här elektroniken. Till slut lär man sig att uppskatta det kanske. Jag vet inte. Det är ett straff. Nej, det är naturligtvis inte ett straff. – – – Är rätt trött. Har varit uppe hela natten. Arbetat med en text om science-fiction-film. Den kommer att bli bra tillslut. Min tanke är att försöka få RoboCop, Alien och Terminator att framstå som konstnärliga verk som måste tas på samma allvar som till exempel renässanskonsten tas på allvar. Men när jag tänker efter vet jag inte ens om jag tar renässanskonsten på så stort allvar. Jag tar nog RoboCop på större allvar om jag skall vara riktigt ärlig. Eller snarare: jag låtsas inte att jag är intresserad av renässansen, för jag är inte så intresserad av renässansen. Jag är mer intresserad av film. Och det är det väl ändå många som är. Vad det nu har för betydelse. (En dag skall jag sätta mig och se alla filmer som Depardieu har medverkat i. Ja, det ska jag göra. Förutom de som jag redan sett förstås.) Jag vill gå hem och lägga mig och gråta.