INGMAR BERGMAN

Så är Ingmar Bergman död. Jag kan bara säga att jag älskade honom, och alla som känner mig vet att det inte är någon överdrift precis. – Idag har jag varit jävligt bakfull, total ågren. SMS:ade en kärleksförklaring till en person som jag kanske inte borde ha SMS:at en kärleksförklaring till. Känner mig så jävla patetisk på något sätt. En smula tragisk. Som en demon som plötsligt börjar älska en person, som en död som blir kär i en levande, eller nåt. Jag känner mig inte som en normal människa, å andra sidan vill jag inte känna mig som en normal människa. "Han känner sig missförstådd och det gör honom glad."Men vad fan ska man göra. Igår ölade jag förresten med en morfinist och en heroinist, eller han gick nog mest på uppåttjack. Enligt en undersökning av The Lancet är heroin den mest beroendeframkallande och den mest för kroppen skadliga drog som finns. Min tillvaro är en smula märklig, jag är en kulturarbetare, jag skriver ontologisk poesi för fan, men jag är fan som Genet eller som Stig Larsson. Jag sitter på parkbänkar och dricker kroatiskt vin på söndagar. Fan, vad är man på väg? Jag är olyckligt kär antar jag, kanske för att jag vill vara olyckligt kär. Jag borde kanske ägna mig åt den "borgerliga teaterns inlevelse och suggestion och skådespeleriets maximala närvaro" istället. Men tyvärr har jag ingen teater. Och dagens skådespelare är förstörda av populärkulturen. Ska nog ta det jävligt lugnt ett tag, tänker jag, jävligt lugnt; min ungdomstid är över, nu återstår ett livslångt arbete, som arbetare och poet. Det är bara så det är. Det gör mig varken ledsen eller glad.

ATT VARA LEDSEN

Hm. mina dagar är märkliga. Känner mig verkligen känslig. Idag är det soligt, det fyller mig med en tacksamhet. Som om solen, det fina vädret, räddade mig från mörka saker. "nu ska jag ta tag i det här" tänker jag, och jag är medveten att jag kommer att ta tag i vissa saker. Att det idag, på grund av mitt goda humör som alltså tycks vara kopplat till det här fina vädret, kommer att lyckas. Det som jag misslyckades med igår, eller förträngde, kommer jag inte att misslyckas med idag, kommer jag inte lyckas förtränga. Men jag vet inte, kanske är det bara samma självbedräger, men under en något blåare himmel. Kanske mår jag bättre idag eftersom jag för ovanlighetens skull har några hundralappar på mitt konto. En sån grej, ekonomin som präglar ens liv. Även den här dagen hade kunnat vara deprimerande; jag vaknar vid tio på förmiddagen efter att ha sovit i 15 timmar och det första jag sätter mig och skriver är en analys om fascismen i USA, men jag kommer sedan på: Tack och lov bor inte jag i USA! Jag har egentligen ingen anledning att vara så ledsen. Förresten var inte gårdagen så jävla deprimerande, tvärtom. Jag drack öl och hade roligt. Problemet var väl att jag drack tre öl och blev så trött att jag var tvungen att gå hem. Det var som om jag blivit drogad. Det var längesedan jag upplevt en sådan känsla av trötthet. Inte ens efter många timmars nattarbete är jag så trött. Jag tänkte: Är det här symptomen på torgskräck eller nåt? Eller är jag bara på väg in i någon slags depression? 15 timmars sömn tycks lösa det mesta. Jag drömde att jag åkte i ett flygplan. Jag var med i en 40-talsdeckare. De vita klipporna i Dover. Vi var alla tidsenligt klädda. Smutsen, eller dammet, på våra rockar, skänkte scenen autenticitet.

IDLE TALK

Yes, har fått lite pengar från någon god människa! Idag skall förresten träffa Nam-nam som jag inte sett på år och dag, det ska bli kul. Vaknade på jävligt bra humör i morse förresten. Klockan halv fem, men så lade jag mig ju redan vid nio eller nåt. Orkar inte se på TV. TV är för idioter. Jag ser på Youtube. Det är lite deprimerande även det i och för sig, men ibland hittar man roliga saker. En video med Bruce Springsteen. Jävligt bra svartvita spelningar i Barcelona eller nåt från åttiotalet. Vilket jävla ös! Känner mig som en vanlig människa för en stund. Ser videon till Dancing In The Dark ungefär tusen gånger. Bruce är ett geni. Är bara så. Hur som helst. Stämningen är ganska hög, idag åtminstone. Igår gjorde jag dock misstaget att ringa upp min far som var ovanligt depressiv och menade att han oroade sig för mig. Ja, det gör jag också. Jag var nära att slänga luren i öronen på honom. Fattar han inte att jag är en världens kanske mest begåvade mäniskor? Uppenbarligen inte. Sedan var jag på arbetsförmedlingen också. Totalt meningslöst i princip. Såg förresten en annan kulturpersonlighet där som låtsades att hon inte kände igen mig. Lika bra. Hur skulle dialogen gå? "Hej, är du också arbetslös men ändå inte arbetslös på nåt sätt?" "Ja, det kan man säga." Det är ju inte som att jag inte har något arbete! Detta kan inte byråkrater fatta, men det är som det är. Kommer nog att få jobba ett bra tag inom olika låglöneyrken. Det känns skit, men vad fan ska man göra? Egentligen skulle jag kunna gå runt på tjugo spänn om dagen om jag gick till en kyrka för lodisar och käkade, men å andra sidan antar jag att det skulle tära på min självkänsla en smula. Men kanske ändå inte, inte nödvändigtvis.

FILOSOFISK UTLÄGGNING

Inser förresten att jag begick ett intellektuellt misstag för ett tag sedan. Misstog "prat" /konversation, språkande/ ("Gerede") för pratet (das Gerede). Det ena är naturligtvis inte negativt i någon bemärkelse. Så som jag tolkar det är "prat" något som finns och som är bra, även om det till sin karaktär inte är som tal (Rede). "När det talade på detta sätt förs vidare som skvaller, och därmed den primära avsaknaden av rotfasthet stegras till fullständig bottenlöshet, konstitueras pratet (das Gerede). Detta förblir för övrigt inte inskränkt till muntligt skvaller, utan breder ut sig också i skriftlig form som 'skriverier'." (Varat och tiden, § 35.) Bloggandet är, anser jag, till exempel till sin karaktär – till kanske 99,9% – en form av "skvaller" som alltså ligger närmre pratet än talet (Rede). Det är inte nihilistiskt, det är ingenting; inte retorik, heller inte konst. Det är vad vi ägnar oss åt och det är inte direkt fel. Eller? Men om bara skvaller finns (vilket ju inte är fallet), vad händer då med språket? Inget händer med språket, men vi når å andra sidan ingenstans. Jag känner till intellektuella som inte skriver annat än pretentiös dynga; inte retorik, heller inte konst. Därför kan man ärligt säga att många intellektuella ägnar sig åt pratet. Medan jag till exempel menar att Charles Bukowski är en av de största poeterna som finns. De skulle inte hålla med, eftersom de är så jävla pretto. Det gör mig till en "sad panda". Om man inte vet vad konst är, ja, varför ägnar man sig då åt konst?

"But now let us skip over this whole process of deformation and decay and attempt to regain the unimpaired strength of language and words; for words an language are not wrappings in which things are packed for commerce of those who write and speak. It is in words and language that things first come into being and are. For this reason the misuse of language in idle talk, in slogans and phrases, destroys our authentic relation to things."

An Introduction to Metaphysics trans. by Gregory Fried and Richard Polt (New Haven: Yale University Press, 2000), s 13-14.

MITT JOBB; DISKNISSE

Grejen är den att folk är sjuka i huvudet från början och blir extra sjuka i huvudet när de är packade. Det är allt jag har att säga. En del är märkligt nog trevliga ändå. Jag tänker förresten aldrig bli full och galen igen. My party days are over. Eller full ska jag bli, men inte galen, inte som förr i tiden. Det är för jobbigt.

ROLIGA ANEKDOTER OM NORBERT WIENER

Igår började jag läsa Kay Redfield Jamisons Touched with Fire: Manic-Depressive Illness and the Artistic Temperament (1993). Det skulle jag inte ha gjort. Efter att ha läst två sidor låg jag och skakade på mitt kontor (he-he). Den börjar så bra: "'We of the craft are all crazy,' remarked Lord Byron about himself and his fellow poets. 'Some are affected by gaiety, others by melancholy, but all aare more or less touched.'" Men ju mer jag läser ju mer börjar jag fråga mig själv: "Är jag galen?" Stig Larsson menade att det hade något med socialisation att göra i det senaste numret av Nöjesguiden, och han har säkert rätt; man frågar sig själv om man är galen för att man inte vill bli galen, eller man undrar vad som skulle hända om man blev det. För mig personligen är mina våldsfantasier mer frekventa än mina fantasier om galenskap är nu för tiden, men förr antar jag att jag fantiserade mer om galenskap än om våld. Det hörde till pubertetstankarna kring konstnärskap och galenskap; om man inte var galen, ja, då skulle man inte vara någon stor konstnär (och å andra sidan kan jag inte ens idag påstå att det inte ligger något i det; klinisk galenskap är inte bra, men å andra sidan pekar det mesta på att många av de största konstnärerna ändå har haft sina små problem). Hur som helst kan jag rekommendera Touched with Fire. Ibland kan man konstatera det omedelbart när det gäller vissa författare, 1) Den här personen kan skriva, och 2) Den här personen vet vad hon talar om. På Wikipedia läser jag att Jamison själv lider av en manodepressiv sjukdom. Hon talar sig varm för litium i boken.

(Alla som känner mig torde förresten ana att mina våldsfantasier kretsar kring att hugga ner intet ont anande (onda) människor med samurajsvärd, alternativt med lasersvärd.)

Jag skall inte påstå att jag känt mig nedstämd den senaste tiden, snarare helt jävla sinnesslö. Mitt hem ser ut som en knarkarkvart och min journalistkarriär håller på att gå åt helvete kan man säga. Jag är helt blockerad. En massa jävla grejer som jag inte orkar ägna mig åt. Uppgifterna samlas på hög, det är klart att man får en lättare ångest. Men jag arbetar ändå inte på någon revisionsbyrå. Jag är konstnär. Jag är fattig och jag står ut med att vara fattig så länge jag har käk, snus och kaffe. Då är fattigdom uthärdligt, men om jag inte får nikotin och koffein, ja, då är fattigdomen åt helvete – och då står ju också vansinnet för dörren, det vet alla som är beroende av någonting. Om jag är galen, vilket jag inte ens tror att jag är, så är det ändå ganska medvetet, en grej. Om man tänker in the box – ja, hur ska man då kunna komma på något av något som helst konstnärligt värde. Jag är ett geni för helvete! Det är inte mitt problem om denna sjuka värld inte fattar det. Jag är missförstådd och glad. – Försökte förresten läsa lite i en biografi om Norbert Wiener häromdan, men jag förstod inte ett skit. Den var skriven av en matematiker för matematiker, med en massa svåra jävla mattetal som exempel på hans professionella utveckling. Detta gjorde mig i och för sig ganska ledsen. Wiener är min idol kan man säga. Jag vill bara läsa roliga anekdoter om honom, inte om matematik;

After several years teaching at MIT, the Wieners moved to a larger house. Knowing her husband was likely to forget where he now lived, Mrs. Wiener wrote down the address of the new house on a piece of paper and made him put it in his shirt pocket. At lunchtime, an inspiring idea came to the professor, who proceeded to pull out the paper and scribble down calculations, and to subsequently proceed to find a flaw and throw the paper away in disgust. At the end of the day, it occurred to Wiener that he had thrown away his address. He now had no idea where his home was. Putting his mind to work, he concocted a plan: go to his old home and wait to be rescued. Surely Margaret would realize he was lost and come to pick him up. When he arrived at the house, there was a little girl standing out front. "Excuse me, little girl," he asked, "would you happen to know where the people who used to live here moved to?" "It's okay, Daddy," the girl replied, "Mommy sent me to get you." (Decades later, Norbert Wiener's daughter was tracked down by a mathematics newsletter. She said the story was essentially correct, except that Wiener had not forgotten who she was.)