NY TEKNOLOGI

Såg tre filmer på raken igår för jag hade ingen lust att tänka, eller känna eller hur man nu ska förklara det. Åtminstone två av filmerna var finansierade av Pentagon, Clint Eastwoods Letters from Iwo Jima och Flags of Our Fathers. Ingen av dem var bra. The Last King of Scotland var ganska bra, men jävligt obehaglig. Det är jobbigt med diktatorer, för jag fascineras av dem mycket, men blir samtidigt så jävla skraj för dem, eller snarare för mänsklighetens brutalitet över lag. Vi lever i en rubbad värld helt enkelt.

I förrgår var jag ute och söp med en smula med J. Det var kul, men som vanligt blev det rätt självdestruktivt, jag antar att jag däckade vid tolvtiden eller något liknande, kanske ännu tidigare. Vi hade köpt en hel back med Carlsberg. Så ja, det var kanske inte så bra, men jag förstörde ingenting, åtminstone inte vad jag minns. Hur som helst har jag jobbat flitigt idag och igår. På fredag får jag min lön hoppas jag och på lördag ska jag hänga med M., den lilla spjuvern. Drömde att jag skulle gå om sista ring i gymnasiet. Fruktansvärt. Förresten, när jag tänker efter, borde jag ha gjort det. Har inget roligt att säga. Någon vill ge mig ett gammalt Neotech. Men jag har redan ett.

TRANSVESTITENS RUM

Fan, utelåst från kontoret. Tänkte skriva en grej om transvestiter och origamikaniner, men jag har ingen lust nu. Har med mig två paket med nudlar som jag funderar på att tillaga. Så slött. Drömmer konstiga grejer som vanligt. Inatt drömde jag att jag ville köpa en muffins, men på 7-11 hade de bara påsar med muffins. Jag ville ha en nygräddad muffins, men de hade inga, så jag gick därifrån. När jag vaknade tänkte jag att jag hatade hunger. Det är sant, jag hatar hunger. Och jag avskyr drömmar om mat. Men mina nagelband ser friska ut. Man kan ha en mängd könssjukdomar utan att veta om det. Tänk om jag har HIV? Nej, det tror jag inte. Måste ändå skriva lite om transvestiter och origamikaniner, det är bara så, det får bli en dikt:

För att komma till mitt rum
måste jag gå genom
transvestitens
rum Det är jobbigt,
men jag måste det, det är bara så det är.
Jag får tassa genom transvestitens
rum, eftersom vederbörande
sover, och när jag
tassar
tyst, tyst
genom transvestitens rum
ser jag att det ligger
en ring av folie
på transvesitetens bord,
och en origamikanin, och ett par gummiband

på transvestitens bord
som jag tassar
igenom
i drömmen, i sömnen. Världen skrattar…
origaminkaninen skrattar…

men framför allt
skrattar

världen…

SKUNK ÄR INTE SÅ BRA (FAKTISKT)

Slår mig plötsligt, när liksom ser silhuetten av mig själv i en glasruta på kontoret som belyses bakifrån, att jag är rätt tanig ändå, smal, ganska lång, men fan inte så muskulös som jag tycker om att inbilla mig att jag är. Om mina muskler syns är det för att jag är just… tanig. Hur som helst på bra humör idag, till frukost åt jag en påse dillchips och läste Aftonbladet. Kunde inte sova. Hade slut på snus. Gick till Shell klockan sex på morgonen. Abstinens. Regn började falla. En absurd liten pärla till morgon. Känner mig lite nervig, imorse kom jag nämligen på att man aldrig, aldrig ska röka skunk. Det känns som den där jobbiga trippen för någon vecka sedan fortfarande spökar i mitt psyke. Det känns som saker ställdes på ända, och jag var verkligen paranoid i två dagar efteråt. Men på ett oroväckande skönt sätt, jag var intelligent, resten av världen var fångar i en illusion, i en stor lögn, precis som Nord-Koreas invånare. Alltså: testa inte skunk, det är intressant, men farligt!

För en tid sedan snackade jag också med en kille som ägnar sig lite åt droger. Han höll med mig om skunk, han sa: "Jag skulle aldrig ägna mig åt droger som fuckar upp hjärnan, jag kan ta kokain, speed, sådana grejer, men jag passar mig för skunk." Det var som jag misstänkte alltså, till och med de som håller på med droger, "sysslar" med droger tycker att skunk är en förrädisk jävla drog. Det farliga med skunk är, skulle jag nog vilja säga, också det att man kan känna rent sexuell njutning av skiten, vid ett tillfälle kände jag liksom hur ett VÄLBEHAG verkligen RANN genom mina ben, genomSTRÖMMADE benen, låren, som MJÖLKSYRA. Det var otroligt skönt, jag skrattade skrikande, eller jag skrek skrattande.

MY OWN PRIVATE GÖTEBORG

Eftersom Leo tycker att jag borde skriva positiva grejer så får jag väl göra det då. Faktum är att jag är ganska positiv idag. Ingmar Bergmans död tog mig naturligtvis ganska hårt, eftersom han varit min idol sedan förpuberteten. Sedan råkade jag skicka ett kärleks-SMS till en person som antagligen blivit en smula rädd för mig. Kan inte gå in på några detaljer, men det är lite som i Gus Van Sants My Own Private Idaho (1991) och på samma gång inte. Jag är River Phoenix och på samma gång inte River Phoenix. Hur som helst har jag känt en viss ångest. Mina konstiga drömmar har inte kommit tillbaka. Däremot funderar jag på att skriva en barnbok om träfolket, den unga magikern och örnmagikern. Tänk er hur jobbigt det måste vara att vara gjord av trä, torrt trä och ha en eldspottande örn som fiende. Och i drömmen var den örnen skitstor. Ibland jävlades den och spottade bara fram något som såg ut som eld, men som var något annat. Jag vet inte vad riktigt.

Sitter förresten på kontoret. Borde arbeta med dikter eller mitt romanprojekt, men det känns så jävla märkligt att sitta på ett kontor och göra sådana saker, som om man verkligen var en professionell. Så livlöst, så kallt. Kan jag ens stava till professionell? Jag vet inte, men jag tror det. Hemingway gick upp ungefär vid sex, kan vi säga, och ställde sig och skrev till klockan var tolv på dagen, sedan gick han på krogen och drack så många drinkar att han blev han störd i huvudet, efter att ha genomgått en elshocksbehandling tog han sitt liv. Jag vill inte direkt hamna där. Å andra sidan tog hans syster, hans bror och hans far livet av sig så jag antar att hans depression låg i släkten så att säga – och att det alltså inte hade så mycket med hur, när eller var han arbetade. Hur som helst tror jag inte att han satt så mycket på kontor, ändå borde han väl ha gjort det? Åtminstone någon gång under sitt liv? Jag börjar få många vänner som är doktorander. De sitter på kontor. Men det är en annan grej. Som konstnär, tänker man kanske, borde man väl kunna sitta på en liten äng och skriva, men det är klart att det är rätt svårt i stan och allt. Om man har tillgång till ett litet kontor, ja, då får man sitta där och skriva helt enkelt.

Förresten hade jag sköna fantasier om kontor i morse. Jag tänkte att kontoret som jag sitter på, att det skulle kunna vara en detektivbyrå. När som helst kan det komma in en kvinna i högklackat som behöver hjälp med någonting, och då frågar hon mig om jag kan hjälpa henne, och då svarar jag att det kostar i så fall, och då frågar hon hur mycket, eller nej, hon brister i gråt, men inte för att det är en fråga om pengar utan för att hennes man har en affär med en annan kvinna (eller möjligtvis en man), detta är åtminstone vad hon anar. Så jag tröstar henne och säger att jag ska se vad jag kan göra. Och sedan skriver jag ner adressen till kvinnans mans jobb. Och, ja, man vet aldrig vad vissa människor har för sig egentligen, man kan aldrig vara säker på någonting. Det är klart, tänker jag, att hon (som i min fantasi är rätt snygg) förtjänar att få veta hur det står till. Bara det inte är någon slags jävla pederast tänker jag, bara jag slipper blanda in snuten, för jag gillar dom verkligen inte, nej, jag gillar dom sannerligen inte.

TOTALT VANSINNE

Vansinniga drömmar, helt, komplett vansinniga. Jag hör min fars förra flickvän nynna på någon sång på andra sidan väggen. Jag är vansinnig. Mitt rum är vitt och behagligt, jag är uppfylld av en total, sinnesrubbad lycka. Jag begriper verkligen ingenting. Samtidigt tänker jag: i verkligheten är mitt rum inte såhär fint och det finns ingen julgran i rummets vänstra hörn, det hänger inga pepparkaksgubbar i taket och ler åt mig. Jag försöker ringa psyket men det är något fel på telefonen. Allt det här fina finns bara i mitt eget huvud. Jag ser mig i spegeln och ser att min blick är helt vansinnig, och det är först då jag blir rädd. Sedan drömmer jag om träfolket. Träfolket bor tydligen i ett magiskt litet land någonstans och är varelser av trä som assisterar unga trollkarlar. Väldigt Disney. Onda örnmagiker försöker ta livet av dem med eld. Ibland bara retas örnmagikerna. Allt var så tydligt i drömmen. Mellan sju och tio på morgonen drömde jag alltså så rubbade drömmar att jag i drömmen tänkte: "Jag är ju på väg att bli rubbad."