WE ARE NOT GOING TO DIGNIFY [THAT] WITH A RESPONSE

UTE OCH FIKADE MED J. IGÅR. På ett grekiskt ställe. Vi drack kaffe och käkade lite. J. dricker inte numera. Det är bra. Vi talade om vår rädsla för att bli "svennar", men det är nog ingen risk att någon av oss blir det. Man är alldeles för fucked up. Det finns något diffust hat som förhindrar en att bli en "normal" människa, men naturligtvis: några speciellt normala människor existerar inte riktigt. Ringde V. och snackade en stund. Han hade sett tio filmer på festivalen och satt och läste psykologi. Jag har inte sett en enda film på festivalen, men häromdan såg jag Thank You for Smoking (2006) på DVD. På något vis nåddes jag inte av filmens budskap riktigt, den är packad med underbara repliker, fantiserade om att bli en PR-kille flera dagar efteråt. Nick Taylor – tobakslobbyisten i filmen – verkade så jävla charmig. Och vem vill inte kunna snacka omkull vem som helst. (Tänker osökt på Leo.) Jag kan ju snacka, ja, då borde jag kunna bli en spin doctor. (Men Leo skulle passa ännu mer som det.) Vet inte varför jag inte klarar av att gå på filmfestivalen, men det kan antagligen bero på att jag avskyr filmmänniskor i allmänhet, de agerar lite som om de vore bättre människor – nej, det är fan en underdrift. De är översittare, de flesta av dem. Och hur fan kan man gå med rak rygg som svensk filmare (eller skådespelare) när allt som görs är skit? Den senaste svenska filmen jag såg var Sånger från andra våningen, man skulle få betala mig för att gå och se skiten som görs idag, men å andra sidan: jag har alltid hatad svensk film. Jag ser hellre en Hollywoodfilm än en "bra" svensk film. Jag vet vad jag får. Jag behöver inte lida. Taskig svensk film får mig att lida, jag kvider, det är outhärdligt. En pinsamt dålig amerikansk film innehåller å andra sidan, allt som oftast, några actionsekvenser som är värda att se. Jag brukade alltid gå på cocktailpartyn tidigare, men nu klarar jag fan inte av det. Det är nice med gratisvin och gratismat, men jag har aldrig varit med om något trevligt. Det roligaste jag har varit med om är nog när jag varit skitfull och snackat med Gunnar Bergdahl. Det är kul att inte vara någon och ändå låtsas som att man är det. En gång snackade jag till mig ett VIP-kort. Ja, som sagt, jag skulle nog kunna bli en Nick Taylor, men jag tror att man föds med det. Det vore hur som helst häftigt. "Kan man sälja tobak kan man sälja allt.

INGEN SPECIELLT HÄNDER EGENTLIGEN

FOTOGRAFI TILL VÄNSTER AV EN SKULPTUR, BIRTH MACHINE, AV H. R. GEIGER. – – – Hade en underbart kreativ jävla helg. Satt och rökte, drack folköl och skrev. Det var suveränt. Har inte haft så roligt på länge. Tänker på vad Leo skrev om att han inte står ut med ensamhet. Jag älskar det. Jag har helt enkelt roligare själv än tillsammans med andra människor, å andra sidan beror det på. Men jag föredrar verkligen att ha ett inflytande över människor om jag skall ha något med dem att göra. Eller åtminstone att man arbetar med något tillsammans, ett projekt. Jag avskyr att sitta och spela typ Monopol med människor. Det är så jävla tråkigt. Man kan lika gärna sätta upp en pjäs eller någonting. Varför sitta och DÖDA TID med varandra. Det är ju helt jävla meninglöst. (Men det är sånt borgerliga vänner tycker om. Förstår inte poängen med det. För mig är det lika obscent som att ha gruppsex. På något vis är det ju mental gruppsex.) – – – Är det bara jag som drömmer om att förslava mänskligheten? – – – Om jag någonsin får barn kommer jag antagligen att se till att de gör något kreativt, jag kommer tvinga dem att måla och teckna, sådana saker. De får gärna bygga saker också. Men fan, om mina barn fastnar framför WoW kommer jag att känna mig misslyckas. Till och med att skriva en en blogg är fan mer kreativt. Ja, det är det fan. – – – En polare till mig har förresten blivit geniförklarad. Det är kul. Men det borde vara jag. Kanske kommer min tid. Det vore konstigt om inte min tid kommer. Kanske är jag redan geniförklarad i en liten, liten krets av litterära individer. Jag vet inte. Tror inte det. Men kanske.

Har förresten varit sjuk i flera veckor nu. Börjar bli orolig. Brukar inte vara förkyld så länge. Har lyft tyngder samtidigt. Och det är kanske inte bra. 7 kilo plus hantelns vikt. Ser vissa resultat men måste antagligen hålla på med det i ett halvår till för att det verkligen skall synas, och det vet jag inte ens om jag har lust med. Det kan ge fel bild av en om man ser ut som en bodybuilder, och jag vet inte om det är nyttigt för mig att vara stark över huvud taget. I och för sig har jag tagit itu med mig själv en smula. Jag dricker mig inte aspackad längre. Det är slut på det. Måste vara slut på det. Då undviker jag att ställa till problem för mig själv och andra. Alla dumma grejer man gör har ju med alkoholmissbruk att göra. Och de flesta brott – ja, alkohol är nästan alltid involverat. – – – Har skaffat ett USB-minne (512MB), men den fungerar inte ens på min gamla PC-laptop. Det är skit. Förhoppningsvis får jag en iBook i dagarna här. Det kommer att underlätta mitt liv en smula, verkligen. – – – Köper ett par KOSS-hörlurar för under trehundra spänn. Underbart. De kostade sexhundra för en tid sedan. De har jättebra ljud tror jag. Ja, i jämförelse med iPod-hörlurarna är ljudet jättebra. – – – Fan, livet bara rullar på nu, inget speciellt händer egentligen. Jag har lite pengar som jag köper grejer för. Lagar stora satser av spagetti och köttfärssås som jag fryser ner. Kokar en massa ägg och äter äggvitan. Ibland röker jag cigaretter. Funderar ofta på att flytta från den här jävla staden, men jag vet inte om jag någonsin kommer att göra det. Jag vet inte vad jag skulle göra någon annanstans. Jag är inte ens ute efter att ha roligt längre. Jag är en slags vuxen person nu ju. Jag måste skaffa ett jobb. Ett vettigt jobb. Ja, jag måste skaffa ett jobb som är värdigt mig. Ja, det är detta jag måste prioritera. Det är bara så.

MÄSTERVERKENS TID ÄR INTE ÖVER (ÄN)

GÅRDAGEN VAR RÄTT FIN. Först läste jag ungefär halva Alicia Erians Towelhead (2005) och sedan såg jag Hong Kong-rullen Infernal Affairs (2002). Den var rätt bra. Totalt osentimental. Det kommer väl i och för sig sluta med att jag ändå lånar The Departed när den kommer på DVD, men jag har en känsla av den ändå suger ganska friskt, DiCaprio har aldrig övertygat som en brutal kille direkt, och Matt Damon – jag skulle slå honom med ett bälte om någon betalade mig, men jag skulle inte njuta av det, absolut inte. Scorsese… vad har hänt? Å andra sidan: Har inte Scorsese alltid varit ojämn? Är inte alla regissörer som får göra en stor mängd filmer ojämna? Han kommer aldrig göra en film som Raging Bull igen, så är det, men har man gjort den Raging Bull och Taxi Driver och Cape Fear har man evig respekt i mina ögon. – – – Towelhead var en överraskande brutal bok förresten. En trettonårig flicka som läste Playboy och onanerar, hittar på grejer, den ena sjuka grejen efter den andra. Vet inte ens om jag kan med att säga att den är bra, men den är välskriven. Erian skriver inte något överflödligt, inte ett enda ord. Det är bara scen på scen på scen. Som en 20mm M16 Vulcan. Ingen nåd. På något vis är den för plågsam. Det gör lite ont att läsa den. Man känner med den stackars flickan.

Snackade med en kille på min praktik häromdan förresten. Berättade det som S.L. sa mig när jag talade med honom om Tarkovskij: "Du vet väl att sådana filmer inte kan göras i Sverige va?" På senare tid har det ju slagit mig att det är sant. En viss typ av film kan inte göras i Sverige (längre). Och det är jävligt synd. Tarkovskij kunde göra filmer i Sovjetunionen, men om någon – i Sverige – idag ens skulle komma på tanken att göra en film med ens en liknande konstnärlig nivå så skulle detta vara helt jävla omöjligt. Vad beror det på? Resonerade kring detta en stund. Så som jag ser det handlar det om att man i Sverige aldrig skulle ha en sådan tilltro till en enskild människa att man låter hans vision vara den som gäller. Detta på grund av någon slags förment tanke om demokrati. Det trista är att det är så. Producenterna är de som bestämmer vilka filmer som skall göras i Sverige. Därav en serie skitfilmer. Problemet är att svenska filmer inte blir inbjudna till de bästa festivalerna längre, de håller helt enkelt inte tillräckligt hög kvalitet. Jag har alltid sagt att vi inte kan konkurrera med USA, men det är ju självklart. Vi kan inte konkurrera med Hollywood – det är det få som kan. Men problemet är att vi inte kan konkurrera med någon! Ta bara Internal Affairs. Det är en actionfilm och jag säger inte att jag tycker att den är skitbra, däremot är den underhållande rakt igenom, och man skulle aldrig, aldrig, kunna göra något liknande här. Och om inte Roy Andersson själv hade finansierat sin film hade den aldrig någonsin blivit gjord. – Mästerverkens tid är knappast över, det är inte det jag menar, men det kommer att bli allt svårare att göra dem i det här landet. – – – I grund och botten hänger det här också ihop med det auktoritetsförakt som finns här i Sverige. I konstnärliga kretsar har man ingen respekt för att någon de facto är mycket, mycket bättre än en själv. Man acceptera elitism när det kommer till sport, alla fattar att de inte betrakta Ronaldo som annat än en jävligt bra fotbollspelare, man kan inte låtsas att han är dålig, men när det kommer till konst är det få som vill acceptera att det finns saker som de kanske inte förstår för att de helt enkelt inte läst lika jävla mycket som till exempel undertecknad. Och i grund och botten är det ganska obehagligt. Man accepterar kroppslig och fysisk överlägsenhet, någon är helt enkelt bättre på boxning än alla andra, och han blir världsmästare, det är jävligt konkret. Men när det kommer till konst säger man att det handlar om smak, att smaken är delad. Inget kan vara mindre sant. Sånger från andra våningen är inte bra bara för att jag tycker det, det är en fantastisk film.

EN JÄVLA 3½-INCH FLOPPY DISK

MAN KAN INTE RÅ FÖR HUR MAN SER UT, tänker jag. Häromdan satt jag i flera timmar och störde mig på min profil. Men jag antar att ingen bryr sig. Och jag vet inte om jag bryr mig heller, det är bara i sådana där jävla provhyttar som man tvingas se sig själv i profil. Men varje gång jag ser min profil kommer jag ihåg ett tag, som när man bränt sig på något, det svider. "Det där är inte jag", tänker jag – och på sätt och vis är det inte jag. Det är i alla fall inte den jag vill vara. Vill inte ha det utseendet. Å andra sidan har jag inga stora problem med min profil. Foucault försökte ta livet av sig 1948 och 1950, bland annat på grund av att han led av sitt utseende, han var inte särskilt nöjd, inte alls. Jag har aldrig reflekterat speciellt mycket över Foucaults utseende. "Han är skallig" har jag väl tänkt, utan att direkt verkligen formulera de orden i mina tankar. "Det där med utseende är ju inte så viktigt för intellektuella" menade någon en gång. Men det är bullshit. Det är visst viktigt. Utseende har alltid varit viktigt. Ser man bra ut blir man behandlad lite annorlunda. Det kan väl vara både bra och dåligt tänker jag. Om man skulle vara "vacker" som man, ja, då tror jag till och med att folk blir lite rädda för en. Men det har jag å andra sidan inte varit med om; för mig är folk rädda av andra anledningar, om de nu är "rädda" det vet jag inte… nej, det tror jag inte folk är. Det tror jag verkligen inte. Foucault led också av andra anledningar för att han inte var så snygg, läser jag någonstans; utseendet spelar en stor roll när det kommer till så kallad cruising, som Foucault ägnade sig åt – eller inte ägnade sig åt för att han hade för stora komplex för sitt utseende.

Har inte fått en ny dator än. Det irriterar mig. Måste springa runt med en jävla 3½-inch floppy disk överallt. Det är jobbigt. Det finns inga diskettstationer numera. – Jag är sjuk, jag går ner i vikt, men jag har i alla fall snus, och jag har en iPod.

STEPHEN KING'S PENNY DREADFULS

Vaknar dödligt snuvig som vanligt. Äter Ritz Crackers till frukost (dekadent författarliv) och dricker kaffe. Beger mig av till kontoret med Ramones Beat On The Brat i iPoden, ingen är där, jobbigt, sätter mig och skriver det här: Läser Stephen Kings On Writing: A Memoir of the Craft (2000). Folk har pratat om den, menat att den är riktigt bra. Grejen är ju den att Stephen King har börjat uppvärderas i den litterära världen, även bland intellektuella hånglare som jag själv. Detta beror antagligen på att man uppvärderat hela skräckgenren. Tror detta började på 1980-talet. Till exempel skrev Houellebecq tidigt en essä om H.P. Lovecraft. Lovecraft var en sinnessjuk rasistisk person som King skriver ganska roligt om i boken. Bland annat ger han lite exempel på hur dålig Lovecraft var på dialoger. Ja, King har uppvärderats. Till exempel finns han med i den litteraturvetenskapliga serien Modern Critical Views som ingen mindre än professorn Harold Bloom är redaktör för, där är han i ganska gott sällskap kan man säga, för de andra författarna som avhandlas i serien är bl.a. Strindberg, Camus, Joyce Carol Oates (som jag i och för sig inte tror är så jävla bra), Rimbaud och Platon, etc. Men å andra sidan har Bloom sagt följande om King:

"He is a man who writes what used to be called penny dreadfuls. That they could believe that there is any literary value there or any aesthetic accomplishment or signs of an inventive human intelligence is simply a testimony to their own idiocy." Dumbing down American readers.

Hårda bud helt enkelt. Ändå kan man helt enkelt konstatera att King är någon som litteraturvetare faktiskt börjar skriva små avhandlingar om. Och det är väl okej ändå? Förutom On Writing har jag ju själv inte läst ett ord av King, eller jo, lite Cujo, men inte så mycket mer. Däremot har jag ju fan sett det mesta som filmatiserats av honom. Och det är en del. Hur som helst tyckte jag att boken var överraskande bra, även om jag i och för sig visste att man inte skall använda så många adjektiv när man skriver. Det intressanta med boken var att läsa om Kings liv. Visar sig att han är en riktig arbetargrabb. Får helt enkelt en jävla sympati för honom. När jag läser det tänker jag: Ja, han förtjänar sina miljoner den killen. Fan, att behöva tvätta sjukhuslakan så länge som han gjorde, ja, fan, jag unnar mig hans jävla framgång! (Minns förresten hur jag köpte en av hans böcker till min syrra i födelsedagspresent när jag var i de yngre tonåren. Hon såg ut som hon hade svalt en citron! Ha-ha! Det var liksom en förolämpning, och då var ju ändå inte hon den mest litterära människan i världen på den tiden. Köpte jag den för att jävlas? Ja, det gjorde jag nog. Jag var en evil kid.) Det är alltså den självbiografiska delen av On Writing som är intressant, resten kunde åtminstone jag vara utan.

I DEN RIKA DELEN AV VÄRLDEN

Det är vackert väder, men kallt som fan. Snyggt varmt ljus silas in i rummet genom persiennerna. V. svarar inte på mina telefonsamtal. Kanske är han rädd för mig. Det skulle jag också vara om jag var han, antar jag. Han kanske tror att jag skall förfölja honom eller något dylikt - men jag vill ju bara vara hans vän; jag har så få vänner i den här staden nu. Det gör mig ledsen, men jag är ändå ganska lycklig fortfarande. Jag har fått en iPod, grå, eller silverfärgad. Grymt. Och på måndag skall jag få en ny dator. Lever ju i den rika delen av världen! (I vilken vi avskaffat Gud för modernitetens skull.) - - - Har förresten sovit 16 timmar i sträck. När jag vaknade var jag fruktansvärt förkyld. Känner mig helt röten i skallen. Funderar på att se om Totoro ikväll. Kunde inte låta bli att köpa den när jag var på SF-bokhandeln senast. Antagligen den sötaste film jag sett på länge. Den finns inte att hyra. Skall försöka få tag på Princess Monoke också. Måste ha smittats av någon. Käkade kyckling på ett halvtaskigt indiskt ställe igår. Säkert där jag blev sjuk. Har inte druckit sedan den 10:e, ett stop tjeckisk öl i ett mycket litterärt sällskap. - - - Läser Peter Englunds blogg. Ganska underhållande. Håller med honom om i princip allt. Underbart att han krossar Snapphanar. Hans kommentar om Line of Beauty är också ganska korrekt, men jag har inte läst den litterära förlagan så jag kan inte kommentera det riktigt. Men jag känner på mig att det är som han säger. Det som utmärker Peter Englund är väl förresten att han är som en vanlig människa, en ovanligt bildad granne, någon som man ändå anar har supit skallen av sig och varit precis lika ouppfostrad som man själv har varit (åtminstone någon gång i livet), en av oss, en plebej till skillnad från det etnocentriska/vidundret Horace Engdahl, som i sig är mycket spirituell. Det som gör mig något bekymrad är de fula fotografierna som han (Englund) lägger ut. Är han blind eller vadå?

THE LINE, THE WAY

AV EN SLUMP STOD VINCENT PÅ HÅLLPLATSEN IDAG. Han kom fram och kramade mig och sa: "Vi sa ju att vi inte skulle dissa varandra om vi sågs." Kände mig varm inombord, nästan för glad – tacksam – för att kunna tala. Mumlade lite om SVT-jobbet jag sökt och inte skulle få, och att jag skulle recensera Les Bienveillantes. Tog upp boken och visade den för honom, mest för att visa hur tjock den var (903 sidor). Han kände till den. Hade sett ett inslag på TV. – Vet inte vad jag ska säga egentligen. Vanligtvis brukar man hålla ett visst avstånd till personer i Sverige, ja, på en halv meter åtminstone, även till bekanta. Men vi stod riktigt nära varandra på spårvagnen. Jag kände att jag gungande lätt, som på en båt, men mer av koffeinförgiftning och glädje än av spårvagnens vibrationer. Nu säger jag ju inte att jag läste in något i det där. Men med tanke på hur berusad jag var senast vi sågs, och på vad jag då sa: "Ni är ju medelklassmänniskor! Det är därför ni förstår abstrakta resonemang och min storhet", samt: "Du är ju jättesöt. Jag gillar verkligen dig" och sådana saker, så är det närmast förvånande att han fortfarande tycker om mig – eller kanske inte egentligen. … Jag vet inte, jag är knappast någon normal människa. Eller det är i alla fall inte så jag känner mig.

SE HAPPY FEET OCH SEDAN SLÅ MED ETT SKÄRP

Fan, ingen kommenterar mina inlägg längre, men jag antar att jag får skylla mig själv. (Jag skrev bättre när jag svalt och mådde kass, så är det bara.) Hur som helst har jag ställt om dygnet igen. I min säng ligger 20 böcker. Jag har inget liv egentligen. Häromdan läste jag en hel bok om genetik. Det kändes galet. Min iBook är fortfarande störig, måste fixa en ny. Skriver på en över fem år gammal laptop, men den funkar ganska bra. Bokstäverna på tangenterna är helt, alltså HELT, nedslitna av skrivande. Jag antar att jag skrivit kanske 5 miljoner tecken på det tangentbordet, nej, det räcker fan inte.

Häromdan såg två filmer, Nacho nånting med Jack Black, Nacho Libre. Den var rätt hopplös. Sedan såg jag C.R.A.Z.Y. som var lite bättre faktiskt, eller mycket bättre om jag skall vara ärlig, men jag tror aldrig jag kommer förstå David Bowie riktigt. – – – Sökte ett jobb på SVT Drama Väst som jag antagligen inte kommer att få. De har i alla fall inte ringt mig. Ja, det är som det är. Vet ändå inte om jag skulle vilja arbeta med barn- och ungdomsproduktioner. Å andra sidan vore det kul att ha ett eget barnprogram, vara utklädd till ett fabeldjur och vara lite tjackad.

Mitt styrketränande börjar ge resultat. Början få en antydan till vadmuskler. Det är kul. Min nya fetisch är boxardojor, men jag antar att det inte går att bära sådana till vardags. Det vore sjukt om jag köpte ett par och bara gick runt med dem hemma! He-he. Måste ju träna mina ben om jag inte skall se helt asymmetrisk ut. Så är det ju bara. Funderar på om jag kanske inte måste börja träna på gym ändå. Hur kan man annars träna sina ben? – Försöker att äta ordentligt ändå. Äter en del ägg. Hade ju en fundering på att börja träna boxning för ett tag sedan, men nu vet jag inte längre, känner mig för gammal. Å andra sidan är ju Åsa Sandell 40 år. Så, ja, det kanske aldrig är försent. Men som jag läste i G-P idag (att en New York-tränare sagt): "Ingen som börjar boxas är lycklig." Det är säkert sant. Men rimligtvis lär det väl finnas fler olyckliga människor som inte boxas än det finns olyckliga boxare. – – – Funderar på det Leo skrev om känslor på sin blogg. Ibland undrar jag om jag har normala känslor. Häromdan skrattade jag rått åt en bok om en hemska övergrepp. Jag uppfattade det som ett skämt. Nästa dag skrev en kvinna sensibelt - men en smula äcklande - om boken på GP:s kultursidor. Ja, jag vet inte om det säger något om mig egentligen. Jag är väldigt svårflörtad antar jag. Ja, jag skulle vilja komma bort lite. Vädret är sjukt här, men det verkar ju sjukt överallt. Såg en bild på en New York-ekorre häromdan. Den höll en nöt i solskenet. Det var 21 grader där. Funderar på mitt liv som kritiker. Hatade jag inte kritiker när jag var i tonåren? Hatar jag inte fortfarande kritiker? Jo, en smula. Jag ville i alla fall inte bli kritiker. - Ringer och ber en bekant att recensera en dansk poet. Det känns bra. En slags makt. - Men vad ville jag bli då? Egentligen ville jag bli Ingmar Bergman, Ingmar Bergman eller Strindberg. Ja, men det kan man ju inte bli. Poet? Just nu hatar jag alla poeter som finns, och på sätt och vis skriver jag en poesi som liksom ringaktar alla poeter, mig själv också. Skrev en dikt, tillexempel, om hur jag vill gå och se Happy Feet med en viss person och sedan slå honom med ett skärp. Jag tror inte det är den bästa dikt jag skrivit, men antagligen en av de bästa. Jag menar om jag hade varit lite mer störd än vad jag är hade jag sett mig själv som banbrytande.

När jag kommer hem skall jag läsa Bukowski, för jag är så jävla deprimerad. Hade jag råd hade jag köpt öl och supit ner mig. Det skulle i och för sig räcka med 4 folköl. Känslan hade infunnit sig, jag hade kanske fallit i gråt.

ÄNTLIGEN, LES BIENVEILLANTES!

Och äntligen fungerar radbrytningarna som de ska tack vara M. Tack min vän! Det känns grymt. Nu kan jag publicera små dikter om jag vill, men jag tror inte jag vill det. Vi får väl se.

Mitt nyår var sådär. Av någon konstig anledning har jag firat nyår två gånger i rad nu. Jag brukar inte fira nyår. Jag hatar att fira nyår. Jag känner ingenting. Jag skiter i om det är 2006 eller 2007. Nej, det gör jag i och för sig inte. Men jag hatar om att bli påmind om att jag ska dö, att jag är ett år närmare döden hela tiden. Firade på Henriksberg tillsammans med en massa rockmänniskor. De hade nästan allihop tatueringar men verkade skitsnälla allihop, som om de aldrig kommit i närheten av droger och våld. Spelningarna var okej. Ett band var skitbra, men jag kommer inte ihåg vad de heter. De jag snackade mest med var ett antal Chalmerister och Idas brorsa som också var Chalmerist. Det kändes nördigt men nödvändigt, jag missade A.I. som gick på TV samma afton, och jag kände nån slags ångest för jag hade lika gärna kunnat sitta hemma och analysera den. Jag ägnar mig som bekant en hel del åt robotar nu för tiden.

Förresten har jag upptäckt en ny ganska intressant postcyberpunkförfattare vid namn Charles Stross. Har försökt läsa hans bok Accelerando som finns gratis på nätet, men jag uppfattade den som besvärande töntig om jag skall vara ärlig – och det är väl i och för sig problemet med mycket science fiction. Däremot håller jag på att läsa intervjuerna med honom som finns länkande från wikipedia och han säger faktiskt en hel del intelligenta saker. Jag gillar självsäkerheten med vilken han kastar ur sig sina analyser.

"But a market economy is essentially a genetic algorithm for solving resource allocation problems, and while the Soviets were grappling with abacuses and five year plans, the western economies were automating their genetic algorithms and adding all sorts of weird feedback loops in the form of derivatives and options trades. And the western economies were also moving into a new, post-industrial phase. Efficiency killed off the first industrial revolution's economy, so that from having 50% of the population working in factories, we have to find service industry jobs for them. And this change happened so damned fast that the GOSPLAN five year feedback cycle was stuffed. The big corporate-managerial dinosaurs were mobbed and eaten alive by fast-moving mammals and bloodthirsty corporate raiders." Charles Stross interviewed

På nyårsfesten (som jag betalade 180 + 30 i garderob för att komma in på) fick jag också tillfälle att be Petri om ursäkt för att jag slog honom på Sejdeln den kvällen. Jag vet inte om jag har skrivit om det redan, men troligtvis inte. Jag var rätt full. Jag sa att jag var glad över att Fuglesang hade kommit tillbaka i livet med behåll, och jag skämtade inte; jag var verkligen tacksam över det. Fuglesang är min stora idol. Jag älskar NASA, etc. Då säger Petri något superrockigt som att han skiter i om Fuglesang dör eller inte, det spelar ingen roll för honom. Plötsligt ser jag rött och slår honom i bröstet ganska hårt. Killarna blir så överraskade att de inte vet vad de ska göra riktigt. Jag ber ändå ganska snabbt om ursäkt. Säger att jag inte vet vad som flög i mig. Petri sa: "Nu är jag rädd för dig." Nej, du ska inte vara rädd för mig, menade jag. Men jag förstod att man inte kan slå en kille och sedan vara helt reko i nästa sekund. Kände mig som en tjackpundare. Nu var jag i alla fall hyggligt nykter och bad Petri om ursäkt på allvar. Han godtog ursäkten och menade att jag var fascinerande person eller nåt liknande. Så det slutade ju väl. Men jag vet att jag blivit alltmer aggressiv med åren och det skrämmer mig. Hade jag slagit till någon annan hade jag ju kunnat vara död vid det här laget. Men jag valde att slå Petri. På sätt och vis tycker jag om Petri och det var därför jag blev så ledsen (eller rättare sagt galen) när han menade att han inte brydde sig ett dugg om Fuglesang, varken död eller levande. – Jag menar, jag är ingen rånationalist eller nåt, men jag tycker det är en stor grej att en svensk har befunnit sig i omloppsbana. Det är ju för fan grymt. Tänk så många kids som blir inspirerade! Som kanske gör något annat än i livet än tar något jävla serviceyrke som resten av befolkningen kommer att tvingas att göra i vår rätt så moderna tid. Alla behöver sina hjältar. De kan vara astronauter eller DJ:s, poeter eller kirurger, vad fan som helst egentligen.

Fick Les Bienveillantes ("De välvilliga") med posten häromdan. Över 900 sidor med nazihumor. Den här Jonathan Littell har verkligen skrivit en "hemsk" bok. Inte nog med att huvudpersonen är en SS-Obersturmbannführer som varit med om att gasa ihjäl judar, han är också en homosexuell som besöker parker där han... ja, gör grejer med unga män. Detta kanske inte är chockerande. Men det är ändå litet av ett nytt grepp. Det här är ju en seriös roman. Gallimard. Tjock som tusan. Den handlar om ett skitallvarligt ämne. Förintelsen, nazismens brott. Och här får vi läsa om allt ur en av bödlarnas synvinkel. Det lilla jag har läst av hittills har varit mycket bra. Kommer att ta mig flera månader att läsa ut den, och jag kommer säkert att behöva slå upp hundratals ord, men det är det värt. Jag kommer att skriva en grym recension. Tänker koncentrera mig mycket på hur homosexualiteten skildras i den här romanen och givetvis fråga mig varför den skildras över huvud taget. Men min idé är att det finns en PRETEXTE i den här romanen och denna ställer i sig frågor kring MORBID UNDERHÅLLNING. Så som jag ser det är nazismen ett topos med många funktioner, och en del som till och med är underförstådda. Media gör inte program om nazismen bara för att vi skall komma minnas det fruktansvärda som hänt, nazismens myter och artefakter, dess innehåll av ondska och frånvaro av moral är helt enkelt fascinerande, thrilling. Det har ett underhållningsvärde som man inte talar om, för om man erkänner underhållningsvärdet så har man avslöjat sig. Detta tror jag att Jonathan Littell är helt medveten om. Därför tillför han ytterliggare en aspekt, något som i den här texten blir en del av en (fascistisk) mansfantasi: homosexualiteten, och det alltså bortom all i vår tid subventionerad "gaykultur" som vi lärt oss att betrakta med humanismens blick. Littell är smart. I Les Bienveillantes får homosexualiteten (som litterärt ämne) samma obehagliga funktioner som nazismen (och förintelsen) som litterära ämnen, ämnen som man – alltså läsaren – i största hemlighet (eller öppet) faktiskt finner en tillfredställelse att läsa om.