MUSKLERNAS GRYNING

Idag har jag verkligen dödligt ont i min högra arm. Kan inte sträcka ut den ordentligt. För några av mina julklappspengar köpte jag en hantel av typen som finns på bilden samt vikter på 25 kilo sammanlagt. Först försökte jag lyfte 15 kilo, men det blev för mycket, sedan försökte jag lyfta tio kilo och det gick väl sådär, så nu lyfter jag bara fem kilo + hantelns vikt då. Men det känns ändå bra på något sätt. Har velat köpa hantlar hur länge som helst nu. Kostade bara 300 i kållered. 9kr kilot. – – – För övrigt förflöt julfirandet ganska bra. Lite väl mycket snack om Nazityskland vid julbordet, men det hör kanske julen till. Min syrras sambos pappa berättade om de tyska hororna som skickades till Norge och Die Fahne Hoch (Horst Wesselsången) som sjöngs på den tiden också av svenska tyskvänner/nazister. Världen hade verkligen kunnat se annorlunda ut om det inte gick som det gick. Jag berättade om Ingmar Bergmans Hitlervurm och sa att han grät när Tyskland kapitulerat. – – – I julklapp fick jag en cardigan från Cheap Monday, ett par böcker och lite pengar. Jag var nöjd. Har sett för mycket på teve bara. Såg sista avsnittet av Snapphanar, kanske det värsta jag sett i hela mitt liv. En blandning av Fångarna på fortet och någon slags teateruppsättning av intelligensefterblivna. Ett slags skändande av den svenska historien om jag skall vara ärlig. Men jag kan inte längre bli arg över sådant slöseri med skattebetalarnas medel. Jag är helt desillusionerad vid det här laget. Det är bara att konstatera att detta är en ny tid. Leo klagade på kulturmänniskor. Jag skulle säga att den verkliga kulturmänniskan är död. I dagarna skall jag förresten söka ett jobb på SVT Drama. Men frågan är väl om man vill arbeta för människor som beslutat sig för att gräva sin egen grav. Man kan bara sörja att allt börjar slätas ut. Men kanske har det alltid varit såhär. Högkulturen existerar inte längre, den är inte tillräckligt kommersiellt gångbar. Leve populärkulturen.

ÅNGESTKÄNSLAN BÖRJAR AVTA NU. Ja, kanske var jag lite väl full när jag träffade Vincent den kvällen, men jag kände mig tvungen att träffa honom. Han hade ju försökt få tag på mig i Paris men min mobil hade gått åt helvete, eftersom jag glömt (eller förlagt) min laddare. Varken A. eller hans nuvarande fru hade någon Nokia. Märkligt. Alla borde ju ha en Nokia någonstans. Å andra sidan ville jag inte vara möjlig att nå. Om min far skulle ha ringt mig varannan dag för att höra om jag var i livet hade jag ju lika gärna kunna ha varit i Majorna någonstans. Jag vet inte vad den stora skillnaden är egentligen. I Paris, på morgnarna, börjar vattnet stiga upp ur kloakerna. Det rinner vatten längs trottoarkanterna, de har något annat system. Allt är rent. Man håller stan ren. Man borde vara lika noggran med det i Sverige. - Idag känner jag mig ganska duktig. Har ringt en av Feministiskt Initiativs grundare, men hon svarade inte - lika bra, jag hade bara stammat fram mitt ärende. Skönt. Jag skickade henne ett mail istället. Fick adressen av hennes förlag, Natur & Kultur. - Ja, jag var antagligen för full för att träffa Vincent. Vet inte varför jag skäms så mycket över det. Minns att Vincent ställde någon märklig fråga som konstnärer brukar få. Hur klarar man av att… någonting. Många brukar snacka om existensberättigande och dylikt. Ungefär: Hur kan du ägna dig åt något så ekonomiskt totalt meningslöst eller olönsamt när andra svälter i Afrika, eller jobbar häcken av sig på VOLVO. Men ärligt talat: om jag skriver något och någon skriver om det, så får ju den personen lön för att skriva om mig och kanske vice versa; man ingår ändå i något slags ekonomiskt system, ett produktionsfält. Lägg samman alla arvoden och det handlar ju om miljoner och åter miljoner. – – – Har bränt tusentals kronor på böcker de senaste dagarna. Och kanske tusen på öl och taxiresor. Dumt. Börjar inse att jag har något slags beroende, eller flera beroenden. Köpte Pierre Bourdieus Kultursociologiska texter. Tipsade en Nöjesguidenkille om den så att han skulle kunna skriva något tungt om mode. En av essäerna heter just "Modeskaparen och hans märke". Min säng är full av böcker. Lite tragiskt. Men de är ju mina vänner. Beställde ett par böcker av Orhan Pamuk, Istanbul och Snö. Har fortfarande inte läst hans Nobelpristal och det stör mig en smula. – – – Fan, känner verkligen att jag behöver bli lite kulturell efter fredagens eskapader. Återupprätta min stil på något sätt. Inte för att jag spelade någon annan än den jag var, men jag var ju definitivt inte mig själv. Men hur är man sig själv, jag kommer aldrig att bli mig själv. Kände mig som Jack Sparrow och jag tyckte om att känna mig som Jack Sparrow för ett tag. Det börjar bli mörkt. Klockan är tre. Det börjar bli riktigt kallt också. Tyckte jag såg en snöflinga i luften idag. Behöver köpa handskar men jag har ju bränt mina pengar på böcker så det är som det är. – Nej, nu skall jag köpa blått papper och skriva ett långt brev till Anders. Har ju köpt två frimärken redan. – Har för mig att Vincent och hans vän frågade om jag knarkade. Jag tror jag blev lite ledsen över det. Kanske svarade jag: Men det är ju såhär jag är! Eller så sa jag: Man kan inte vara den jag är och knarka samtidigt, för då får man ingenting gjort. Ibland känns det som om folk vill att man ska knarka, för då får de en förklaring till varför man saknar hämningar och varför de själva inte saknar vissa hämningar.

JAG VILL BLI BONO MEN JAG KAN ALDRIG BLI BONO

Vild fredag verkligen. Satt med G. och såg på youtube och hade det trevligt. Det slog mig att Bryan Ferry dansar jävligt fult på sina musikvideor. Hade aldrig tänkt på detta förut. G. hävdade att Ferry var ful i sig, men jag höll verkligen inte med. Ferry är inte alls ful. Jag blev nästan förbannad. Lekte med Roxy - en tysk jakthund. Sedan gick jag ut med Roxy och sprang fram och tillbaka framför en äcklig 1910-talskyrka. Sedan drack jag mer alkohol. Sjung in en refräng till en låt som jag tror kan bli jävligt bra, men jag måste hitta på fler verser. Gick ner till Sejdeln. Snackade med Morrisseyfantast som hade världen märkligaste flickvän. Jag hade använt kajal och rönte en viss uppmärksamhet antar jag. Det var första gången någonsin jag använde smink. Var ganska häftigt. Kände mig jävligt 8o-tal om man säger så. Som att vara på maskerad. Kände mig lite som en superhjälte om jag skall vara ärlig. På Nef var det helt dött. Jag trodde att Cat Five skulle spela, men tydligen var det i torsdags. Ringde Vincent och mötte honom och hans polare. Var skitpackad vid det laget. Det är möjligt att jag gjorde bort mig, men jag var mån om att träffa honom för han är en smart och trevlig kid som påminner mig om mig själv. Gick hem. Har svaga minnen av att jag brottades med någon, men det kan lika gärna ha varit en dröm. Satte mig vid ett hus och slocknade. Snuten kom men lät mig gå hem själv. Antagligen på grund av att jag framstod som för feminin för att låsas in i fyllecellen. Underbart. Men så var jag inte helt borta heller. Jag hade bara slocknat en stund. - - - I lördags åt jag världens äckligaste pizza på Andra Lång. Drack guava. Hämtade mina böcker hos G. Ångrade mig för att jag träffat Vincent och varit så borta. Hade ju sagt att jag gillade honom och han kan ha blivit rädd för mig, men antagligen är han inte rädd för mig. Han är ju inte helt square om man säger så. - - - I söndags hade jag ångest i min säng. Ville inte sitta vid datorn så jag skrev ett tjugotal sidor om min ångest i ett vaxdukshäfte istället. Vet inte om jag skall ha någon ångest idag, men antagligen skall jag ha det. Lite i alla fall. Fattar inte hur jag står ut med helgerna egentligen. Fattar inte hur jag står ut med livet. Jag vill bli Bono men jag kan aldrig bli Bono. Hur kul är det? Jag får bli något annat.

SCIENCE FICTION & POESI

Känner mig totalt oneurotisk idag. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, antagligen är det bra. Arbetar med ett ganska roligt projekt tillsammans med en kollega. Vi håller på med en text om science fiction och poesi. Får se hur det blir. Antagligen blir det jävligt bra. – Fan, den här musiken jaglyssnar på. Helt fruktansvärd. Bratmusik. Alla andra kanaler verkar inte fungera. Det är som det är. Viss musik ger mig verkligen fruktansvärda inre bilder, för mycket pradisöar, jag har alltid avskytt tropikerna. – Faktum är att jag är lite av ett geni. Jag har uppfunnit en ny terminologi! Användbar både för cultural studies och robotdesign: visuell människo-likhet och psykologisk människo-likhet / visuell robot-likhet och psykologisk robot-likhet. Jag kommer att bli berömd. Det låter kanske banalt, alltför simpelt. Men poängen är att ingen vågat vara så enkel förut. Dessa termer kommer att användas i framtiden, och jag har skrivit in mig i historien. Det känns ganska bra. – – – Fan, det här tangentbordet suger verkligen. Måste skriva med pekfingrarna. Enormt störande. Som att vara tillbaka på skrivmaskinens tid. När jag ser någon skriva med pekfingrarna (bara) sprids alltid ett elakt leende på mina läppar. Nu gör jag det själv. – – – Bodyrox/f Luciana - Yeah Yeah (Radio Edit). Grymt! Min typ av musik. – – – Som sagt: min dator är död. Måste få en ny. Har förlorat sex sidor min roman, antagligen för alltid. Måste skriva om allt. Av erfarenhet vet jag att det ibland kan bli bättre när man tvingas skriva om någonting, även om man naturligtvis förlorar detaljer. – – – Läser på min systers blogg att barnen leker terrorister ida, inte cowboys ooch indianer, utan terrorister. Det säger en del om vår sjuka tid. Detta hade hon sett på teve. Undrar ombarnen leker muslimska terrorister eller bara terrorister i allmänhet. Kanske leker irländska pojkar (och flickor) IRA. I Sverige är väl Folkpartiet det närmsta man kan komma med deras dataintrång. En dag kommer barnen säkert att leka hackers eller cyberjockeys. Syrrans unge hade också fått en käftsmäll av en ADHD-pojke. Jag fattar inte varför sådana typer får gå i vanliga klasser. De fuckar ju upp för alla andra! Man kan anta att han blir kriminell, det är sorgligt men sant. Förr kallade man dessa personer problembarn. Men nu är det ADHD det handlar om det är en typ en sjukdom? – Undrar om jag var ett problembarn? Om jag skall vara ärlig minns jag inte riktigt. Men jag brukade skolka i högstadiet och dricka vodka mitt på dagen. Naturligtvis utköpt av någon tjugoårig rollspelsnörd som jag och min polare lärt känna på tradition. Hur kan man köpa ut vodka till fjortonåringar? Det är mycket ovuxet och dåligt. Men på sätt och vis behövde jag det. Jag var som John Connor. Kände på mig att jag skulle bli en great leader någon dag, som om jag spåtts att bli det, som om jag själv sett det i en uppenbarelse. – Känner för att gå ut och festa, men samtidigt inte. Har ändå inte råd. Skrivandet har nästan aldrig roat och oroat mig så mycket som nu. - - - Några timmar senare har jag ätit kyckling, men jag har fortfarande inte fått i mig någon kaffe sedan imorse. Inte konstigt att jag känt mig konstig hela dagen. Åt kexchoklad, men kexchoklad kan aldrig bli ett substitut för koffein. Ikväll ska jag se Fredrik Lindström på teve. Skall läsa en bok av Getrude Stein och en annan av Jean Rhys, Ida. En roman respektive Sargassohavet. Av naturliga skäl (?) har kvinnor skrivit förorden. Vet inte vad jag ska recensera, men jag måste komma på något att recensera. Problemet är att det är så få författare jag verkligen har något att säga någon om! Funderar på Pynchons nya, Against the Day (2006) men jag vet inte om jag har lust att läsa 1000 sidor av denna galna jävel.

PETER FECHTER, DÖENDE

En kopp kaffe. Underbart. Behöver det verkligen nu. En snus också. Ja, vad bra! Satt just med min iBook, som alla trogna läsare av den här bloggen vet att jag älskar, och skärmen börjar bli helt galen, det är som en mardröm, den bara "hackar" hela tiden, plötsligt slockar den, sedan börjar den- ja, jag vet inte. Jag har inte ord för att beskriva vad som sker. Det vore förjävligt om den dör. Skall ta hem den, ge den el och hoppas att den mår bättre sen. Jag har ju inte gjort den illa. Jag har bara tappat den två gånger bara i golvet ju! Jag är i något slags förnekande tillstånd just nu. Jag vill tro att det löser sig, men jag vet, jag inser på samma gång att det inte kan vara något annat än börjat på SLUTET. – Ja, jag är inte totalt deprimerad. Det är skolans dator så de får helt enkelt kirra den. Problemet är att allt jag skrivit de senaste året finns i datorn. Och den jäveln har ingen brännare så jag har inga säkerhetskopior. Ja, det är fan en mardröm, men jag är inte totalt deprimerad. Jag försöker att inte vara totalt deprimerad. Det är bara något med skärmen. Ja, något med skärmen som kommer att gå över. – Funderar på att skaffa glasögon förresten. Nej, jag kan inte skriva nu. Det är för tungt. Och hur skall jag ha råd med glasögon om jag knappt har råd med linser! Jag vill se den nya bondfilmen. Jag älskar inte Craig på något sätt men när jag fick höra att han skulle spela Bond, ja, då insåg jag att det var ett bra val. Han ser ju ut som en mördare. Kanske lite för rysk till sitt utseende, men ändå. Jag menar att det inte ser ut som om han har några pigment i sin hy. Men det borde han väl ändå ha? – – – Det är som om livet går ut på att bli skändad. Som om livet går ut på att bli skändad av den här elektroniken. Till slut lär man sig att uppskatta det kanske. Jag vet inte. Det är ett straff. Nej, det är naturligtvis inte ett straff. – – – Är rätt trött. Har varit uppe hela natten. Arbetat med en text om science-fiction-film. Den kommer att bli bra tillslut. Min tanke är att försöka få RoboCop, Alien och Terminator att framstå som konstnärliga verk som måste tas på samma allvar som till exempel renässanskonsten tas på allvar. Men när jag tänker efter vet jag inte ens om jag tar renässanskonsten på så stort allvar. Jag tar nog RoboCop på större allvar om jag skall vara riktigt ärlig. Eller snarare: jag låtsas inte att jag är intresserad av renässansen, för jag är inte så intresserad av renässansen. Jag är mer intresserad av film. Och det är det väl ändå många som är. Vad det nu har för betydelse. (En dag skall jag sätta mig och se alla filmer som Depardieu har medverkat i. Ja, det ska jag göra. Förutom de som jag redan sett förstås.) Jag vill gå hem och lägga mig och gråta.

AS LONG AS BOOTIES ARE BOUNCING

I fredags var jag på Nef och såg Dj Assault. Var nära på att slå ner en tjej i kort mörk hår i 70-talsglasögon. Hennes attityd var så jävla dålig. Antagligen hade hon tagit amfetamin eller nåt. Normalt är man inte så otrevlig som hon var. Hon var helt jävla störd. Har aldrig velat döda en tjej så mycket på så länge; det var obehagligt. Jag vill glömma henne, men faktum är att hon förstörde min upplevelse av Dj Assault totalt. Egentligen gjorde det kanske inte så mycket. Jag fattade inte riktigt musiken. Det kändes som om det var något fel. Nej, jag måste nog säga att jag har upplevt trevligare utekvällar. Frågade några kännare om det var något fel med högtalarna och de menade att det var det, eller så ville de inte dra på allt de hade. Något sånt. Något techfel. Det var lönehelg så en massa drägg var ute. Jag kände mig som en riktig clubkid för en stund, så mycket clubkid man (eller jag) kan bli i den här staden. Förra veckan fick jag ett VIP-kort så gled förbi den 200 meter långa kön utan större problem. Det var ett trevligt litet ögonblick i mitt liv. Men man skall inte fastna i det träsket. Jag funderar på att riva sönder mitt VIP-kort. Innan jag fastnar i någon slags clubkiddröm som bara är en clubkiddröm! M. berömde mitt skrivande som vanligt. Nu var jag inte bara det jag skrev som "punk" utan som "electro". Det blir bara värre. Men jag håller med. Punk är okej. Electro. Nej, det är en smula missvisande. Igår lyssnade jag på någon slags Depeche Mode-låt i någon timma. En låt, om och om igen. Jag vet inte vad den hette. Men den var helt suverän. – Det verkar som om sjuka amerikaner lockar till sig en del rätt roliga tjejer ändå. Den där miffiga bruden med kort hår, som jag förresten misstänker var en mycket timid och söt flicka när vi gick på samma gymnasium (om vi nu gjorde det) innan hon började med knark, var ju inte den enda tjejen där. En tjej var jättelång och helt vitrysk. Hon var jävligt härlig. Jag förstod mig inte på hennes kroppbyggnad. Kanske var hon fotomodell. Häftig i alla fall. En annan flicka var också dödligt snygg. Helt vintage. Svårt vintage på något vis. Själv gick jag runt i min RAMONES-t-shirt. (Jag börjar bli som Nöjesguiden, jag vet, men det är inte ute med mig än). Talade också med en kompis till S. Tjugotre år. Han sa att han inte rökte, snusade eller drack alkohol. Hans tänder var små, spetsiga och vita. Han skulle kunna perforera plast med sina sjukt vassa tänder, med sina sjukt vassa och vita tänder. Hans hy var ganska fin. Han försvann på något vis. Han hade något rävlikt över sig. Antagligen tänderna. Efter ett tag gick jag hem. – – – Kanske skulle jag kunna publicera det jag skrivit om den Engelska versionen av Pimp my Ride men jag har nog aldrig skrivit något så elakt i hela mitt liv, så jag funderar på att låta bli. Andemeningen var att ingen totalt ful jävla engelsman kan slå en afroamerikan i någon som helst coolhetstävling. England - jag har varit där - kommer alltid att ha något av ÖSTSTAT över sig. De är ungefär som lika häftiga som balter i mina ögon. Senast jag såg skiten förstörde de bokstavligen en killes bil. Den var värre när den kom ut ur deras verkstad än den var när den kom in. Nästan i alla fall. Killen som hade den var intresserad av Japan. De klistrade på Manga-dekaler på bilen. De blandade rött och grönt och gult som om de blivit slagna av sina föräldrar när de var barn. Vad fan är deras problem? DE HAR JU INGEN SMAK! Samma människor förstod antagligen inte att ALI G var satir (eller möjligtvis rent hån). Jag menar en tolvåring skulle ju för fan skämmas över att åka i en jävla blomsterdekorerad MANGABIL vad är deras jävla problem. Jag blir så besviken. Det är ju också en slag förolämpning för killarna på West Coast Customs gör. De har ju för fan estetisk begåvning. De ÄR begåvade. Ja, ni hör, märker ju hur irriterad jag är över detta. – – – Känner mig helt fast i populärkulturen. Ser för mycket på TV antar jag. Klarar inte av svenska språket på TV längre. När det kommer ett svenskt drama sitter jag och ryser av obehag. Nyheterna är okej. Ser fortfarande på Simpsons och South Park. Det är okej men ändå inte. Om jag vill bli en stor författare måste jag skriva den där romanen och dom där dikterna. Man kan inte sitta och ha roligt i alltför hög grad. Det handlar lite om att inte leva något som helst liv, att inte tro på annat än KONSTEN. Det är inte lycka, men det är vad man gör, har man valt det så har man. – – –
Har börjat läsa Neuromancer (1984) igen. Den är bättre än vad jag minns att den var. Kanske för att jag plötsligt har insett att jag är mer influerad av William Gibson än vad jag egentligen vill erkänna. Han är kanske inte alltid superbra, men han är i alla fall ganska häftig. Ibland brukar jag fantisera om att få spela Case i den filmversion av boken som Chris Cunningham aldrig kommer att få göra, men han om någon skulle kunna göra det ganska bra.

VAR ÄR REVOLUTIONEN?

Dricker automatkaffe ur en Europaparlamentetmugg (www.europarl.se). Igår somnade jag ungefär vid tolv. Gick upp ungefär 08.30. Eller vaknade åtminstone då. Dissade Upplysningens dialektik häromdan och står i princip fast vid vad jag sa. Översättarna, Lars Bjurman och Carl-Henning Wijkmark, använder, anser jag, i onödan svåra och komplicerade ord där enklare och okomplicerade ord skulle kunna användas. Å andra sidan. Jag har också använt svåra ord någon gång. Jag har också gjort mig skyldig till term- och glosafascism. Det är bara så jävla onödigt. – – – Bläddrar i en bok om hundar - och jag blir glad! – – – Minns inte vad jag drömde inatt heller. Propavan hjälper mig verkligen. Men om jag skall vara ärlig är jag mer produktiv när jag sitter uppe på nätterna och är totalt neurotisk. Hur skall man ha det egentligen? Skall man sova på nätterna och bevara sitt välbefinnande, sin sinnesro och vara mer eller mindre improduktiv, eller skall man vara vaken på nätterna, neurotiskt, liksom påtänd av sömnlöshet och vara produktiv? Ja det är ett evigt dilemma. – – – Imorgon får jag i alla fall mitt CSN. Underbart. Antagligen går jag som vanligt till Nef, men egentligen borde jag hålla mig därfirån, det är inte bra att supa skallen av sig varje fredag. Lördagen försvinner som i ett töcken. Å andra sidan måste man ju få ha roligt någon gång i veckan. Har förresten börjat göra armhävningar och sånt igen. Hade legat av mig ett tag där. Det känns bra. Ett hälsotecken. – – – I måndags var jag hos min far. Det var intressant. Intressant att Nose och hans farsa tror sig ha ADHD. Jag skall inte påstå att jag vet vad det är riktigt, men det låter ganska allvarligt. Min egen far brukar tala om sig själv som en borderlinepersonlighet - men han har antagligen ingen aning om vad det är. Jag vet inte ens om det är en riktig psykiatrisk diagnos. Man har sina up and downs naturligtvis, men så är det väl för de flesta människor. Om jag skall vara helt ärlig känner jag mig förvånansvärt stabil. Men om man berövade mig möjligheten att skriva. Ja, då skulle jag antagligen bli helt jävla galen. Skrivandet har räddat mig. Ungefär som jag tänker mig att Micke Persbrandt har räddats av skådespeleriet. Han har vissa psykopattendenser; om han inte var skådespelare skulle han förmodligen vara en rätt tungt belastad kriminell. Det är i alla fall min teori. Jag vet inte vad jag själv skulle vara om jag inte var författare. Antagligen någon helt annan. Eller, ja, det är klart jag hade varit någon helt annan om jag inte hade varit författare. Såklart. Spelade schack med min far förresten. Det blev remi. Jag har spelat schack på instantchess.com några dar i rad nu. Första gången gav jag upp, andra gången förlorade jag (mot en kanadensare) för att jag tog för lång tid på mig (!). Fruktansvärt irriterande. Jag var ju bättre än honom! Kändes åtminstone så. (Min tro på att hjärnan vid 25-årsåldern liksom är FÄRDIG på sätt och vis har stärkt i och med mitt schackspelande. Jag är övertygad om att man blir mogen först i den här åldern - ungefär.) Förklarade Bourdieus sociologiska metoder för min far. Inte tvärtom. Ja, det är ju ett tecken på att man är vuxen på nåt sätt. – – – Kampen om över människors tänkande fortsätter. – – – Bourdieu menade att de intellektuellas autonomi var hotad. Men är den inte alltid hotad? Har den inte alltid varit hotad? (Lite kul att slänga in sådana funderingar här och var.) Martin Hägglund är en intelligent kille. Rätt snygg. Irriterande. – – – Egentligen borde jag fixa en ordentlig praktikplats. Kanske på Bonniers eller nåt. Känns bara som om det är för mycket jobb med att fixa bostad i Stockholm. Alltför jobbigt. Verkligen alltför jobbigt. För eller senare måste jag flytta till Stockholm. Känns så i alla fall. – – – Egentligen är jag rädd. Men det är det många som är. Jag vill ligga i min säng och äta bullar. Nej, det är fan inte vad jag vill. En dröm kommer alltid vara att få uppleva en revolution. Men den revolutionen är bara en dröm. (Och jag förstår ju att den är helt infantil!). Ungefär som Greiders dröm…

Vi behöver konflikter, politiska konflikter
som uppenbarar de sociala konflikter
som blivit allt hårdare bara denna höst,
men som ännu vilar där, i stort
sett oförlösta, inne i varje människa.
Och vi behöver de nya ännu namnlösa
profeter som står där i ett människohav
med en ny jord i ögonen och lyssnar och sedan
når ytan någon helt annanstans.
Vi behöver ett slags grundläggande upprördhet,
den upprördhet som det radikala tänkandet
i sista hand måste vila på
för att verkligen betyda någonting.
Ty den som är upprörd är aldrig nostalgisk,
den som är upprörd är alltid ny
och oprövad inför världens villkor.
Och den grundläggande upprördheten föds
i mörker, i november, när anletsdrag
och skymning smälter samman:
Vänstern börjar nu om,
trevande och osäkra börjar vi nu om.
(Göran Greider, Aftonbladet 2006-11-17)

DEPRESSION!

Tänkte först inleda med: "Allt äcklar mig idag!" men det är å andra sidan inte sant. Fantiserar mycket om att få vakta Idas hund, men tänker också att jag inte kommer att vilja vakta hunden om den ser fjollig ut, det vill säga om den är liten och fluffig - då har jag ingen lust att gå runt med den offentligt, då skulle jag skämmas. Men det skulle vara någon typ av jakthund så jag kanske inte behöver vara så orolig. Skämtade med henne lite och menade att jag naturligtvis skulle slå den om den inte löd mig, "Man måste ju sätta gränser och så vidare", he-he, men hon måste ha förstått att det var ett skämt. - - - Om jag skall vara ärlig tycker jag att Upplysningens dialektik (1944) är en skitbok, eller så är det bara översättningen som är dålig och överansträngd. Den är lätt plågsam att läsa. Intressantare är Marx spöken (1993), men även Derrida börjar jag bli ens mula trött på; vad skall man använda det till? - Ett problem med Upplysningens dialektik kan vara att det som de (Horkheimer & Adorno) säger har jag redan hört andra säga, jag har redan läst det. Om jag skall vara ärlig tyckte jag även att Minima Moralia var groteskt överreklamerad. Dom intellektuella gör mig trött, trött, trött! - Läser för mycket teori. Måste tillbaka till poesin igen, men jag är rätt trött på det också. Egentligen vill jag bara starta ett band och bli sångare och frontfigur. Problemet är att jag inte känner några musiker, och det är ju mer av en dröm. – Får just ett uppdrag att skriva något om Jean Genet och hans vistelse i Sverige. Han var på någon konferens och folk var otrevliga tydligen. Ja, varför skulle jag inte skriva om det. Det är väl så man får se det. Jag är en slav. Vi är alla slavar. Jag är en skribentslav. Det är ändå bättre än att packa kött (åtminstone för min del) – – – Igår såg jag på Aktuellt. Det var den mest deprimerande upplevelsen någonsin. Där sitter en moderatkvinna och flinar. Hon vill ge invandrarna möjligheten att köpa sina lägenheter så att de känner sig mer integrerade i samhället. Jag hade fan lust att skrika. Jag har inte råd att köpa min jävla lägenhet, så den "frihet" du snackar om är bara en frihet för de som har pengar/de rika din jävla *****. HON SATT DÄR OCH NJÖT AV SIN EGEN JÄVLA ONDSKA. Det blev inte bättre av att jag läste en artikel i Aftonbladet av Dan Josefsson: Så ska de skapa ett Sverige för de rika. Jag var tvungen att ta en Propavan för att lugna ner mig såpass att jag skulle vara kapabel att somna. Minns inte vad jag drömde. Kanske drömde jag om ingenting. - Nej, tiden är verkligen ur led. Timbro, Svenskt näringsliv. De är ju för fan mörkermän. Hur skall man bilda opinion när motståndarna har miljarder på sina bankkonton. Det är onekligen ganska svårt. Jag vill inte ens tänka på det. Ja, jag vill inte ens tänka på det. - - - Funderar på att gå hem och dricka folköl, men det är så jävla depressivt det med. Har inget annat för mig. Har ju fan inga vänner egentligen - men vad skall man med vänner till? Det har regnat i ett dygn. Mölndalsån svämmar över hela tiden. Och om femtio år (eller om det var hundra år) kommer delar av Göteborg att ligga under vatten. Miljöhysterin är total. Människor länsar butikerna efter lågenergilampor. (Förresten är det inte bara konstnärer som hatar sociologer. Jag tror att alla hatar sociologi. Ingen vill vara en punkt i ett diagram. Ingen vill vara ett diagram. Men om sanning skall fram är man det ju på sätt och vis. I den nya typen av övervakningskameror är vi siffror som rör på sig. 12 möter 24. 23 möter 17. Storebrorssamhället är här för att stanna. Först skriver jag lite om Tarkovskij och sedan skriver någon annan om Tarkovskij - det är så jävla typiskt. Man kan ge sig fan på att man är medelklass, man kan ge sig fan på att de flesta andra (som skriver om Tarkovskij) är medelklass. Det är ju så. Varför skulle man förneka det. Å andra sidan: Vad är det för fel med att vara medelklass. Rent ekonomiskt tillhör jag i och för sig de fattiga i samhället. Så vad fan, det är på de fattigas sida jag står och alltid kommer att stå. Vad jag kan bli trött på är varje yttrings automatik. Existensen är så förutsägbar att det är plågsamt. Alternativt går man verkligen ner sig. Ja, varför skulle man inte gå ner sig totalt. Nej, det är inte bra. Det är klart att man inte skall gå ner sig totalt. Det är bättre att träna den egna alienerade kroppen. Den kropp som inte får någon träning i det här moderna samhället. En gång i tiden existerade inte ens det ordet i kroppssammahang. Man slet på sin jävla jordplätt. Det var det naturliga. Man sprang runt och jagade sin föda. Man fick vadmuskler och andra muskler. Det moderna livet är den moderna jakten på vadmuskler och andra muskler. Att stå och dansa varje fredag fyller alltså någon slags funktion. Som ett slags substitut.) Ja, jag har för få vänner kvar i den här staden helt enkelt. Det är ju så. Alla blir äldre och flyttar härifrån. Det är hårt. Jag vill både flytta härifrån och inte flytta härifrån. Sverige är så jävla litet. Ett så jävla litet land. Det är närmast komiskt litet. Klockan är fyra och det är helt mörkt ute. Gud, jag är så uttråkad. Det är som om min kropp tillverkar sin egen speed. Men varje dag kan inte vara en fest. Så är det.

Tarkovskij

DET BÖRJAR PÅ EN KINAKROG

Fredagen var återigen rätt vild. Började dricka med J. och Ida på en kinakrog. Snackade om franska tecknare och om roliga saker som författaren Stig Larsson sagt och gjort. _ Inser att jag är rätt naiv när det gäller vissa grejer. Minns hur någon berättade för mig hur Stig Larsson sagt i ett TV-program vid något tillfälle när han och någon annan person varit oense hur han (Stig) ville "pissa honom", den andre - som han var oense med -, " i munnen". Det slog mig inte omedelbart att man för att säga en sådan sak naturligtvis måste gå på TJACK. Eller snarare: för att säga en sådan sak i NATIONAL TELEVISION så måste man antagligen gå på TJACK. När jag tänker på Stig tänker jag inte "tjack". Men för att få en djupare förståelse av ett författarskap och av en författare får man helt enkelt inte vara alltför BLÅÖGD. Om detta är en person som går på tjack och andra grejer, eller har gjort det, ja, då skall man kanske inse att det är så. - - - Jag vet att jag tjatar om den jäveln, men det beror ju på att han är rätt kul. Egentligen är kanske jag en ungefär lika bra författare. Ja, det är väl ungefär vad jag tycker. - - - Sedan gick vi vidare till UppåtFramåt och sedan till Nefertiti. Jag hoppade upp på scenen och dansade intensivt som vanligt och måste väl ha framstått som rätt körd i huvudet för en del. MEN JAG BRYR MIG INTE! Jag dansar vart jag vill och när jag vill. Några gamla tjuttiotalister ville nästan slå ner mig - de blev nästan förbannade; som om de trodde att jag ville provocera dem. Jävla Nick Cave-fanatiker. Homosexuella. Typ. Ja-ja. Jag hade skitroligt och eftersom J. är rik för närvarande lät jag honom bjuda mig på allt. Så det var kul. Även på Nef hade jag riktigt roligt men var alltför full för att föra någon slags konversation. Nef är ett jävla arbetarställe. Det är så jävla uppenbart. Det är bara lite mer pop-hiphop-människor där. Och musiken är ganska schyst. - Förresten presenterade jag av min författarkollega C.F. som "en stor författare" eller något liknande. Det är skitsnack men ändå inte. På sätt och vis var väl Strindberg den sista stora författaren. Nej, det är inte heller sant. Harry Martinsson? Ja, han var ju jävligt bra. Ja, det finns många fler naturligtvis. Boye var bra. Ja, det finns en del. Många, många, många. Men i jämförelse med Strindberg? Inte så många svenska författare. Därför skall man undvika att vara en svensk författare. - - - Har lånat sjukt måna böcker idag. Michel Onfrays Le désir d'être un volcan, Derridas Rösten och fenomenet, Bourdieus La distinction; critique sociale du jugment, Horkheimers och Adornos Upplysningens dialektik (som jag inte förstod när jag försökte läsa den 20 år gammal men som jag kommer att förstå lite bättre idag 25 år gammal), Derridas Marx Spöken; skuldstaten, sorgearbetet och Den nya internationalen, Hunter S. Thompsons Fear and Loathing in Las Vegas (ren nöjesläsning), The fatalist (en diktsamling) av Lyn Hejinian, District and Circle av Seamus Heaney, If... (om en rätt sjuk film från 1968 med bland annat Malcolm MacDowell) av Mark Sinker och Matrix; machine philosophique som handlar om Matrixtrilogin som en filosofisk maskin. - - - Eftersom jag skall vara ledig hela veckan kan jag gå ner mig i litteraturen hur mycket jag vill. Lånade också en bok om Derrida av Hélène Cixous, Insister à J.D., mest för att den var så snygg. Jag kommer inte att fixa franskan ändå, och jag tycker inte alls om Cixous (jag tycker att hon är to much). - - - Apropå hundar skall Ida skaffa en hund. Jag skall få passa den. Den får inte vara ensam den första tiden nämligen. Jag har inget emot hundar. Jag älskar hundar. I fredags träffade jag och J. på ett par med en mastiff (lite gulfärgad) som jag gosade oförskräckt med. Den var grym. Den uttryckte inga känslor, men den var ändå min kompis. Jag tror den älskade mig. - De enda hundar jag har något emot är riktigt små hundar och hundar som jag uppfattar som lite gay.

ADIDAS SUPERSTAR II!

MINA NYA SKOR OCH JAG. – – – Doften av raklödder. Kom bara att tänka på det. – Behöver en kopp kaffe, men när? Nu. Måste skriva det här först. De första dagarna med mina nya skor smörjde jag in dem med ACO handsalva. Det var mycket bra. Smutsbortstötande. Måste sätta mig och läsa igenom vad Heidegger skriver om tal (Rede) och prat (Gerede) igen, men när. Ja, senare defintivt. Om man väl förstår att Heidegger skriver om vardagen (med en mycket speciell stil) så är Varat och tiden mycket enklare att läsa. Nu läser jag The Cultural Turn; Selected Writings on the Postmodern 1983-1998 av Fredric Jameson och Citizen Kane (1992) av Laura Mulvey. Ångrar att jag aldrig läste Screen när jag var yngre. Nu måste jag ta igen det. Såg på andra delen av Böglobbyn i måndags. Kände igen en av de medverkande. Jag hade ingen aning om att han var homosexuell. Han kände sig utanför i schlagervärdens bögvärld. Inte så konstigt. Göteborg kommer nog aldrig att bli den intellektuella bögens paradis om man säger så. Men nu har Jerker Åström hoppat av. Den homosexuella topdiplomaten. Han menade att programmet var vulgärt och att det bara ökade fördomarna mot homosexuella. Så är det kanske. Jag var inte dödligt imponerad. Det vore kul om man kunde återuppväcka de intellektuella. Det vore kul om intellektualismen inte var död och marginaliserad. Det vore kul om man kunde anlägga ett klassperspektiv på kulturen, istället för att bara låtsas om som om allt Pierre Bourdieu kom fram till inte spelar någon roll. Det är förfärligt egentligen. Media väljer konstant ett slags borgerlighetens point of view; för dem är kulturella skillnader ett problem och det handlar om etnicitet. Det finns kulturella skillnader i varenda aspekt av samhället (men det beror inte först och främst på att den ena är en jude och den andre en grek), utan också på ekonomiska skillnader, rent krasst också skillnader i boendemiljö, bildning, livskvalitet, etc. Om samhället polariseras beror det knappast på att vissa är judar eller muslimer eller kristna. Jag tror inte på det. Vilka är de reella problemen? Jag har aldrig blivit attackerad av muslimer!!! Det är danskarna som är mest galna. Men de lever ju så tätt på sin lilla jordplätt. Jag tror att det handlar om att de rika blir rikare och de fattiga fattigare. Arbetslöshet skapar - i alla lägen - främlingsfientlighet eller rasism (menar åtminstone Castells i The Information Society and the Welfare State. The Finnish Model (2002)). Vad är då problemet? De andras främlingshets(annankultursvara)vara eller arbetslösheten; fattigdomen, den nya arbetslöshetsklassen (som , mycket väl, kan sägas ha uppstått)? När skall människor inse att kulturskillnader och mångkultursdiskursen är en pseudodiskurs, ett pseudoproblem? Intressant att bevara som ett problem endast för de som vill förneka problem som skapas av ojämlikhet, fattigdom, ghettoisering, utanförskap? Kulturskillnadsproblemet (det "muslimska problemet", som går att jämställa med hur man såg judarna som ett problem) är något man använder för att undvika alla former av marxistiskt tänkande! Klassmedvetenheten är död för att man vill att den skall vara död. Eller kanske snarare: intellektuellt tänkande saknas, för var är resonemangen? Ur den aspekten är också Böglobbyn ett vulgärt program. Att X. inte kan identifiera sig med gaykulturens schlagerestetik/livsstil beror kanske på att han helt enkelt inte tillhör den klass i samhället som motståndslöst tillägnar sig en sådan livsstil. Vad beror det på? Det dominerande homosexuella fältet är schlagergayfältet (i Göteborg). Ja, då får de väl säga det då! Men det gör de ju inte ens. Ja, det är något som Böglobbyn vägrar att gräva djupare i - eller, om jag skall vara ärlig, saknar kompetens för att framställa på ett givande sätt. (Av samma anledningar gav mig i och för sig Bullen en närmast existentiell ångest. Böglobbyn ligger där, ungefär, på samma ångestladdade alienationsnivå.) Olle Palmlöf är provocerande jävla ytligt. I mina ögon har han alltid framstått som provocerande jävla ytlig. – Kanske kan jag utveckla detta mer. – Läser en recension om en bok om män av Torbjörn Forslid. "Torbjörn" förresten. Manligt namn. Både Tor och Björn. Tor var rätt manlig. En björn är inget fjolligt djur, osv. – – – Doften av raklödder igen. Och jag skall snart gå och dricka kaffe. Våldet ökar kring Järntorget. Ja, antagligen. Men samtidigt har Järntorget också blivit en mer internationaliserad plats. Här sitter reklam- och designnissar. Trevligt. (Leos pappa är jämt där med sin espresso.) – – – Borde skriva klart min diktsamling, men den kommer ändå att bli refuserad, så vad är meningen med det då? Fick ett jävligt sjukt e-mail idag. Antagligen från någon som antingen älskar mig eller hatar mig. Någon grej från en Harper Collins om tonåringar som skriver om tonåren. Helt sjukt. Man kunde vinna en resa till New York om man skrev något bra eller 5.000 dollar till sin högskoleutbildning. Man jag är ju inget teen direkt. Utstuderat intellektuellt trakasserande av min person? Det är underbart egentligen. Fienden är subtil. Vet att jag skriver om tonåren och skickar en sån grej. Underbart! I och för sig tror jag att jag prenumerar på något nyhetsbrev om Harper Collins utgivning (de ger ut Charles Bukowski). Men varför får jag en sån grej? Det är mycket konstigt. Jag är nojig.

WAR IS BAD FOR YOU!

Läser John Keegans Det första världskriget (1999). Den är ganska depressiv. Första världskriget (1914-18) var ganska depressivt. (Kollar upp hur många som dog i första respektive andra världskriget. Det är helt sjuka jävla siffror.) Kom på mig själv med att komma på en massa skumma tankar när jag läste den i natt (sömnlös som jag var i vanlig ordning). Typ: "Det finns inget Ragnarrök längre; alltså, på sätt och vis, inget hopp", "Vi har ingen nytta av vår muskler längre", "Det finns ingen total (maskin)mobilisering!", "Konsten som skapas är fredens konst, och den här freden tar aldrig slut, och konsten suger", "Jag vill skriva litteratur som om krig ändå existerar", "Det finns inget brinnande Rom längre", "Var är extasen någonstans?". Jag var på mitt allra sämsta humör. Angst. Man skall naturligtvis vara glad att man lever i en helt fredlig tid. Sverige har ju förskonats, tack och lov. Det är väl knappast något man skall vara ledsen över?… Jag tror jag har feber. Ja, jag är övertygad om att jag har feber. – – – I fredags var jag och dansade i alla fall. En helt sjuk kväll. Jag var berusad men kontrollerad under större delen av kvällen. Våldsgästade en ung tandläkarstuderande från Paraguay. Träffade O. och hans vänner på Sejdeln. Snackade mig varm för Socialdemokratin. Satt på Jazzå och slog min kamrat J. i huvudet. Han sa verkligen fruktansvärda grejer. Sånt som man inte vill höra. Så jag var tvungen att slå honom lite lätt. Han lider av något symptom. Sedan var jag på Sticky Fingers. Brände enormt många hundra på inträden. Hade börjat tidigt på en fest på skolan. Den var deprimerande. Det vita vinet var utspätt med Sprite. Förstår inte den kombinationen riktigt. Hur som helst hamnade jag slutligen på Nef och bestämde mig för att inta scenen. Den här gången fick jag en slags vän. Plötsligt ser jag en blond yngling som ser exakt ut huvudrollsinnehavaren i Führerns elit/Napola! (2004) Det vill säga Max Riemelt. Så jag gör av någon besynnlig anledning vad man kallar Hitlerhälsningen, men som den som sett Rome vet kan vara kanske en enkel "romersk" hälsning. Hur som helst slår han inte ner mig. Jag gör hälsningen mest för att jag tycker att han, som jag senare skall kalla för Friedrich, är så ståtlig, och det – i och för sig – som ett slags praktexemplar på vad man under en ganska mörk tidsperiod i Europas historia betecknade som en "arier". Han var så lik Max Riemelt att jag inte kunde låta bli att dra den kopplingen. Hur som helst står vi där och dansar större delen av kvällen. Det var ganska kul. Ibland blev vi nedslängda från scenen. När vi i ett - det måste jag erkänna - närmast latent homosexuellt tillfälle tog av oss våra t-shirtar kom en stor kvinnlig dörrvakt och sa: "På med tröjorna!" och vi lydde order mycket kvickt. Friedrich berömde mina biceps. Mot slutet upplevde jag dock att Friedrich såg mig som en slags konkurrent på något vis. Det var som om han ville tävla med mig i dans. Men vid det laget var jag så berusad att jag faktiskt kan ha missförstått det hela. Det är möjligt att ett tävlingsmoment bara uppstod i min egen ganska berusade tankevärld. … Hur som helst tyckte jag ändå om Friedrich. Och det var rätt bra musik faktiskt. Ibland är det bara musiken, den supermoderna, som ger mig känslan av att leva på 2000-talet. Kidsens ögon glödde. Ibland tangerades extasen. Mycket manligt libido eller vad man skall säga. Det värsta är att jag börjar känna mig för gammal för att dansa. Herregud, jag är ju en litteraturkritiker. Jag borde bete mig vuxet och ansvarsfullt. Lite gubbigt och ansträngt, lite torrt, lite akademiskt. Jag borde inte göra följande lilla gest:

Likheten är slående. (Läs mer på roman salute. ) Att en så häftig hälsning, Salute Romano, är för evigt förknippad med Adolf Hitler och Nazismen är i det närmaste synd. (Hur många former finns det egentligen. Honnör, ja, jo.) – – – Vad har jag gjort mer för konstiga grejer den senaste tiden? Kommer inte på så mycket. Brände nästan ut mig för några dagar sedan. Arbetade för hårt inför ett deadline som jag så småningom beslöt mig för att skjuta upp. Arbetar med min roman. Den kommer antagligen sälja i ungefär 150.000 exemplar i ungefär sex olika länder vardera – om och när den blir klar! – – – Ikväll visas ett program om klimatförändringarna på SVT. Skall tydligen var SVT:s dyraste dokumentärprojekt någonsin. Jag förstår människors oro inför väderförhållandena. När man var ett kid kunde man få stanna hemma från skolan på grund av snöoväder. Bilarna orka inte ta sig uppför backarna. Folk åkte skidor till jobbet. Det var allmänt mysigt. Man fick sitta där. Det var som julafton mitt i veckan. Ja, detta skedde väl i och för sig bara två under nittiotalet. Och när jag för några dagar sedan promenerade genom Majorna, vad hörde jag… om inte syrsor, eller åtminstone någon typ av låtande insekter som borde vara helt förfrysta vid det här laget. Men ändå: jag hörde alltså ljud som jag vanligtvis ändå förnippar med sommaren! Tiden är ur led; ynglingar dansar med ynglingar, vädret är knepigt. – – – När det gäller krig är jag naturligtvis tacksam att det inte finns något krig. Jag tänker bara att det hade varit kul med något stort och världsomspännande projekt igen. Men, ja, jag skall vara tacksam… etc. – Mina sömnproblem har gjort mig helt galen, jag känner det.

GOD JUL!

Har gigantiska jävla sömnproblem. Det är alltid samma sak. Jag ställer om dygnet. Natten till igår sov jag i 16 timmar, och natten till idag satt jag uppe och skrev. När man är utmattad kommer man på saker, eller snarare: någonting "släpper"; plötsligt kan man skriva det där som man givetvis inte kunde skriva när man var klarvaken klockan tolv på dagen. Det krävs att timmarna går. Det sliter ut en. Ser mig i spegeln. Ser fan drogad ut. Om man hade varit en tjej hade man kunnat dölja det hela med smink, eller ja, det hade man väl kunnat ändå kanske, men det hade ju garanterat synts. Har i alla fall fått tag på ett par kartor med sömntabletter. Skall ta en tablett den här gången. Två var för mycket. En borde räcka. Livet, livet, livet. Vad gör man? Jag vill bort från det här lilla, lilla landet. Men vad fan ska jag göra i ett annat land? Ja, ja, jobba, plugga, vad som helst. Som alla andra. Jag önskar att det fanns kontinenter kvar att upptäcka, vita fält på världskartan. Det finns förvisso platser i Amazonas där ännu ingen satt sin fot. Det finns små djurarter att upptäcka som ännu ingen sett, som ännu ingen blivit stungen eller äcklad av. Jag vill bli Indiana Jones. På Mars har ingen varit, men där kommer jag aldrig att få sätta en fot. Måste fixa pengar så att jag kan fly det här landet. Sticka till Japan. Ja, Japan vore något. Totalt obegripligt. Elvis sjunger på sin båt. Dockhuvudet har satts på en pinne. Jag visste att det skulle ske förr eller senare. I fredags dansade jag i alla fall som fan på Nef. Det var roligt, men jag tar så allvarligt på dansandet att jag glömmer att ragga upp någon. Ja, det är inte så viktigt i och för sig. Har alltid undrat varför jag föredrar scenen framför det vanliga golvet. Häromdan fick jag reda på att det inte bara handlar om min narcissism - att jag vill synas: sviktande golv är helt enkelt lättare att dansa på, sviktande trägolv är helt enkelt bättre än betong och sten, betong och sten är dåligt för i längden pajar man sina knän och leder. Detta hade jag helt enkelt ingen aning om! Men det är helt jävla logiskt. När man rör sig på ett golv som sviktar så får man tillbaka en del av den rörelse som går neråt, man kan likna det hela vid att man rör sig på en studsmatta. Gud, jag är så trött att jag är hög. – – – Det sämsta med Japan: det är kallt på vintern. Känner mig ångestladdad. Nej, jag skall inte vara så introspektiv. Har börjat känna julkänslor. Fick en känsla i morse: vad mysigt det är, lite snö ute, här inne är det varmt, det är bara glögg som fattas, det är vinter nu, jag skulle kunna sätta upp en adventsljusstake i fönstret. I förrgår köpte jag läsglasögon. Jag fick hur som helst en känsla av att det var jul och fint. Det är i och för sig inte jul ännu, men jag fick ändå en känsla av fint och jul, som om julklappar när som helst skulle kunna öppnas, när som helst!

INGEN IDÉ ATT TÄNKA ALLS IDAG

ÄR BARA SÅ JÄVLA TRÖTT. Har varit vaken hela natten för att komma i fas igen. Gud. Idag har CSN-pengarna kommit in på kontot - förhoppningsvis. Skall köpa mig ett par skor. Måste också fixa ett par mjukisbrallor av något slag för jag ska börja gå på gym har jag bestämt. Så får det fan bli. Jag är så trött att jag är hög. De senaste dagarna har jag skobbat och det är lite dumt - för jag borde verkligen lära mig marknadsföring och sådana grejer. Ja, det är som det är. Vill verkligen härifrån. Har fan inte råd. Allt kostar pengar. Allt. Det är så jävla jobbigt. Det dröjer nog ett tag tills jag har råd med någonting. Fan, blir jävligt sugen på att åka till Berlin ändå och börjar fundera på allvar att sticka iväg. Får se när det blir. Det verkar så jävla mysigt med både Leo och Johan där. Grymt helt enkelt. Men läste jag kokain? Take it easy Leo, take it easy. – – – Känns som det börjar hända saker i GBG ändå. Det händer saker hela tiden faktiskt. Alltid nåt på gång om man håller ögonen öppna. Man skulle kunna festa dygnet runt. Men jag har inte lust (eller råd) med det. Känner mig bara obekväm bland alla vilt främmande människor. Det värsta är att alla intellektuella på något vis har bestämt sig för att bli DJ:s också. Så jävla tragiskt. Som om det inte räckte med alla jävla DJ:s som finns. – – – Som vanligt har jag inget vettigt att säga. Apropå "vilt främmande människor" undrar jag om inte det är typiskt svenskt. Någon man inte känner alls är VILT främmande. Det antyder något hotfullt. "A complete stranger" på engelska. Inte riktigt samma sak. Funderade på det här när jag var vaken hela natten igår. Och på att man helt enkelt kanske borde förbjuda partier som Front National och Sverigedemokraterna. Varför inte? Är det bra att ha mer eller mindre fascistiska partier i en världsdel som Europa? Är det nyttigt i längden? Vad händer om 2 000 000 människor i Sverige skulle bli arbetslösa av någon händelse. Vad händer när kidsen (uppfödda på videovåld och sånt) som ännu inte har rösträtt får rösträtt. Då kanske Sverigedemokraterna, även om det kanske inte framstår som så troligt, ändå får makten, eller en alltför stor del av den. Det vore inte så käckt. Ja, detta tänkte jag på en stund. Alltså på att det krävs vissa psykologiska förutsättningar för att, till exempel, ta död på en viss folkgrupp. För att fascismen skall existera behövs psykologiska förutsättningar. Genom att tänka "Nej, alla partier (även fullblodsnazistiska) har rätt att finnas till, bla-bla-bla, på grund av att vi har en demokrati" så bäddar man egentligen för demokratins utplåning, åtminstone i teorin. Vi har sett det förr. Eller har vi inte det? EXISTERAR INTE FÖRNUFTET LÄNGRE? Ja, detta tänkte jag på inatt. Givetvis är jag helt nojig, men ändå. De flesta som jag har konfronterat med ett potentiellt EUROPEISKT förbud av vissa partier (högerextrema, rasistiska, ickedemokratiska, etc.) har helt enkelt tigit, antagligen för att de tycker att jag har rätt - trots att de inte kan vara så odemokratiska att de OMEDELBART håller med mig. PK. Vad tänkte jag mer inatt? Ja, tankar om min genialitet återkommer konstant. Jag vet helt enkelt att jag är briljant. Men vad ska man göra. Sådana tankar fixar inte hyran - om man inte omsätter dem. "Din stil är unik" menade en polare. "Det finns ingen föregångare!" Jag avskyr när människor boostar mitt självförtroende och sedan till på köpet rättar mig när jag anklagar en tjej (som jag inte tycker speciellt bra om) för att ha en äcklig dialekt. Jag säger det om henne, inte till henne alltså. Det skulle jag aldrig göra. Men det är klart. Ingen människa är perfekt. Ingen av oss. Folk förväntar sig så jävla mycket. Ibland vill jag bara snuff it. Men som sagt går man miste om för mycket då, resten av sitt liv till exempel. Okej, jag vet att de är odemokratiskt att förbjuda partier. Jag vet det. Men för att försvara demokratin måste man ibland ta till odemokratiska metoder. Jag säger inte att det är bra. Men...

GUD JAG ÄR DEPRIMERAD!

VÄDRET BÖRJAR BLI SKIT här i GBG, men riktigt kallt blir det säkert först i januari, februari. Måste snart byta till min vinterrock och det vill jag inte. Då måste jag byta stil igen. Fixa ett par nya skor, etc. Min läderjacka har gjort hela prylen under sommar/höst. Nu måste jag lägga ifrån mig den. Det vill jag inte. Idag kom jag förresten upp vid 08:30 på morgonen. Fattar inte att människor kan gå upp så jävla tidigt. Eget arbete i skolan den senaste veckan så jag har ägnat mig åt att känna mig lätt deprimerad. Det är mitt arbete. Vill verkligen ta semester från mig själv, men hur gör man det. Bloggar inte så mycket nu. Har inte så mycket att säga. Har varken orkat läsa eller skriva. Har typ läst tio sidor i Orlando. Den är nästan för bra, samtidigt inser jag att jag faktiskt är yrkesskadad när det kommer till litteratur. Jag känner när en författare använder sig av sin research. En lampa tänds och jag fattar att NU ANVÄNDER SIG PERSONEN AV FAKTA SOM HON LETAT FRAM OM 1500-1600-TALET. Inte för att det är dåligt, men det är störande på något sätt. Det är svårt att njuta av något när man tänker på TEKNIK hela tiden. Det är som det är. – – – I måndags kuskade jag runt över hela stan för att hitta en viss typ av etikett av storleken 32x82. Gick från butik till butik och blev besviken. Var till och med på Matton. Den kanske fulaste butik jag någonsin varit i. Som om de just bestämt sig för att lägga ner eller som om de just startat. Borde de inte kunna ha en snyggare butik. Tillslut fick jag köpa etiketter med storleken 36x82. Det fungerade det med, men jag kände mig ändå dålig. Beställde de rättare etiketterna från Bokia. – – – Till råga på allt är jag förkyld. Skitjobbigt. Vill verkligen ha ett jobb. En plats i livet. Ett riktigt jävla kneg. Samtidigt vill jag bara dö, men det orkar jag inte. Gud. Måste komma in i skrivandet igen. – Har sett farligt mycket på TV de senaste dagarna också (ett tydligt tecken på lätt depression).
World's most amazing videos, Cops, Simpsons (dubbelavsnitt) på TV6. Ibland ser jag Simpsons och ett engelsk program, Du är vad du äter, på TV3 också. I Du är vad du äter måste ohälsosamt överviktiga människor konfronteras med sin egen avföring och såna grejer. Jag har skrivit en dikt om det som jag publicera så småningom. Den skall pendla mellan bilder och scener ur dessa olika TV-program. En slags bön om public service, om bra public service. Eller jag vet inte riktigt. Hur som helst upplever jag dessa TV-program som så deprimerande att jag vill skjuta teven med ett hagelgevär, samtidigt orkar jag inte göra något annat än att se på TV. Jag har redan skurat golvet i hela lägenhetenhet. Allt är diskat. Jag skulle kunna städa kylen lite. Ja, det ska jag göra idag. Imorgon ska jag se på Hollywood Justice om Macaulay Culkin (som jag också borde skriva en jävla dikt om) sedan ska jag fan slänga ut fanskapet. Go 1800-tal. Funderar på att börja röka pipa. Något måste jag göra i alla fall. Att sitta och se på TV under vintern. Det finns inget mer hjärndött. Tänkte träna boxning ett tag, men jag vet fan inte om jag vågar.

WHO'S AFRAID OF VIRGINIA WOOLF?

EFTERSOM DITT LEGITIMATION gick ut i februari kan jag tyvärr nte hjälpa dig med den här transaktionen." Fan, fan, fan! Nu måste jag leta upp mitt pass som jag "gav bort" på fyllan. Ta hand om min mobil och mitt pass sa jag till en kvinna som är miljonär idag. Hon gav bort min mobil till sin chaufför och förla mitt pass någonstans i sin jävla lägenhet. Jävla människa! Måste få tag på henne på något sätt. Ringer Ida. Ringer G. Dessa jävlar svarar inte ens. Förmodligen ute och super någonstans. Jävla människor. Hur skall jag kunna sköta företaget nu? – – – På måndag skall jag på Krakow och träffa några nya kollegor. Det skall bli intressant. Man är 25 och börjar tas på allvar. Som jag redan förklarat tror jag helt enkelt att det också är så att man i den här åldern faktiskt har mognat en smula. Man vet att man inte kan skriva vad som helst. Man har LÄSARE. På tisdag kommer tidskriften att vara huvudrubriken i Nöjesguidens del i METRO Göteborg. Underbart. Det är trevligt med kontakter. Jag vill verkligen att Belfrage, som jag verkligen tycker är Nöjesguidens stora behållning, skall få upp ögonen för mig, jag vill att han skall tycka om mig – det innebär ju att andra personer av den karaktären kommer tycka om mig. Det är bra. – – – De senaste dagarna har jag läst marknadsföring på skolan. Det har varit dödligt intressant. Alltså DÖDLIGT INTRESSANT. Varumärken har alltid intresserat mig, men jag har aldrig haft riktigt haj på hur man arbetar med varumärken. Det är viktigt helt enkelt. Föreläsaren var helt otrolig. Tyvärr försov jag mig i dag och kunde vara med på lektionerna men jag antar att de hade varit utmärkta. Ja, föreläsaren… jag ville bli som honom. Han är en av de bästa vi haft. Skönt att slippa vänsterindokrineringen också för ett slag. – – – De senaste dagarna har jag haft en fadd smak i munnen. Snusen har inte smakat någonting. Nu börjar det gå över. Kanske handlade det bara om en lätt förkylning. Skall ändå försöka dra ner på snusen. Det är ingen höjdare längre att stoppa in en prilla. Det är dessutom osmakligt i allmänhet. De senaste dagarna har jag försökt att röka lite mer. Men det är ju också osmakligt. Kanske snyggare i och för sig. Definitivt farligare. – – – Igår gjorde jag förresten ett sjukt jävla bokköp. Plockade åt mig Orlando i pocket och en annan pocket av Virginia Woolf som hette Ett eget rum och andra essäer. Betalade utan att tänka efter. Sedan såg jag att Ett eget rum hade kostat 200 spänn, 200 spänn för en jävla pocket! Men det var ju ingen vanlig pocket. Det var en PRINT-ON-DEMAND-POCKET och de får tydligen vara hur dyra som helst. Det kändes surt. Men jag har lovat mig själv att börja läsa Woolf och jag ångrar mig inte. Orlando är så jävla bra att jag kreverar! Hon skriver helt enkelt bättre än vad jag någonsin hade kunnat tro eller drömma om. Att läsa Orlando är nästan en erotiskt jävla upplevelse. Förutom ett suveränt språk i allmänhet tycker jag att genialiteten ligger i hennes HASTIGHET, man tröttnar inte, man vill läsa vidare, som när man är ute och joggar och tycker att det är så trevligt att man inte kan sluta nästan; det handlar inte om flyt bara, utan om en slags VELOCITY. Ja, idag ångrar jag att jag inte läste Woolf för längesedan, men om jag skall vara helt ärlig tror jag att jag helt enkelt haft min förutfattade meningar om kvinnliga författare – ja, eftersom det är så kan jag ju lika gärna erkänna det. – – – Apropå kvinnliga författare läste jag en intervju med Stig Larsson i tidskriften SEX igår. Jag skulle gärna vilja förstå vad poängen är med Kristina Frostenson och Ann Jäderlund, men om jag skall vara helt ärlig gör jag inte detta. De har beskrivits som Stig Larssonepigoner båda två, men jag tror inte att det är sant någonstans. Stig Larssons poesi är jag, i ärlighetens namn inte heller så intresserad av, men jag har varit det. Det berodde mer på att jag älskade Stig än något annat. Vad är poängen med Frostenson och Jäderlund - så som jag ser det är de bara skamlöst pretentiösa. De har inte ens den sjuka humor som Stig Larsson har - och vad är det då för mening att läsa dem? Jag har faktiskt försökt att tycka om Frostenson och Jäderlund, men de har bara inte gått. Jag har försökt. Det är inte det att jag tycker att Frostenson och Jäderlund är dåliga. Det säger jag inte. Vad jag säger är att de är TRÅKIGA. – – – Det är lite läbbigt att plötsligt betraktas som en vuxen person, men samtidigt är det givetvis skönt. Nu kan man börja ta betalt för sina fantasier. Det är egentligen suveränt. Men samtidigt ställs allt högre krav på en. Det har jag å andra sidan inte så stora problem med. Min senaste recension blev förresten inte så bra. Jag skulle skriva om en japansk författare och plötsligt slog det mig: jag kan ingenting om Japan egentligen. När det kommer till svenska författare kan jag ändå dra vissa slutsatser kring vad som formar en författare. Man har ett sammanhang. En historia som man delar med sina generationskamrater. Tendenser i samhället som tvingar en att inta en viss ståndpunkt, estetiskt eller politiskt. Men när det handlar om ett annat land är det svårare, speciellt om det inte är ett europeiskt land. USA har man ju koll på. I Sverige är vi ju nästan ALLTFÖR AMERIKANSKA. Jag vet mer om amerikanska popkonstnärer än vad jag vill veta om amerikanska popkonstnärer. Jag vet mer om Andy Warhol än vad jag vet om afrikansk, indisk och asiatisk konst sammantaget! Det är skrämmande. Parametrarna är västerländska, eurocentriska. Det är bara så. I min klass som består av närmast enbart vänstermänniskor är vi stolta över våra iBooks. Vi älskar våra iBooks. Det är bara så. Jag tror ingen skulle förneka det. "Älskar du din iBook?" – "Ja." "Älskar du din iPod?""Ja, det gör jag." "Tar du din iBook/iPod till din blivande maka/make?" "Ja." Det råder inga tvivel. Det finns ingen nåd.

UNE PHOTO DE CLASSE (4EME)

VI LÄR OSS GRUNDERNA HÄR. – – – Läser Guy Hocquenghems Le Désir Homosexuell (1972) i engelsk översättning. Den är förvånande jävla bra, underbara teorier, exempel av hur lagen använts för att bevara heteronormen, litterära hänvisningar till Musil, Proust, Sartre, etc. Hade aldrig hört talas om den förrän den här tysken, vad han nu hette, hänvisade till den i Mansfantasier. I stort sett handlar den om maktstrukturer. Hocquenghem – som förresten dog i AIDS 1988 som så många andra på den tiden – menar att det är just inom extremt manliga strukturer, som i (internat)skolor, miltären, poliskåren och även inom idrott som det finns extremt mycket latent homosexualitet. Förresten var jag en gång tvungen att klä av mig naken inför en äldre polisman. Jag fattade inte riktigt varför. Varför? Helt meningslöst. Antagligen var han bara intresserad av att se mig naken. Någon slags maktpryl. Då tänkte jag inte att det var därför, men nu börjar det långsamt gå upp för mig. Dessa människor är helt enkelt latenta i allmänhet. Den manliga dominansen i deras yrke är helt enkelt något som skapar den latensen, eller: spär på den latens som redan finns där. – – – Det börjar bli kallare i Göteborg. Jag har tagit på mig min halsduk. Skall ta ett glas vin med K. Senare skall hon på "middag". Jag hatar middagar personligen, kanske kommer jag alltid göra det. Allt sådant är Norén för mig – eller har möjlighet att bli Norén. Det värsta är att jag njuter av att se alla former av "borgerliga" get to gethers som skådespel, potentiella dramer. Människor är inte människor. Människor är arv, uppväxtmiljö, ordval, medvetenhet och omedvetenhet, sociala produkter och kanske asociala produkter, begär, libidon, erfarenheter, strukturer, de rör sig på olika sätt beroende inte bara på hur säkra eller osäkra de är utan också på hur de är fysiskt konstituerade – och jag kan inte släppa det. Därför bjuds jag aldrig in till middagar – bra. Jag är förstörd av psykologi. Förstörd av min uppväxt. Förstörd av dramatik. Av nödvändigheten att distansera sig från en dysfunktionell uppväxtmiljö. Det låter krasst och oromantiskt, men det är sant. Därför är kaféet eller baren den enda miljö jag egentligen känner mig hemma i. (Är den miljön också latent homosexuell? Nej, det tror jag inte.) M. menade när jag tog en öl tillsammans med honom häromsistens att min abnorma perceptionsförmåga som jag menade var min största tillgång också var det absolut sämsta med mig, min största svaghet, mitt handikapp. Det var briljant. Det är så jävla sant. Kommer att tänka på Linda Skugge, men jag vill inte dra för stora paralleller mellan oss två. Men hon är ju närmast kristallklart rubbad. – – – Skulle vilja ta semester från mig själv, men det är omöjligt. Måste stå ut helt enkelt. Kanske borde jag skriva något trevligt.

DET ÄR SYND OM MÄNNISKAN!

De senaste dagarna har jag arbetat så hårt på en recension att jag inte haft tid att tänka på något annat. Det är rätt skönt att bara kunna uppslukas av sitt arbete, men idag skall jag nog köpa ett par öl innan Systemet stänger. Eller ta mig förbli stamhaket. Ta en bärs. Koppla av. Svina lite måttligt. Behöver det tänker jag. Jag har varit kulturell non-stop nu i två dygn. – – – Igår fick jag förresten hem den av mig hett eftertraktade avhandlingen Mansfantasier (1977) av sociologen och författaren Klaus Theweleit. Den är helt enkelt suverän. "I centrum av Klaus Theweleits psykoanalytiskt inspirerade undersökning står en grupp officierare i de så kallade frikårerna – ett slags privata, frivilliga arméer som i efterdyningarna av första världskriget drog fram i Tyskland och bekämpade den röda faran på hemmplan. Theweleit intresserar sig inte i första hand för vad dessa förelöpare till den nazistiska rörelsen tyckte om striderna och kriget; istället undersöker han deras tankar om mankligt och kvinnligt. Med utgångspunkt i romaner, brev och självbiografier visar han hur dessa officerares manliga identitet var en produkt av kvinnoskräck, och hur denna skräck var knuten till aggressiv rasism och antikommunism." I ett kapitel om den freudska begreppsapparatens giltighet upptäcker jag återigen hur lite jag verkligen fattade av Deleuze och Guattari när jag läste Anti-Oeidipus för ett antal år sedan. "Vem har överhuvudtaget ett "omedvetet" som är förbundet med Oidipus? undrar de. – Å andra sidan har jag alltid betraktat psykoanalys som något mer eller mindre depraverat. Psykoanalysens objekt borde vara psykoanalysen i sig. Nåja. Jag har aldrig trott att min blir mindre galen, eller i grund och botten mer förståndig av att läsa böcker. 1995 begick Deleuze självmord genom att kasta sig ut från ett fönster i sin lägenhet. Bara som ett exempel. Han var å andra sidan svårt sjuk i lungcancer. Det kan antagligen knäcka vem som helst. – – – Häromdan såg jag förresten Führerns elit (eller Napola som den heter på tyska) 2004. Den var ovanligt bra, men lånade sin handling ganska friskt från 80-talsfilmen Döda poeters sällskap. Mitt tyskhat är lite mindre nu. Det är ju inte bra att tycka illa om ett helt folk bara för att de älskade Hitler. – – – Klockan är 13.00 och jag vet inte vad jag ska göra av resten av min dag. Jag har bara tvåhundrafemtiokronor kvar i plånboken. Om den här tidskriften köper min recension – som verkligen blev galen – kommer jag att få 900. Det är en spottstyver givetvis. Gud, hur skall man överleva i denna värld. Packa kött tänker jag aldrig göra mer. Läser dikter av Kristian Lundberg. Skall inte påstå att jag finner honom övervärderad på något vis, men kanske börjar bli trött på poesi i allmänhet. Orkar inte med människor som skriver att "en dikt skall vara som en lans av ljus" och sådana grejer. Det måste gå att göra något annat. – I måndags kom förresten min tidskrift från tryckeriet. Det var en estetisk seger den här gången. Det blev precis som jag ville att det skulle bli. Jag grät nästan. Mitt förra tryckeri hade förstört produkten helt och hållet. Jävla teknokrater.

MAX ERNST DOG 1976

HAR KÖPT TRE BÖCKER IDAG. Stefan Johnssons Världen i vitögat (2005), Mishimas Vårsnö (1968) och Arundhati Roys Den oändliga rättvisans matematik (2004). Mishima för mitt eget nöjes skull och resten för skolans skull. Men på sätt och vis kan jag kanske inte få mer kläm på hur mycket den rika världen suger ut den fattiga världen än jag redan har. Eller? Jo, antagligen. Det är allt som oftast deprimerande läsning. Håller också på med Lintons Americanos (2005) som fått sjuk bra kritik, men på nästan varje sida märker jag något slags syftningsfel, ibland – tycker jag åtminstone – verkar det saknas hela ord. Men han skriver som den journalist han är och det blir inte superbra. Nåt är i alla fall en smula konstigt. Bläddrade i en bok av Max Ernst på bokhandeln på Linnégatan. Helt fantastiska bilder. Kopparstick (eller nåt) som Ernst gjort kollage av. Människor i konstiga situationer med djurhuvuden. Det kan inte bli bättre. Djurhumorn är totalt. Tänkte att jag kunde sno dessa bilder till mitt fanzine men jag vet inte om jag vågar. Ernst dog som ni vet 1976 och det är alltså några år kvar till hans Copyright går ut. Funderar på att skita i detta dock. Har redan begått en rad upphovsrättsliga brott och ännu har jag klarat mig. – – – Känner mig fruktansvärt slö idag. Somnade i och för sig vid två. Gick runt och kände någon slags ångest. Det är skitfint väder idag så jag borde vara glad. Men jag börjar bli enormt trött på att känna mig totalt arbetslös trots att jag går den här utbildningen och inte borde känna mig totalt arbetslös – ännu. Ska göra det sista jobbet skriften idag och sticka till tryckeriet imorgon. Detta gläder mig en smula. Men jag vet att det ändå kommer bli en del korrfel. Jag är helt ensam. – – – Att vara författare och poet är nog det ensammaste arbetet som existerar. Ja, det är väl samma sak med måleri förresten. Men ändå. Man sitter där och upptäcker ibland att man inte har något socialt liv. Samtidigt vill man ha ett socialt liv! Men man vet också att det inte går. Sitter man på krogen för många kvällar i veckan så har man plötsligt förlorat en mängd jävla tid. Förut var det givetvis lite mer "action" i min tillvaro, när M. och Leo och Anders bodde här, men nu börjar det bli allt mörkare. Ska inte påstå att jag lider skitmycket i och för sig. Men det är en smula trist. Det tar ett tag att få nya vänner. (Å andra sidan är naturligtiv M. i en ännu taskigare situation i Uppsala.) Igår satt jag förresten och ölade med S. en polare. Snackade om en hel del roliga grejer. S. berättade att alla som kände Kent Andersson (stor göteborgare) visste att han var homosexuell, men alla respekterade honom så mycket att de inte snackade om det. Min far hade ingen aning om det. Han fick nästan en hjärtattack när han såg löpsedlarna. Ja, det var väl i somras någon gång som han dog. Fotograferade mig själv ovanligt mycket med min LG-kamera. Kameran är ovanligt bra. När jag fotograferade mig själv i profil förstod jag att jag tangerade anorexi (nästan) så jag köpte en kycklingfilé. Hade kunnat äta två kycklingfiléer. Försökte utveckla min tankar kring vad jag betraktar som HITLERFASCINATIONEN i Sverige. Jag har redan tidigare snackat lite om det här i min blogg. Men jag tycker att detta jävla intresse för Tredje Riket börjar bli mer eller mindre obehagligt. I varenda nummer av Illustrerad Historia (eller vad en nu heter) finns antingen något om Adolf Hitler, Albert Speer, Eichmann eller SS eller Förintelsen eller någon Erwin Rommel eller något annat med. Det börjar bli lite jobbigt. Jag förstår att detta är fascinerande. Det tycker jag ju själv. Men samtidigt är kan jag åtminstone erkänna att denn fascination är en smula småpervers i sig. Varför just denna konstanta nazifixering? När nummer efter nummer av Illustrerad Historia fylls av det här materialet börjar jag undra om det inte handlar om ren jävla underhållning, dvs. inte om någon slags upplysning. Och det är som underhållning som nazismen (och allt som hör dit) riskerar att förvandlas till någon slags ond superhjältevärld för människor. Risken finns åtminstone. Snackade också om teater. Dagens kids har ju proggare som föräldrar. Det är därför som de har den inbecilla föreställningen att man inte behöver någon regissör. De tänker att de själva kan bestämma tillsammans. Alltihop. Det är djupt beklagligt. De har helt enkelt ingen respekt för auktoriteter. De förstår inte att jag - som har läst tusen gånger mer böcker än vad de har gjort - bättre förstår att läsa ett drama än vad de gör. De har liksom ingen jävla självdistans. Det finns försvisso två typer av auktoriteter. Å ena sidan den som bara tar makten över en grupp för att han eller hon tycker att det ska vara så. En översittare. Förstår att man inte direkt tycker om sådana människor. Det är sunt att vara skeptisk. Men så finns det människor som faktiskt är auktoriteter i sig. I det att de kan en jävla massa. Har erfarenheter. – – – Gud, känns bara som jag försöker undvika att avsluta det här arbetet. Det är så jävla tråkigt att korrläsa saker. Men det måste göras givetvis. – – – Förresten är den här värmen jävligt skum. Det är rena sommarvädret och det är den 26 september. Vart är världen på väg? När börjar laxarna flyga?

LE PEN HAR BARA ETT MÄNSKLIGT ÖGA

NY MEDLEM I PARTIET. Ja, jag gick helt enkelt till kontoret och blev medlem. Jag är nu med i Partiet. Den 9:e börjar kursen för nya medlemmar. Känner mig stört normal alltså. Helt reko. på något sätt. Det är lite skrämmande Men jag har också börjat se mina medmänniskor på ett annat sätt. Igår åkte jag spårvagn genom stan. Tittade på människor och tänkte: "Där är dom, mina bröder och systrar!" Och de äcklade mig inte en sekund. Det kändes som om människor log mot mig - och jag log mot människorna. Jag var artig. Allert kan man säga. Tänkte också: "En dag skall jag styra över er alla. Oavsett om ni vill det eller inte." Men riktigt så lär det ju inte bli. Och det är inte ens det jag är ute efter. Men det var en otrevlig trevlig tanke. Om jag har sjuka idéer kommer de ju att slänga ut mig. Så det är bara att ta det lugnt; dra ner på megalomanin. Vad jag drivs av är faktiskt – först och främst – av idén att samhället inte skall skita i de svaga, men jag delar förstås också Partiets grundläggande ideologiska idéer (trots att de svikit dessa nu under så många år). Om Partiet har problem med att föra ut eller genomföra dessa idéer så måste jag ta reda på varför. Det handlar också om ren bildning för mig. Jag skolkade på lektionerna i samhällskunskap i gymnasiet. Jag var på en lektion. Den var ungefär lika spirituell som en begravningsceremoni. Ja, fan, en begravningsceremoni är fan mer spirituell. – Och om Partiet är helt knas kommer jag att gå med i något annat parti och om det är knas kommer jag att skita i det hela. Men man kan nog anta att det är rätt knas alltihop. – – – Läste förresten att Sverigedemokrater blivit hotade. Är detta förvånande eller? Le Pen miste ett öga i ett slagsmål med en uppretad folkmassa en gång. Han bär ett porslinsöga idag.

EN NY FRISYR ÄR ALDRIG FEL

RUBINER, SCHINDLERS LIST, BODSTRÖM. Om jag hade haft bredband hemma hade jag skrivit så många sjuka grejer på den här bloggen på nätterna. Det skulle kanske inte vara så bra egentligen. Hur som helst har jag varit vaken hela natten. Trodde att det skulle vara lektioner idag men det var det inte. Så nu måste jag sitta här på kontoret och arbeta med mitt fanzine. Har mängder att göra egentligen. Det är både tråkigt och roligt, eller mest tråkigt egentligen. Kan inte låta bli att bli frustrerad på InDesign. Ändå är det ett ypperligt program. Men jag blir frustrerad i alla fall. Jag har ägnat mig åt det i hundra år, ändå var det bara för någon månad sedan som jag tog för mig att lära mig hur man gör färgade stödlinjer. Fattar inte varför jag dröjt så länge med detta. Det är en fördel att ge vissa stödlinjer vissa färger om man har tjugo linjer, parallella och vertikala, att hålla koll på på en enda sida. Jag känner mig helt bränd. Vill inte ägna mig åt detta men måste det. Jag arbetar för svenska folket. Det är så jag tänker. Ni måste få valuta för de pengar som STATEN spenderar på mig. Ja, hur skulle man (kulturen) annars överleva utan denna enda stora messenat? – – – Önskar ändå att jag hade bredband hemma för vissa av mina tankar – speciellt om kultur – känner jag verkligen för att dela med mig av. Det är som det är med det. – – – Funderar på att skaffa mig hål i örat förresten. Vill ha en röd rubin i örat helt enkelt. Ingen annan har ju det. Bryr mig inte om eventuella heteronormativa reservationer. Ja, så får det fan bli. Känner en smyckeskonstnär, silversmed, som skall få infatta stenen som vi tillsammans skall inhandla hos en juvelerare. Ja, varför inte. Det kommer att bli jättebra. – – – Jag kommer att skapa en trend. Alla idioter med fakediamanter i öronen kommer bara att bli avundsjuka på mig. Men det är jag van vid. Jag är trött på dem. – – – Förresten köpte jag den där RAMONES-t-shirten för ett tag sedan. Det kändes otroligt bra. Hade den på en klassfest. Jag älskar den helt enkelt. Vet inte varför den betyder så mycket för mig. Jag har inte en enda skiva med Ramones. Det var bara t-shirten som jag ville ha. Men jag ska kanske köpa en samlingsskiva nu när jag får pengar på måndag. Då skall också M. få sina pengar (bara så han vet!). Skulder är verkligen skit. – – – Häromdagen såg jag förresten Schindlers List (1993) för kanske femte gången. Märkligt nog tyckte jag den var mycket bättre nu. Men det är klart. Jag var ett kid när jag såg den första gången. Nu är jag inte lika kallsinnig. Kanske det det handlar om. Men jag vet inte. Det är verkligen en lång film. Underligt nog är den inte tråkig en sekund. Även perverst lagda personer får ut något av den filmen. Problemet är kanske att Ralph Fiennes är närmast förstörd för mig efter den rollen. Han är närmast för kuslig som den där SS-killen. Ja, det är en jävligt bra film. När jag var yngre minns jag att jag gnällde på slutet. Neeson blir plötsligt väldigt gråtmild. "Om jag hade sålt den här knappen hade jag kunnat rädda ännu en person!" Men jag har helt börjat acceptera att amerikaner – som Steven Spielberg – har ett annat sätt att se på det där. Det är en annan kultur helt enkelt. Men resten av filmen ÄR förvånande osentimental. – Förutom min RAMONES-t-shirt som var en höjdpunkt verkligen (med tanke på att jag den senaste tiden verkligen levt sjukt fattigt) kände jag också glädje när jag köpte mina första Cheap Monday-jeans. Svarta och i nåt lätt elastiskt material. Jag älskar dem. Och de kostade bara 400 spänn! Och det på ett ställe som säljer t-shirtar för 800 spänn. Hur fan resonerar de egentligen. Om man köper en t-shirt för 800 spänn är man fan debil i mina ögon, eller bara rikare än mig kanske. Hur som helst. Det var också kommersiell lycka. Jag passar i dem. Känner mig jävligt rock and roll helt enkelt. Lokko brukar jämt snacka skit om svart, men han är ju fan ett miffo så bryr mig inte. NG:s Belfrage har förresten helt tagit över Lokkos roll som populärkulturell guru. Jag tycker till och med bättre om Belfrage. Belfrage skulle aldrig sitta i en TV-soffa och komma med pretentiösa samtidsanalyser – eller så är det precis det han skulle. Ja, får man betalt så gör man väl vad som helst om man är en sån person. Jag hade också gärna varit en sådan person om jag hade kunnat. Men jag sitter faktiskt och funderar på allvarliga saker. Mina litterära verk kommer att heta saker som "SKATTEBETALARNAS LIV" och sådan grejer. Min tanke är att skriva en krönika om skattebetalare i Sverige från 1500-talet till 2000-talet. Och min tanke skall givetvis vara att lyfta fram detta faktum att vi alla är totalt SNÖPTA på alla sätt och vis. Varför ska vi arbeta över huvud taget? Förr eller senare kommer människor att börja fråga sig vad meningen är med det här livet. Varför skall ens livsuppgift vara att göra de rika rikare? Det är ju det det handlar om för de flesta av Sveriges medborgare. För mig personligen har jag två lösningar: 1) Bli en framgångsrik författare (ekonomiskt), 2) Bli sinnessjuk, inlagd för gott eller möjligtvis förtidspensionerad. Det 2:a alternativet är väldigt dåligt. Ett 3:e alternativ skulle vara att begå självmord, men det är också jävligt trist. Man missar chansen att få se kottarna växa upp. Man missar så många (eller så få) erotiska äventyr. Man missar väldigt, väldigt mycket. Alltså är det 1:a alternativet, egentligen, DET ENDA ALTERNATIVET. – – – Ju mer jag tänker på det måste jag engagera mig politiskt. Jag skall gå med i Partiet. Måste gå med i partiet. Eventuellt måste jag göra något drastiskt för att få undan Thomas Bodström som är en förrädare men det får ta den tid det tar. Han ska BORT! Ja, jag ska fan gå med i Partiet. Egentligen hade jag velat slippa det, men nu ser det ut som det gör och jag får också användning av min KARISMA. Ha-ha!

ORDNING PÅ MIG

MAKTSKIFTE. – – – Så har vi en ny regering då, mycket snart. Vad ska man säga? Det var väl inte helt oväntat om man säger så. Imorse tänkte jag, när jag satt med mitt kaffe: "Nu kommer samhället att bli hårdare och kallare". Och kanske är det så, men frågan är om samhället inte varit ganska hårt och kallt ett tag. Man ska kanske inte överdriva. Det går bra för Sverige ju. Hur kan sossarna förlora när det går så bra? Kanske för att den där Göran Persson varit ett jävla "sänke" för hela partiet?… För att Thomas Bodström är ett sånt as som han visade sig vara. Detta rövslickande av Bush har fan gått på neverna. Jag röstade inte på sossarna. Det är inte så att jag gråter över det hela. Vill majoriteten av Sveriges befolkning ha en borgerlig regering så ska det givetvis vara så. Lite mer oroande är väl Sverigedemokraternas valframgång. Tydligen fick de många röster i Hisingen, där borta. Givetvis i Skåne också. Ja, jag suckar som en gammal man. Det är så jävla typiskt. Allt det här är så jävla typiskt. Men som sagt: kanske ska man inte överdriva, det kan ju faktiskt gå jättebra med en borgerlig regering. Men eftersom varken Göran Persson eller högern vill att räntan skall höjas kommer antagligen inte att arbetslösheten att gå ner speciellt mycket. Det är ju arbetslösheten som håller nere räntan. En sanning som det talas mycket tyst om trots att varenda jävla statsvetare vet att det är så. – – – Skall begrava mig i litteratur så jag slipper tänka på politik ett tag. Å andra sidan köpte jag Magnus Lintons Americanos; ett reportage om latinamerikas nya rebeller och Saids Orientalism idag. Så det blir väl ändå en del politik antar jag. Dessutom ska jag skriva en mycket politisk recension i dagarna. (Man kan inte säga att det är direkt tråkigt att leva i vår tid.) Har länge funderat på att gå med i något politiskt parti men jag vet inte om jag orkar med det. Jag skulle förvandlas till en skoningslös streber antagligen. Till någon som vill komma sig upp inom partiet. Inte för att det är fel, men jag vet inte om jag orkar med det just nu. Men det just nu finns det ju mycket att göra på vänsterkanten så det kanske skulle vara intressant ur den aspekten. Ja, jag får se. – – – Har inte skrivit på ett tag här förresten. Har känt mig för alienerad på något sätt. Har inte haft något att säga. Men det har jag kanske inte i allmänhet. Förra veckan var jag förresten ute och åkte i en Rolls-Royce från 1978 eller kanske -79. Den var brun. Blev jävligt packad. Åkte genom Göteborg och skrek med en nasal röst till folk att de skulle rösta på Folkpartiet. De lydde inte mitt råd. Antagligen la de sina röster på Moderaterna istället. Vi drack äkta champagne och hade det trevligt. Det regnade. På Skybaren tappade jag koncepten helt och skickades ner i lobben där jag genast började förolämpa ett gäng tyska affärsmän. Tyskar har jag vissa problem med. De har förstört sitt eget språk. De har förstört Mozart och Bach och de har förstört Rilke och Hölderlin. Eller "de". De flesta har naturligtvis inget på sitt samvete. Men det spelar ingen roll. Den skoningslöshet som den tyska… nej, nu börjar snacka politik igen. Orkar inte med det. Jag var hur som helst helt borta. Och när poliserna kom för att hämta mig skrek jag att de var sossejävlar (!). Naturligtvis en komplimang på sätt och vis. De var tvugna att brotta ner mig på marken. Men jag hade bara ett blåmärke när jag inspekterade mig själv nästa dag. Men jag visste att jag skulle bli galen när jag såg den där Rollsen. Jag visste att jag skulle bli galen när champagnen (äkta) började flöda. Jag visste att jag skulle bli galen redan vid lunch den där dagen eftersom jag förolämpades grovt av några jävla kulturnissar som inte ville ha med mig i sin litteraturredaktion. Men som det är nu har jag kommit över det. Och jag är ändå inte ute ur leken. Jag är en STRIDBAR person för helvete. De kommer inte att få ner mig på jorden. När jag kom ut ur fyllecellen stod poliserna och talade om motorer. Jag satt och suckade. Var fortfarande packad när de släppte ut mig. En av dem, låt oss kalla honom Bosse, som känner igen mig, sa: "Det är ordning på daj". Ja, det är det faktiskt, även om det som allt annat är mycket relativt. Jag hade kunnat vara mycket, mycket mer störd än vad jag är. Det är sant! Jag satt ju fan och grät häromsistens för att jag kände mig så tacksam över att jag inte var mer störd än vad jag är. Jag grät av tacksamhet; jag är en underbar människa, det tycker jag ju till och med själv att jag är. - - - Said var en rätt stilig man förresten.