INGMAR BERGMAN
Så är Ingmar Bergman död. Jag kan bara säga att jag älskade honom, och alla som känner mig vet att det inte är någon överdrift precis. – Idag har jag varit jävligt bakfull, total ågren. SMS:ade en kärleksförklaring till en person som jag kanske inte borde ha SMS:at en kärleksförklaring till. Känner mig så jävla patetisk på något sätt. En smula tragisk. Som en demon som plötsligt börjar älska en person, som en död som blir kär i en levande, eller nåt. Jag känner mig inte som en normal människa, å andra sidan vill jag inte känna mig som en normal människa. "Han känner sig missförstådd och det gör honom glad."Men vad fan ska man göra. Igår ölade jag förresten med en morfinist och en heroinist, eller han gick nog mest på uppåttjack. Enligt en undersökning av The Lancet är heroin den mest beroendeframkallande och den mest för kroppen skadliga drog som finns. Min tillvaro är en smula märklig, jag är en kulturarbetare, jag skriver ontologisk poesi för fan, men jag är fan som Genet eller som Stig Larsson. Jag sitter på parkbänkar och dricker kroatiskt vin på söndagar. Fan, vad är man på väg? Jag är olyckligt kär antar jag, kanske för att jag vill vara olyckligt kär. Jag borde kanske ägna mig åt den "borgerliga teaterns inlevelse och suggestion och skådespeleriets maximala närvaro" istället. Men tyvärr har jag ingen teater. Och dagens skådespelare är förstörda av populärkulturen. Ska nog ta det jävligt lugnt ett tag, tänker jag, jävligt lugnt; min ungdomstid är över, nu återstår ett livslångt arbete, som arbetare och poet. Det är bara så det är. Det gör mig varken ledsen eller glad.
3 kommentarer:
Hur känns det att ha definierat sig själv redan? Jag menar, att du är säker på ett liv som knegare och poet. Jag önskar ibland att jag kunde göra det, så att jag på nått sätt förbereda mig för vad som kommer, så att jag kan föreställa mig hur mitt framtida hemkommer se ut. Men samtidigt tycker jag att det är underbart att inte veta. Att vara osäker på det. Är det ett sätt för dig att kontrollera ditt öde, en själv uppfyllande profetia...
jag undrar bra hur det känns asså?
Leo, jag är författare, jag skriver depressiva saker för att det är intressantare att läsa än positiva saker. Om jag skulle skriva: "Jag är så glad. Vad som helst kan hända i mitt liv!" Så skulle det vara för naivt och inte lika intressant. Fan, jag har egentligen ingen aning om vad livet kan ta mig, det är sanningen, men sanningen är ibland inte tillräckligt melankolisk.
Du är helt ärligt mycket roligare när du skriver positiva texter, galna och positiva texter... det är intressant att läsa, hur din fantasi ständigt kan överraska. tex som i blog inlägget ovan detta.
Skicka en kommentar