MY OWN PRIVATE GÖTEBORG
Eftersom Leo tycker att jag borde skriva positiva grejer så får jag väl göra det då. Faktum är att jag är ganska positiv idag. Ingmar Bergmans död tog mig naturligtvis ganska hårt, eftersom han varit min idol sedan förpuberteten. Sedan råkade jag skicka ett kärleks-SMS till en person som antagligen blivit en smula rädd för mig. Kan inte gå in på några detaljer, men det är lite som i Gus Van Sants My Own Private Idaho (1991) och på samma gång inte. Jag är River Phoenix och på samma gång inte River Phoenix. Hur som helst har jag känt en viss ångest. Mina konstiga drömmar har inte kommit tillbaka. Däremot funderar jag på att skriva en barnbok om träfolket, den unga magikern och örnmagikern. Tänk er hur jobbigt det måste vara att vara gjord av trä, torrt trä och ha en eldspottande örn som fiende. Och i drömmen var den örnen skitstor. Ibland jävlades den och spottade bara fram något som såg ut som eld, men som var något annat. Jag vet inte vad riktigt.
Sitter förresten på kontoret. Borde arbeta med dikter eller mitt romanprojekt, men det känns så jävla märkligt att sitta på ett kontor och göra sådana saker, som om man verkligen var en professionell. Så livlöst, så kallt. Kan jag ens stava till professionell? Jag vet inte, men jag tror det. Hemingway gick upp ungefär vid sex, kan vi säga, och ställde sig och skrev till klockan var tolv på dagen, sedan gick han på krogen och drack så många drinkar att han blev han störd i huvudet, efter att ha genomgått en elshocksbehandling tog han sitt liv. Jag vill inte direkt hamna där. Å andra sidan tog hans syster, hans bror och hans far livet av sig så jag antar att hans depression låg i släkten så att säga – och att det alltså inte hade så mycket med hur, när eller var han arbetade. Hur som helst tror jag inte att han satt så mycket på kontor, ändå borde han väl ha gjort det? Åtminstone någon gång under sitt liv? Jag börjar få många vänner som är doktorander. De sitter på kontor. Men det är en annan grej. Som konstnär, tänker man kanske, borde man väl kunna sitta på en liten äng och skriva, men det är klart att det är rätt svårt i stan och allt. Om man har tillgång till ett litet kontor, ja, då får man sitta där och skriva helt enkelt.
Förresten hade jag sköna fantasier om kontor i morse. Jag tänkte att kontoret som jag sitter på, att det skulle kunna vara en detektivbyrå. När som helst kan det komma in en kvinna i högklackat som behöver hjälp med någonting, och då frågar hon mig om jag kan hjälpa henne, och då svarar jag att det kostar i så fall, och då frågar hon hur mycket, eller nej, hon brister i gråt, men inte för att det är en fråga om pengar utan för att hennes man har en affär med en annan kvinna (eller möjligtvis en man), detta är åtminstone vad hon anar. Så jag tröstar henne och säger att jag ska se vad jag kan göra. Och sedan skriver jag ner adressen till kvinnans mans jobb. Och, ja, man vet aldrig vad vissa människor har för sig egentligen, man kan aldrig vara säker på någonting. Det är klart, tänker jag, att hon (som i min fantasi är rätt snygg) förtjänar att få veta hur det står till. Bara det inte är någon slags jävla pederast tänker jag, bara jag slipper blanda in snuten, för jag gillar dom verkligen inte, nej, jag gillar dom sannerligen inte.
Sitter förresten på kontoret. Borde arbeta med dikter eller mitt romanprojekt, men det känns så jävla märkligt att sitta på ett kontor och göra sådana saker, som om man verkligen var en professionell. Så livlöst, så kallt. Kan jag ens stava till professionell? Jag vet inte, men jag tror det. Hemingway gick upp ungefär vid sex, kan vi säga, och ställde sig och skrev till klockan var tolv på dagen, sedan gick han på krogen och drack så många drinkar att han blev han störd i huvudet, efter att ha genomgått en elshocksbehandling tog han sitt liv. Jag vill inte direkt hamna där. Å andra sidan tog hans syster, hans bror och hans far livet av sig så jag antar att hans depression låg i släkten så att säga – och att det alltså inte hade så mycket med hur, när eller var han arbetade. Hur som helst tror jag inte att han satt så mycket på kontor, ändå borde han väl ha gjort det? Åtminstone någon gång under sitt liv? Jag börjar få många vänner som är doktorander. De sitter på kontor. Men det är en annan grej. Som konstnär, tänker man kanske, borde man väl kunna sitta på en liten äng och skriva, men det är klart att det är rätt svårt i stan och allt. Om man har tillgång till ett litet kontor, ja, då får man sitta där och skriva helt enkelt.
Förresten hade jag sköna fantasier om kontor i morse. Jag tänkte att kontoret som jag sitter på, att det skulle kunna vara en detektivbyrå. När som helst kan det komma in en kvinna i högklackat som behöver hjälp med någonting, och då frågar hon mig om jag kan hjälpa henne, och då svarar jag att det kostar i så fall, och då frågar hon hur mycket, eller nej, hon brister i gråt, men inte för att det är en fråga om pengar utan för att hennes man har en affär med en annan kvinna (eller möjligtvis en man), detta är åtminstone vad hon anar. Så jag tröstar henne och säger att jag ska se vad jag kan göra. Och sedan skriver jag ner adressen till kvinnans mans jobb. Och, ja, man vet aldrig vad vissa människor har för sig egentligen, man kan aldrig vara säker på någonting. Det är klart, tänker jag, att hon (som i min fantasi är rätt snygg) förtjänar att få veta hur det står till. Bara det inte är någon slags jävla pederast tänker jag, bara jag slipper blanda in snuten, för jag gillar dom verkligen inte, nej, jag gillar dom sannerligen inte.
