GLENN GOULD & JAG
GÅRDAGEN VAR FAKTISKT riktigt, riktigt trevlig. När jag kom hem efter att ha druckit några öl med några i min mening riktigt stora poeter kände jag mig utomordentligt uppmuntrad. Poesi – ja, det är helt enkelt min grej, och det konstiga är att jag inte riktigt fattat att det är så. Mycket av det som jag betraktat som misslyckanden i mitt liv – det var helt enkelt nödvändigt, det kunde inte bli på något annat sätt, jag hade inte kunnat låta bli att försumma det som jag inte kände hade någon betydelse för mig själv. Och därför blev jag den jag är. En fattig, men ganska lycklig människa ändå. Ofta har jag förvisso en känsla av att poesi är hopplöst och meninglöst, men ibland inser jag vad det handlar om – att det finns något stort i att älska det vackra, att vara saknadens Eros; han som hos andra väcker begäret efter vad han själv saknar.
Att läsa poesi inför publik kan vara fruktansvärt, men det kan också våra suveränt, och det samma gäller att lyssna på poesi, att gå på poesiuppläsningar. Men den här kvällen kändes det ändå som om jag förstod någonting centralt. Måste dra en analogi till en video i vilken Glenn Gould spelar Bachs Partita #2 som jag såg på youtube. Först stör jag mig på hummandet och nynnandet. Han framstår som ett jävla freak. Det stör mig verkligen. Sedan inser jag att det är bra. Att Gould är suverän, och att jag inte någon rätt att sitta och störa mig på Goulds hummande. Det är bara att acceptera. På samma vis är det med vissa poeters manieristiska uppläsningar. Det som jag uppfattat som totalt löjligt manér. Först nu insåg jag att de helt enkelt inte skulle kunna koncentrera sig om de inte hade detta löjliga manér. Poeterna har ju sin föreställning, subjektiva, om sin egen dikts melodi. En melodi eller en rytm som inte ens behöver finnas formellt i dikten, som den finns i till exempel hexameter, formfulländade sonetter eller elegisk distikon. Och detta upptäckte jag ju också när jag själv läste. Efter en inledande nervositet flöt det bara på. Det jag skrivit tycktes fullkomligt logiskt, eller rättare sagt kändes det logiskt att det fanns ett flöde i språket. Och efter att ha läst en dikt började jag tänka: "Jag är ett geni". Kände mig helt enkelt helt oantastlig och det var en underbar känsla. En frihetskänsla skulle jag vilja påstå. Min inlevelse var total, koncentrationen, också, mycket stor efter ett tag. Språklig elegans, ett delikat framförande på ett språk, bortom själva diktens tematik och i en viss mån bortom dess allmängiltighet och "moral" – tror jag läste en dikt om att jag vill piska en grabb med ett smalt skärp –, i det här fallet svenska, har i sig ett egenvärde, ett stort estetiskt egenvärde. För att förstå behöver man ingen specifik kunskap, det är bara att lyssna, men för att själv åstadkomma det, så att alla hör det, att detta är poesi, behöver man givetvis en viss talang och ett anlag. Och det måste finnas en motsvarighet till detta när det kommer till musicerande.
Att läsa poesi inför publik kan vara fruktansvärt, men det kan också våra suveränt, och det samma gäller att lyssna på poesi, att gå på poesiuppläsningar. Men den här kvällen kändes det ändå som om jag förstod någonting centralt. Måste dra en analogi till en video i vilken Glenn Gould spelar Bachs Partita #2 som jag såg på youtube. Först stör jag mig på hummandet och nynnandet. Han framstår som ett jävla freak. Det stör mig verkligen. Sedan inser jag att det är bra. Att Gould är suverän, och att jag inte någon rätt att sitta och störa mig på Goulds hummande. Det är bara att acceptera. På samma vis är det med vissa poeters manieristiska uppläsningar. Det som jag uppfattat som totalt löjligt manér. Först nu insåg jag att de helt enkelt inte skulle kunna koncentrera sig om de inte hade detta löjliga manér. Poeterna har ju sin föreställning, subjektiva, om sin egen dikts melodi. En melodi eller en rytm som inte ens behöver finnas formellt i dikten, som den finns i till exempel hexameter, formfulländade sonetter eller elegisk distikon. Och detta upptäckte jag ju också när jag själv läste. Efter en inledande nervositet flöt det bara på. Det jag skrivit tycktes fullkomligt logiskt, eller rättare sagt kändes det logiskt att det fanns ett flöde i språket. Och efter att ha läst en dikt började jag tänka: "Jag är ett geni". Kände mig helt enkelt helt oantastlig och det var en underbar känsla. En frihetskänsla skulle jag vilja påstå. Min inlevelse var total, koncentrationen, också, mycket stor efter ett tag. Språklig elegans, ett delikat framförande på ett språk, bortom själva diktens tematik och i en viss mån bortom dess allmängiltighet och "moral" – tror jag läste en dikt om att jag vill piska en grabb med ett smalt skärp –, i det här fallet svenska, har i sig ett egenvärde, ett stort estetiskt egenvärde. För att förstå behöver man ingen specifik kunskap, det är bara att lyssna, men för att själv åstadkomma det, så att alla hör det, att detta är poesi, behöver man givetvis en viss talang och ett anlag. Och det måste finnas en motsvarighet till detta när det kommer till musicerande. 
4 kommentarer:
Det där med piskandet hade inte alls haft samma trollverkan om du inte hade kommit ihåg den djupt förnedrande smala käppen. Vem som helst kan spöa folk med baseball trän, det krävs klass och elegans för att framföra ett stycke avhumanisering likt en passionerad kompositör. Skit att jag bommade, men som man säger i branschen: "torskarna sover inte". Dricka upp honoraret i baren efteråt? Ni poeter är ju oförbätterliga! Eftersom det verkar ha varit en succé antar jag att du kommer kasta dig in i leken i en inte allt för avlägsen framtid? Apropå poeters manér så skulle jag vilja hävda att de ibland lyckas frikoppla texten och förpassa den till periferin i sina försök att levandegöra budskapet. Jag vill inte nämna några namn, eller peka ut någon, förutom Bruno K Öijer. I grunden anser jag att allt som är värt att sägas bör framföras framför en Reichstag. ALZ
Ja, visste att du skulle nämna Öijer! Haha. Han är speciell. Helt klart. Så speciell att jag inte kan ta honom på allvar. Hans sätt att läsa sin poesi är löjeväckande. Det är trist. Själv skulle jag inte ens tangera något dylikt, även om jag vid ett tillfälle lyckades elda upp mig själv lite väl mycket. Kände att jag blev för aggressiv. Förresten är det inte för att förnedra någon som man piskar upp någon (en grabb). Det är för att hjälpa vederbörande att komma ut ur sitt skal. Ett smalt läderskärp gör inte lika ont som en smal käpp. En smal käpp är inte snällt. Bambu? Det är lite engelsk privatskola över det där.
Hade helt missat att det var ett skärp, och inte en käpp, du lät hypnotisera den inbundna pojkvaskern med. Det är sant det du säger. "Krig är blott en fortsättning på politiken med andra medel", liksom smisk blott är en logisk förlängning av pedagogik. Jag anser dock att ditt val av tillhygge är lite konventionellt, lite irländskt, även om det smala formatet ger det en viss air av latinstudier. Måste därför yrka bifall åt föreslagna bambu. Naturligvis kommer gossen att växa upp och bli Panda Man - en skoningslös hämnare som triumferar i övertalningskonst och andra urådriga icke-våldsmetoder, för att därefter ta en gruvlig hämnd på oss. Men vad gör man inte för konsten?
Jag tolkar det du skrev om uppläsningen som att du genom din text och ditt framförande indirekt berör förhållandet mellan dig och publiken? Att du använde språket som bälte? Och förstod publiken isåfall att det var dem du tuktade? Jag var ju inte på plats, så jag kan inte avgöra publikens reaktioner, men när du skriver att du blev för aggressiv, menar du gentemot publiken, eller i förhållande till din text och den ton du kände när du skrev den?
ALZ
Efter att ha läst ett antal dikter och att publiken förblivit knäpptyst, liksom "död", kände jag mer och mer aggressivitet, eller en slags inspiration (som ligger mycket nära känslan av vrede, eller så kallad heligt vrede; Jesus driver månglarna ur templet, den typen av vrede). Dessutom - när jag vid uppläsningar är väldigt noga med att artikulera kan jag tänka: "Så här välartkulerad är bara mer eller mindre psykopatiska aktörer." Jag känner att språket jag talar på inte bara är en slags nusvenska, det som alla talar, utan en helig svenska, min svenska, och den tanker gör mig också... ja, en smula rädd för mina småfascistiska/övermänniskokänslor. Din tanke om att jag pryglar publiken är därför enormt intressant. Det ligger något i det. Med det har inte så mycket med texten i sig som med ACTIO att göra, alltså; den överdrivet välartikulerade rösten, i någon mån tillgjort fri från dialekt ("rikssvenska"), och sedan variationerna i rösten, ljudläge, rytm. Allt detta skapar en slags Verfremdungseffekt MEN ALLTSÅ RADIKALT ANNORLUNDA ÄN DEN SOM BRUNO K. ÖIJER ALSTRAR MEDELST SIN LÖJLIGA NÄSTAN NASALT SLÄPIGA STÄMMA.
Publiken var gammal, lite död och slö. Med andra ord fanns det ingen i publiken som jag bokstavligen skulle vilja piska med ett smalt bälte eftersom den man piskar med ett smalt bälte ändå måste utöva någon slags estetisk lockelse på en. Detta gjorde mig en smula förbannad, men jag var tvungen att
hålla det inom mig själv. Det torde ha gett ett visst intryck - hos publiken - att min aggression var under total kontroll.
Skicka en kommentar