REBEL COMMANDER

OM POSTMODERNISM IGEN

TRÖTT PÅ TILLVARON. Idag har jag i och för sig fått gjort en del praktiska prylar. Skatteåterbäringen har kommit så jag har klippt mig (förskräckligt) och köpt nya jeans. Frisören var störd i huvudet. Jag fick be honom om att ta det försiktigt med kammen eftersom han kammade mitt öra hela tiden. Jag vet inte om det började blöda men det skulle inte förvåna mig. Jag har haft otur med frisörer den senaste tiden. Förra gången var det också ett jävla miffo som klippte mig. Jag vet inte vad han hade för problem. Skit samma. På kneget var det rätt tungt. Berusade människor är dumma. (Pablo Roberto har rätt.) Faktum är att folk blir bokstavligt talat ONDA när de dricker. Att folk slår ihjäl varandra på fyllan är inte konstigt eftersom de flesta blir ONDA. Hur som helst. Får jag jobbet på teatern är det antagligen lugnt och då slipper jag packade människor (eller då kan jag själv vara packad tillsammans med andra packade människor vilket är det enda sättet att stå ut med packade människor), men jag antar att det är hundratals andra sökande.


POSTMODERN LITTERATUR

Har snöat in totalt på att vilja förklara vad postmodern litteratur är för något. Och jag ska försöka definiera det, komma med en slutgiltig definition som täcker allt. Men det är svårt och jag är bara i startgroparna även om jag med mitt sociologiska perspektiv antagligen kommer att ringa in en del saker som andra missat på grund av att de avskyr sociologi. Konstnärer (framför allt) vill inte att man ska säga att de skriver på ett visst sätt för att de är produkter av arv och miljö, vilket å andra sidan är ett vulgärt exempel eftersom det inte är det det handlar om. Men när det gäller konst, såväl som fotboll eller något liknande, så finns det få Zlatan och därmed får man naturligtvis räkna med att 99% följer ett mode. (Ungefär som att jag skulle börja måla kubistiska tavlor? Men det är ju ändå inte jag som är Braque eller Picasso. Det gör inget - jag kan ju ändå måla kubistiska tavlor om det är det jag är ute efter.) Visst skulle man kunna säga att postmodern litteratur bara är en variant eller en förlängning av modernistisk litteratur, men det stämmer inte. Det är något annat. Det som betecknar postmodernism i litteratur rör för övrigt först och främst avantgardistisk litteratur, inte normalromaner eller deckare eller barnböcker. Det handlar om en viss typ av romaner och berättelser som skrivs av en viss typ av människor under en viss epok inom ett visst litterärt eller kulturellt fält. Det vill säga att de som skriver den litteratur som jag uppfattar som postmodern är självmedvetna, precis som en person som definierar sig som överklass ständigt bär sin "överklasshet" för ögonen är den postmoderna författaren medveten om att han eller hon de facto är postmodern. Precis som när man talade franska vid det svenska hovet. Det hörde till. Det var så det skulle vara. Man kan till exempel ta skaparna av den tecknade tv-serien Family Guy som exempel. Det är något som är så postmodernt "att det gör ont", och det vet naturligtvis skaparna av Family Guy om. Det samma gäller givetvis South Park och i en viss mån Simpsons. Det handlar om en viss typ av humor och den humorn - ja, den är nästan så sjuk, i vissa fall, att man tangerar en nihilistisk smärtpunkt, men eftersom en sådan smärtpunkt inte existerar kan man egentligen gå hur långt som helst. Family Guy och South Park är också så medvetet fult tecknade att det blir en komisk poäng i sig. Ja, hur som helst. När man försöker förklara vad litterär postmodernism är teoretiskt och relaterar till Lyotard, Baudrillard och Derrida och så vidare begår man i mångt och mycket ett misstag - ty produktionen av postmoderna litterära verk ligger inte på det planet. Det handlar heller inte om "a reaction against Enlightenment ideas implicit in Modernist literature". Det handlar om något så enkelt som att konstens (litteraturens) regler förändras på allvar på 60/70-talet, under en tid när politiska imperativ är så starka att dessa teorier får en revolutionär genomslagskraft (brukandet av alternativet till de borgerliga formspråken eller de borgerliga formspråken blir nu så beroende för att tillägna sig makt - också inom traditionellt borgerliga kulturella fält - att de helt enkelt blir omöjligt att blunda för paradigmskiftet som - precis som den franska revolutionen - hade sin hemortsrätt i Paris) och jag skulle säga att de viktigaste författarna i det här avseendet antagligen är Roland Barthes och Phillip Sollers. Rolands Barthes genom sina verk Le Degré zéro de l'écriture (1953), S/Z (1970) och Le plaisir du texte (1973) och Sollers genom L'Écriture et l'Expérience des Limites (1968) och genom tidskriften Tel Quel. Vad dessa författare och teoretiker gör är egentligen inte att som "postmoderna" filosofer uppfinna nya begrepp om kritik. När Lyotard menar att han definierar postmodernism "as incredulity toward meta-narratives" i The Postmodern Condition: A Report on Knowledge (1979, engelsk utgåva -84) är det egentligen inget som påverkar litteraturen över lag - för det handlar inte DIREKT om litteratur, utom om filosofiska begrepp. "But where modern art presents the unpresentable as a missing content within a beautiful form, as in Marcel Proust, postmodern art, exemplified by James Joyce, puts forward the unpresentable by forgoing beautiful form itself, thus denying what Kant would call the consensus of taste." (Vad som är skön eller vacker form och vad som är smak – det är för relativt, och kanske för subjektivt på samma gång?) (Men han har givetvis en poäng. Prousts novell La confession d'une jeune fille (En ung flickas bekännelse) i Les Plaisirs et les Jours (1894) är ett fantastiskt exempel på det som Lyotard pratar om. Här handlar novellen underförstått om den unga flickans kåthet och hur hon - som man skulle säga idag - "knullar runt" med några andra överklassmänniskor. Men det nämns inte. Istället är stilen skön, vacker (som om detta handlade om en värld i vilken flickorna pudrar sina anus) i så hög grad att det är svårt att inte finna det direkt UNDERHÅLLANDE detta att Proust medvetet väljer just den stilen. Till exempel skulle en annan författare på 1890-talet kanske aldrig skriva så utpräglat sexuellt på ett så absolut sexualneurotiskt vis. HÄR FÖRSTÅR MAN NÖDVÄNDIGHETEN, DET OUNDVIKLIGA, I FREUDS PSYKOANALYS! Man kan läsa La confession d'une jeune fille som en fallbeskrivning! I stort sett (blir psykoanalysen) ett incitament för att kunna tala om kåthet eller "begär" överhuvudtaget (och nu talar vi naturligtvis om en borgerlig värld, och i en viss mening om maktens rum); genom att göra begäret till en del av ett vetenskapligt projekt, det vill säga till en del av ett METANARRATIV i upplysningens anda. Hur som helst slutar novellen med att flickan kysser en man i lönndom vllket får hennes mor, som redan har ett dåligt hjärta, att svimma!) Men jag är övertygad om att det Roland Barthes och Sollers har skrivit har påverkat litteraturen mer eftersom det DIREKT handlar om litteratur och litterär stil. En stil, och ett sätt att se litteratur som text, som många intellektuella i Europa och USA kände sig tvungna att känna till. Så oavsett om man kände till poststrukturalistiska teorier så kände man till ETT SÄTT ATT SKRIVA och detta sätt att skriva rörde inte så mycket uppror med filosofiska ambitioner som man lätt förleds att tro, utan om ett tillägnande stilistiska grepp och "röster" som åberopades genom att Sollers och Barthes (med flera förvisso) började klassificera olika litterära stilar och författarskap (Zola, Flaubert, Proust, Lautréamont, Camus, Kafka, Robbe-Grillet, etcetera) med en semiotisk och strukturalistisk metodologi. Sollers myntade begreppet "textuell skrift" och Barthes skapar helt nya metoder, iskalla egentligen, att tolka litteratur genom att utveckla begreppsparet skrivbar och läsbar text. Hans translingvistiska skittråkiga analyser i Mytologier är helt enkelt värdelösa i jämförelse med hans andra grejer.