REBEL COMMANDER

POOR BUT HAPPY & MANIC

I FÖRRGÅR DAMP DET senaste numret av London Review of Books ner på hallgolvet. Den är faktiskt suverän. Började läsa den långa artikeln av James Davidson (en historiker som nyligen kommit ut med en ganska talande titel: The Greeks and Greek Love: A Radical Reappraisal of Homosexuality in Ancient Greece (2007)), en recension av Julia Kavanaghs Rudolf Nureyev: The Life. En mycket ambitiös biografi på 787 sidor. Visar sig att den här Nureyev, en av 1900-talets bästa balettdansörer, verkligen var ganska galen. "Did he have sex with Margot Fonteyn? Probably not, since he described sex with women as like making love to wet lettuce, which he would not have said if he had experienced 'the dexterity of her pelvic floor muscles'. And dit Nureyev shit on Zeffirelli's doorstep? Christopher Hampton insists that he heard Nureyev himself saying he did. But Nureyev is often the worst source of all for his own achievements and his masseur and bodyguard, Luigi, insists it never happened, though he undermines his case somewhat by saying it wouldn't have been like him." Recensionen är otroligt lång och ganska tjatig. Kavanagh går igenom den ena skandalen efter den andra, och verkar inte, enligt Davidson, anse att ämnet för hennes biografi var en av 1900-talets största konstnärer, vilket är lite märkligt. Som om det spelade någon roll att Nureyev var ett jävla svin om han nu var det. Hur som helst – en stilig människa.

Faktum är att The London Review piggat upp mig. Att sitta på en spårvagn i Göteborg och läsa denna internationella tidskrift stärker verkligen ens ego, jag kan med andra ord låtsas att jag är någon. Och eftersom jag nu prenumererar kommer jag att få njuta av detta ett tag. Underbart. Recensionen av Ted Hughes' brev orkade jag förresten inte läsa. Jag vet inte riktigt varför, men jag har aldrig tyckt speciellt bra om honom.

De senaste dagarna har jag förresten jobbat som en förgiftad iller med min poesi. I söndags drack jag så många koppar automatkaffe (säkert 10 stycken) att jag mer eller mindre bröt ihop. Satt och lyssnade på The Cures Boys Don't Cry i säkert en halvtimma, spelade den om och om igen, helt maniskt. Ibland var jag tvungen att gå omkring lite och bara skrika inombord. Faktum var att jag verkligen var nära att bryta ihop. Den inre anspänningen totalt – har varit hur nervös som helst inför ett scenframträdande jag ska göra. Var helt koffeinförgiftad. Tror jag satt med poesin i åtta timmar i sträck. Tillslut, vid elva på kvällen, tvingade jag mig att gå hem. – På sätt och vis är det ändå skönt att känna att man inte är död inombords, att man har känslor, att man har ett litet hjärta ändå, att man kan bli kär (vilket jag dumt nog har blivit igen). Hur som helst måste jag konfrontera begärets objekt den här gången, för om jag inte gör det kommer jag aldrig att förlåta mig själv. Igår funderade jag på vad jag ska säga till personen. Helst vill jag säga: "Jag gillar dig skarpt, verkligen", men sedan inser jag hur kasst det låter, å andra sidan, när jag säger att jag gillar något/någon skarpt, ja, då menar jag det verkligen, men det låter ändå totalt oromantiskt. Jag kan ju säga att jag gillar den här romanen Världens mått skarpt. Men att säga rakt ut att man älskar någon – även om det är det man gör – ja, det fungerar ju inte riktigt. Att säga att man gillar någon skarpt, ja, det betyder ju underförstått att man älskar vederbörande. Ja, jag sitter verkligen i klistret eller så sitter jag inte alls i klistret, hur som helst måste jag göra något annars kommer jag som sagt aldrig, aldrig någonsin att förlåta mig själv…