REBEL COMMANDER

O CRUX AVE SPÉS UNICA

O KORS VAR HÄLSAD MITT ENDA HOPP. Det stora förlag svek mig i slutändan. Vad ska jag säga? Det är som det är. Man får bryta ihop och gå vidare. Vet inte riktigt vad problemet är. Varför skulle jag skriva dikter som vem som helst skulle kunna skriva bara för att bli publicerad. Jag vill inte bli någon jävla Frostenson. Det är ju meninglöst.

Igår såg jag förresten programmet Den svenska poesins historia på Kunskapskanalen som var intressant. Staffan Bergsten (född 1932) var som ett litet historiskt vingslag i studion. Älskade hans analys av artonhundratalet. "Ämbetsmannasamhället låg som ett lock över Sverige." Inte konstigt då, tänker jag, att Strindberg kom att utgöra ett slags paradigmskifte i Sverige, samt ett föredöme för den tidens unga, med sin "nysvenska" (faktum var att Strindberg ändå envisades med att stafva kvinnor som qvinnor fram till död, språkliga reformer till trots) och sin fria, levande stil. I flera år har jag faktiskt drömt om att skriva något vettigt om Strindberg, men jag tycker att Myrdal – även om han egentligen aldrig varit genial i någon större bemärkelse – faktiskt var jävligt träffande när han talade om Strindberg som ett "svenskt böjningsmönster" i Johan August Strindberg från 2000.

Strindbergs sätt att skriva om framför allt känslor, något tidigare närmast feminint kodat hysteriskt, irrationellt, inte rationellt = manligt, var helt enkelt något nytt, speciellt som Strindberg i sina dramer och romaner var helt skoningslös mot sig själv och andra, och obönhörligt konsekvent i sitt projekt; själv-inscenering. Faktum är att många kritiker på hans tid faktiskt vände sig mot Strindbergs fruntimmersaktighet, mot det man uppfattade som just precis omanligt. Men för många svenska män skulle just Strindbergs ses som en "titan", kanske den mest manliga av män. En rebell. En fritänkare i strid med etablissementet, Oscar II, alla idioter i Svenska Akademien. – Frågan är i hur hög grad Strindberg kan förbli ett svenskt böjningsmönster i vår tid. Jag betraktar de flesta som inte har läst Strindberg som intellektuella landsförrädare i någon mån, för hos Strindberg finner man en ton och en rytm, och ett oppositionellt temperament som jag inte anser att någon skrivande svensk bör vara obekant med.

Min egen teori är att Strindbergs stil eller hans vara i världen, hans sätt att uppfatta världen, med all nödvändighet var tvunget att uppenbara sig i den svenska kulturen just då. Jag föreställer mig att Strindbergs sätt att skriva sanningen, som kan vara en emotiv sanning, en slags konstnärlig fluktuation i texten, samt hans komplexa självbild, eller världsbild, helt enkelt, som fenomen betraktat, kan liknas vid den framväxande ungdomskulturen eller till och med beatrörelsen med mera i 1900-talets mitt. En slags frihetssträvan – subjektet strävan efter någon slags autonomi – som efter 1968 dock blir mer eller mindre slukat av kapitalet som inte varit sen med att förädla varenda upprorisk tanke, nyck och (ungdoms-mode)uttryck till en kommersiell produkt, en stil, ett varumärke. Revolten blir en norm. Puberteten en stil.