REBEL COMMANDER

ÅNGESTKÄNSLAN BÖRJAR AVTA NU. Ja, kanske var jag lite väl full när jag träffade Vincent den kvällen, men jag kände mig tvungen att träffa honom. Han hade ju försökt få tag på mig i Paris men min mobil hade gått åt helvete, eftersom jag glömt (eller förlagt) min laddare. Varken A. eller hans nuvarande fru hade någon Nokia. Märkligt. Alla borde ju ha en Nokia någonstans. Å andra sidan ville jag inte vara möjlig att nå. Om min far skulle ha ringt mig varannan dag för att höra om jag var i livet hade jag ju lika gärna kunna ha varit i Majorna någonstans. Jag vet inte vad den stora skillnaden är egentligen. I Paris, på morgnarna, börjar vattnet stiga upp ur kloakerna. Det rinner vatten längs trottoarkanterna, de har något annat system. Allt är rent. Man håller stan ren. Man borde vara lika noggran med det i Sverige. - Idag känner jag mig ganska duktig. Har ringt en av Feministiskt Initiativs grundare, men hon svarade inte - lika bra, jag hade bara stammat fram mitt ärende. Skönt. Jag skickade henne ett mail istället. Fick adressen av hennes förlag, Natur & Kultur. - Ja, jag var antagligen för full för att träffa Vincent. Vet inte varför jag skäms så mycket över det. Minns att Vincent ställde någon märklig fråga som konstnärer brukar få. Hur klarar man av att… någonting. Många brukar snacka om existensberättigande och dylikt. Ungefär: Hur kan du ägna dig åt något så ekonomiskt totalt meningslöst eller olönsamt när andra svälter i Afrika, eller jobbar häcken av sig på VOLVO. Men ärligt talat: om jag skriver något och någon skriver om det, så får ju den personen lön för att skriva om mig och kanske vice versa; man ingår ändå i något slags ekonomiskt system, ett produktionsfält. Lägg samman alla arvoden och det handlar ju om miljoner och åter miljoner. – – – Har bränt tusentals kronor på böcker de senaste dagarna. Och kanske tusen på öl och taxiresor. Dumt. Börjar inse att jag har något slags beroende, eller flera beroenden. Köpte Pierre Bourdieus Kultursociologiska texter. Tipsade en Nöjesguidenkille om den så att han skulle kunna skriva något tungt om mode. En av essäerna heter just "Modeskaparen och hans märke". Min säng är full av böcker. Lite tragiskt. Men de är ju mina vänner. Beställde ett par böcker av Orhan Pamuk, Istanbul och Snö. Har fortfarande inte läst hans Nobelpristal och det stör mig en smula. – – – Fan, känner verkligen att jag behöver bli lite kulturell efter fredagens eskapader. Återupprätta min stil på något sätt. Inte för att jag spelade någon annan än den jag var, men jag var ju definitivt inte mig själv. Men hur är man sig själv, jag kommer aldrig att bli mig själv. Kände mig som Jack Sparrow och jag tyckte om att känna mig som Jack Sparrow för ett tag. Det börjar bli mörkt. Klockan är tre. Det börjar bli riktigt kallt också. Tyckte jag såg en snöflinga i luften idag. Behöver köpa handskar men jag har ju bränt mina pengar på böcker så det är som det är. – Nej, nu skall jag köpa blått papper och skriva ett långt brev till Anders. Har ju köpt två frimärken redan. – Har för mig att Vincent och hans vän frågade om jag knarkade. Jag tror jag blev lite ledsen över det. Kanske svarade jag: Men det är ju såhär jag är! Eller så sa jag: Man kan inte vara den jag är och knarka samtidigt, för då får man ingenting gjort. Ibland känns det som om folk vill att man ska knarka, för då får de en förklaring till varför man saknar hämningar och varför de själva inte saknar vissa hämningar.