REBEL COMMANDER

LEDIG IDAG (I PRINCIP)

Har varit skitglad i flera dagar nu efter ett pressmeddelande (sic!) som jag skrivit. Jag layoutade den i InDesign så att det blev skitfint, i framtiden kommer jag att göra varenda grej i InDesign. InDesign börjar bli min vän. Ja, jag har känt en extrem stolthet över pressmeddelandet. Jag har inget liv antar jag. Börjar få lite bättre koll på det här med public relations. Det är intressant. Nu måste jag bara se till att få kontakter på SvD som har de viktigaste kultursidorna i Sverige. Ja, SvD är helt enkelt bäst.

Läste att Namnam försöker sluta snusa, själv har jag inte ens försökt att sluta. Sommaren 2006 var min sämsta sommar någonsin av olika skäl, men framför allt på grund av att jag var så fattig, så jävla fattig att jag inte ens hade råd med snus och fick lära känna abstinensmonstret på allvar. Jag gick runt och var i ett konstant upplösningstillstånd. Vissa dagar var extremt, extremt mörka. Vissa nätter också. Nej, jag kommer inte sluta snusa, även om jag borde. Det är ju äckligt och dyrt, men jag pallar fan inte med abstinensen. Jag är beroende av två saker, snus och kaffe, men det tillhör helt enkelt det som känns nödvändigt för att jag inte skall känna mig som en frireligiös människa.

Norman Mailer har förresten skrivit en bok om Hitlers barndom, The Castle in the Forest (2007). Funderar på att recensera den. Mailer är grym. Jag har inte läst honom i och för sig, men jag antar att han är grym. Förresten var Stephen Kings bok om skrivande bättre än Mailers. Å andra sidan skrev Mailer en mening som jag klistrade upp på väggen framför mitt skrivbord: YOU HAVE TO TRUST YOUR TECHNIQUE. Det är sant. Det måste man.

Igår skrev jag förresten en sex sidig lång recension av Malte Perssons diktsamling Dikter (2007). Ingen kommer att vilja publicera den, för det är antagligen det elakaste som någon skrivit någonsin. Här är ett utdrag:

Varför, tänker jag, skriva en så fullkomligt moderat diktsamling som Dikter. Varför gör man en sån sak? Varför är man så liberal – i sin diktargärning – att man formligen äcklar kanske en så kanske inte direkt purung men ändå vital och oförstörd kritiker som jag? Varför skriver man en diktsamling helt utan liv, utan "gusto"? Varför skriver man dikter om det enda man kan åstadkomma är litet moderniserade pasticher på äldre poesi, på en poesi inte som Lidners (det skulle aldrig ske i Perssons fall), inte som Stagnelius (Persson skulle aldrig komma i närheten av dennes romantiska kvaliteter) utan som den dödstråkiga Verner von Heidenstam! Hur kan man vara så bekväm att man aldrig närmar sig en smärtpunkt? Det är obegripligt för mig. Hur kan man skriva utan att brinna? Nej, jag kan inte förstå det.

Träffar V. allt oftare. Han är verkligen trevlig. Ibland undrar jag om det handlar om en narcisstisk grej från min sida; att umgås med en grabb som var som jag, som har mörkt hår, som är blek och smal – Freud skulle mena att det handlade om något sådant, men Freud var ju å andra sidan genial och rätt så sjuk i huvudet, vilket jag i och för sig tror är en förutsättning för att vara genial över huvud taget. Ja, det kan vara så. Vi har det trevligt. Är lite rädd för vad han skall tycka om min helt hämningslösa poesi. Jag skriver verkligen en del ohämmade grejer. – Det är bra att han är ateist.