ANONYME PARMI LES ANONYMES!
Fantastiskt väder. Röker i solskenet. Skriver på min roman. Det går så långsamt att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Varför blir man författare egentligen? Jag har fan inget att berätta. Det är i alla fall så det känns. I december ska jag vara med på någon slags poesiuppläsning. Får två papp för det. Det är bra, men vad fan ska jag läsa för något. Jag hatar uppläsningar. Och jag förstår inte människor som går på poesiuppläsningar över huvud taget. Jag har kanske varit på tre fyra stycken i mitt liv. Alla har varit lika outhärdligt tråkiga. Men jag kan inte banga nu för jag har ändå lovat, och jag kan ju inte förstöra mitt "goda" rykte heller. På sätt och vis har jag inget att berätta på den här bloggen heller. Mitt liv är fattigt och trist, jag har inte råd att åka till Paris eller Berlin. Jag har ett jobb, men tjänar inte speciellt bra, och jag skulle dessutom behöva ett "riktigare" jobb, ett ordentligt jobb, men då skulle jag ju fan inte ha tid med något annat, och dagarna skulle bara rinna iväg. Plötsligt skulle jag vara trettio och jobba på någon jävla sylta någonstans, värdelöst, helt hopplöst, min ångest skulle bryta ner mig för fan, nu slipper jag i alla fall ångest, för jag är verkligen inte deprimerad på något vis, bara lite flegmatisk och DÖD på något sätt, som om jag inte riktigt lever. Kanske börjar jag nu bli så gamml att bohemtillvaron inte känns lockande längre? Jag vet inte riktigt, vore ju inte konstigt om det var så. Allt har ju sin tid som Psaltaren (eller är det Predikaren) säger. Det hade varit enklare att bli en normal människa, en anonym bland anonyma, en normal människa vad nu det är.
EN MÄRKLIG DRÖM
Förresten drömde jag en märklig dröm häromdan, eller nu för tiden drömmer jag hela tiden märkliga och för mej själv rätt facinerande drömmar. Jag gick igenom gamla foton tillsammans med min far. "Hon tyckte att jag skulle låta dig gå igenom fotona för att rensa bort de foton som inte var så smickrande kanske." Här föreställde jag mig att han menade att jag i mitt liv som offentlig person (eller nåt) kunde komprometteras av bilder av mig själv som barn eller ungdom som inte var smickrande för min "image" eller något dylikt; för när kameran blev alltmer behändig på 1900-talet innebar det att man tog bilder i tid och otid, i alla möjliga situationer; och detta innebar ett radikalt brott mot den estetik som existerat under det tidigare århundradet när fotograferandet och porträtterandet av människor var mer av en högtidlig händelse, varpå subjekten klädde upp sig, sminkade sig, visade sig från sin bästa och mest ärbara sida, slutartiden fordrade ju också att man satt eller stod alldeles stilla, etcetera. "Vad är det här för bilder?" undrade jag och bläddrade igenom en bunt med fotografier som jag inte hade någon aning om var eller när det tagits. Jag borde ha varit runt tretton, fjorton på bilderna, och det såg ut som om de tagit i någon slags institutionell miljö på 70-talet, men det var ju omöjligt, de måste ha tagits på 90-talet. "Ja, du har kanske förträngt det, men det här var från sommaren när vi var på det där lägret för ungdomar med empatistörningar, och det här var dagen när föräldrarna fick komma. Du var där en vecka." Det var jävligt kusligt. På en av bilderna blickade jag uttryckslöst mot kameran, några andra av ungdomarna i bakgrunden såg lika frånvarande ut. På en av bilderna befann vi oss på en strand, men vi såg ut som om vi hade kunnat stå vid ett övergångställe mitt i stan. Det fanns inte en tillstymmelse till känslouttryck i våra ansikten. "Ja, du hade ju en del problem då, det är konstigt att du inte minns någonting." Hade jag alltså varit på ett läger för ungdomar med empatistörningar och förträngt det. Det konstiga för mig – i drömmen – hade inte varit att jag varit på det där lägret, för det tycktes helt logiskt, en smula kränkande men logiskt, utan det konstiga var snarare att jag glömt bort det, att jag förträngt alla dessa ansikten. Det var som en mardröm på sätt och vis.
EN MÄRKLIG DRÖM
Förresten drömde jag en märklig dröm häromdan, eller nu för tiden drömmer jag hela tiden märkliga och för mej själv rätt facinerande drömmar. Jag gick igenom gamla foton tillsammans med min far. "Hon tyckte att jag skulle låta dig gå igenom fotona för att rensa bort de foton som inte var så smickrande kanske." Här föreställde jag mig att han menade att jag i mitt liv som offentlig person (eller nåt) kunde komprometteras av bilder av mig själv som barn eller ungdom som inte var smickrande för min "image" eller något dylikt; för när kameran blev alltmer behändig på 1900-talet innebar det att man tog bilder i tid och otid, i alla möjliga situationer; och detta innebar ett radikalt brott mot den estetik som existerat under det tidigare århundradet när fotograferandet och porträtterandet av människor var mer av en högtidlig händelse, varpå subjekten klädde upp sig, sminkade sig, visade sig från sin bästa och mest ärbara sida, slutartiden fordrade ju också att man satt eller stod alldeles stilla, etcetera. "Vad är det här för bilder?" undrade jag och bläddrade igenom en bunt med fotografier som jag inte hade någon aning om var eller när det tagits. Jag borde ha varit runt tretton, fjorton på bilderna, och det såg ut som om de tagit i någon slags institutionell miljö på 70-talet, men det var ju omöjligt, de måste ha tagits på 90-talet. "Ja, du har kanske förträngt det, men det här var från sommaren när vi var på det där lägret för ungdomar med empatistörningar, och det här var dagen när föräldrarna fick komma. Du var där en vecka." Det var jävligt kusligt. På en av bilderna blickade jag uttryckslöst mot kameran, några andra av ungdomarna i bakgrunden såg lika frånvarande ut. På en av bilderna befann vi oss på en strand, men vi såg ut som om vi hade kunnat stå vid ett övergångställe mitt i stan. Det fanns inte en tillstymmelse till känslouttryck i våra ansikten. "Ja, du hade ju en del problem då, det är konstigt att du inte minns någonting." Hade jag alltså varit på ett läger för ungdomar med empatistörningar och förträngt det. Det konstiga för mig – i drömmen – hade inte varit att jag varit på det där lägret, för det tycktes helt logiskt, en smula kränkande men logiskt, utan det konstiga var snarare att jag glömt bort det, att jag förträngt alla dessa ansikten. Det var som en mardröm på sätt och vis.
1 kommentar:
jag kommer till gbg den 4/10. vill träffa dej igen! har du planer för lördag kvällen?
Skicka en kommentar