TERAPI
Efter några dagar av total depression mår jag lite bättre. Har verkligen varit nere. Trodde att Spelet skulle muntra upp mig, men den är den sjukaste bok jag läst någonsin. Totalt nihilistisk. Har sett tusen filmer. De flesta så dåliga att jag inte ens orkar nämna dem. Vissa människor borde inte få göra film. Bokmässan var ganska rolig dock. Söp till. Hälsade på Ernst Brunner. Han såg sur ut. Kanske känner han till min poesi? Tror inte det. Hälsade på en hel del faktiskt. Blev full, men gjorde inte bort mig; tvärtom, jag var supertrevlig. Tror till och med att jag sa till någon ovanligt spydig kille: "Det här är Göteborg. Här är man trevlig. Det tjänar man på." Men det var kanske det mest otrevliga jag kunde säga? Snackade med några högerintellektuella. Antagligen de mest trista människor jag träffat på länge. Men jag antar att de inte ville vara sig själva (högerintellektuella) i min närvaro. De vägrade inleda någon verklig dialog så jag stod mest där och försökte låta bli att säga något totalt idiotiskt. Försökte sälja mig till deras höger-tv-kanal, men jag tror inte det gick så bra. Jag sa att jag ville bli programledare. Och om de skulle erbjuda mig ett jobb skulle jag naturligtvis tacka ja. Pengar luktar inte. Det vet ju alla. OCH TV ÄR ROLIGT. Ja, det har varit en tuff tid nu. Jag har varit sjuk i veckor. Sedan har jag varit stressad som in i helvete. Och nu har jag något problem med en visdomstand. Det finns helt enkelt inte något roligt att säga. Tillvaron är hopplös. Och de flesta jag känner är deprimerade eller deprimerande på ett deprimerande sätt.
Fan, jag har inte ens fyllt 30 och ändå är det som om mitt liv är över på något vis. Poesi, poesi som var så viktigt när jag var yngre, det börjar helt enkelt kännas meninglöst. Fan, det är verkligen jobbigt. Jag borde ha blivit något annat. Typ snickare. Men det hade också varit meningslöst. Eller snarare: känslan av meninglöshet försvinner inte, den skulle inte ens försvinna om jag verkligen var framgångsrik. Förresten har jag sett sjukt många människor med självhjälpsböcker den senaste tiden. Typ: Hur finner jag mitt inre jag, Hur blir jag en effektivare person. De flesta har varit män. Beror det på mannens kris i vårt "postmoderna" samhälle eller vad? Hur som helst blir jag förvånad. Om män (och kvinnor) hade läst riktig litteratur, bra romaner, det finns en del, hade de inte behövt läsa sån skit. Att tjäna pengar på människors dåliga självkänsla, människors bristande självförtroende. Det är lite kass på något sätt. Om jag hade varit dum i huvudet hade jag köpt en bok som heter: Så finner du mening i ditt liv, om det nu finns någon sådan bok – ja, det måste det ju finnas! Men jag har inte någon lust att berika något pucko.
Fan, jag har inte ens fyllt 30 och ändå är det som om mitt liv är över på något vis. Poesi, poesi som var så viktigt när jag var yngre, det börjar helt enkelt kännas meninglöst. Fan, det är verkligen jobbigt. Jag borde ha blivit något annat. Typ snickare. Men det hade också varit meningslöst. Eller snarare: känslan av meninglöshet försvinner inte, den skulle inte ens försvinna om jag verkligen var framgångsrik. Förresten har jag sett sjukt många människor med självhjälpsböcker den senaste tiden. Typ: Hur finner jag mitt inre jag, Hur blir jag en effektivare person. De flesta har varit män. Beror det på mannens kris i vårt "postmoderna" samhälle eller vad? Hur som helst blir jag förvånad. Om män (och kvinnor) hade läst riktig litteratur, bra romaner, det finns en del, hade de inte behövt läsa sån skit. Att tjäna pengar på människors dåliga självkänsla, människors bristande självförtroende. Det är lite kass på något sätt. Om jag hade varit dum i huvudet hade jag köpt en bok som heter: Så finner du mening i ditt liv, om det nu finns någon sådan bok – ja, det måste det ju finnas! Men jag har inte någon lust att berika något pucko.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar