REBEL COMMANDER

WHEN YOUR TALENT BECOMES APPARENT

SITTER PÅ EN KINAKROG och tänker på Al Pacino. Undrar om fler sitter på kinakrogar och tänker på Al Pacino? Nej, det är inte det som är grejen. Jag undrar inte det på allvar. Det är inte det som är speciellt med min tillvaro. (Antagligen har tusentals människor suttit och tänkt på Al Pacino på olika kinakrogar runt om i världen). Det som jag uppfattar som speciellt, och som också gör mig ganska lycklig, är att jag uppfattar det här, sittande på en kinakrog, tänkande på Al Pacino som en del av mitt arbete som poet och författare. Det är en del av mitt arbete, eller: det är mitt arbete. Jag uppfattar det som logiskt. Att jag inte får lön för att tänka på Al Pacino på en kinakrog en torsdagseftermiddag i februari är i och för sig rimligt, det vore orimligt om jag fick betalt för det, men det är icke desto mindre en del av mitt arbete och/eller – helt enkelt – mitt arbete. Och med tiden är det ju sånt här som skall bli lönsamt för mig. Det som jag skulle kunna inbilla mig själv var meninglöst (och som andra redan finner verkligt meningslöst), det är helt enkelt inte meninglöst. När jag tänker på Al Pacino på en kinakrog, sitter och äter och dricker en cola, ja, då förstår jag att kanske ingen annan människa i världen investerar lika mycket känsla i den tanken. Det finns något stort med att kunna inbilla sig att det man tänker, om till exempel en amerikansk skådespelare, kanske är det största som tänks när man tänker just den tanken. Ja, naturligtvis är det den plötsliga insikten om att mitt självförtroende är enormt som också får mig att känna att det jag tänker på, oavsett vad det är, eller nej, egentligen inte alls "oavsett vad det är" som jag tänker på – för det måste ju finnas någon slags verkshöjd även när det gäller tankar – skall ha en viss betydelse. – – – Kan inte vara omöjligt för människor att förstå den känslan. Då och då dyker den säkert upp hos de flesta, även hos förment blygsamma människor. Megalomanin. Som om man plötsligt hade en narcissistisk störning. Det som gör mig glad är att denna känsla dyker upp i ett helt nyktert tillstånd, annars hade jag avfärdat den som falsk. Jag hade varit som en av de där karaktärerna i Eugene O'Neills The Iceman Cometh 1939. En tragisk figur. Att det är en kinakrog jag sitter på (när jag inser hur förträfflig jag är), en plats vars genius naturligtvis inte kan tvättas ren från alkisvibbar, förstärker en sån idé. Risken finns ju att jag sitter där resten av mitt liv, dag efter dag, och tänker att mina tankar om Al Pacino är viktiga trots att jag i grund och botten vet att de inte är det, eller… ja, så länge jag bara sitter på en kinakrog och tänker att mina tankar om Al Pacino är storslagna så är de inte storslagna, kan inte bli det, åtminstone inte för någon annan än mig själv; därför skriver man ner det.

Apropå rubriken till det här inlägget är det från Morrisseys "Lucky Lisp". Först idag jag förstår att han inte sjunger When Your Talent Becomes a Parent utan Apparent. Hur kan man höra så fel? Ja, det är väl egentligen inte alls konstigt. Jag kan mycket väl föreställa mig en talang som blir som en förälder, som en jävla morsa eller farsa för en, ja, det skulle jag faktiskt kunna se. Jag har aldrig riktigt fattat vad sången handlar om, apparently, men jag tycker om den.