REBEL COMMANDER

LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN

LYSSNAR PÅ There Is A Light That Never Goes Out och tittar ut genom fönstret. Äntligen lite blå himmel över molnen. Fullmåne också. Luften är klar. De senaste dagarna har varit fruktansvärt grå, rent deprimerande. Igår sträckläste jag Låt den rätte komma in (2004) av John Ajvide Lindqvist. Om Lindqvist har Horace Engdahl sagt: "Som författare är John Ajvide Lindqvist inte helt enkel att bedöma. Vi får ge oss till tåls. Och se om det som berör oss så starkt är en godtycklig effekt eller en medveten konstnärlig strategi. Om det visar sig att han kan behandla många ämnen med samma kraft, så är han förmodligen en stor författare." i en intervju i Tidningen VI. Faktum är att jag skulle ge mitt lillfinger för att vara lika begåvad som Lindqvist, å andra sidan skulle jag ge mitt lillfinger för att skriva med samma lätthet som Stephen King också, så… ja, vad ska man säga. Nej, allvarligt talat, Låt den rätte komma in var så ruggigt jävla spännande att jag knappt vågade somna när jag läst ut den klockan tre på natten. Låt den rätte komma in är en skräckroman som utspelar sig i Stockholmsförorten Blackeberg i början på 1980-talet. "Tolvårige Oskar är mobbad och han drömmer om att bli en hämnare, att slippa skolan och om att straffa sina plågoandar Jonny och Micke. Människor dras in i ondskans virvel medan Oskar blir förälskad i den nyinflyttade och mycket egendomliga Eli." (Wikipedia) Skulle säga att Lindqvist är en av de mest geniala svenska författare som existerar. Det fanns en del som jag störde mig på med boken, men om jag avslöjar vad riskerar jag att förstöra någons läsupplevelse. Det som jag kan tänka mig inspirerar en snobb som Engdahl – och då menar jag inte att jag har något emot litterära finsmakare överhuvudtaget (även om jag skulle vilja påstå att alla som finner romaner som Bergtagen och Mannen utan egenskaper underhållande antagligen är debila) – är väl att han är en verkligt litterärt bevandrad skräckromanförfattare. Det mest frapperande är naturligtvis att Eli är en Tintomaragestalt, som i Almqvists Drottningens juvelsmycke (1834). Man kan dra en hel del paralleller mellan romanerna. Lindqvist har ett intresse för talspråklighet, eller känsla för talspråk, som slår det mesta jag läst. En fingertoppskänsla som är enorm. Han är i klass med Norén och Stig Larsson, utan tvekan – eller bättre kanske. Han är sjukt bra. Sjukt bra. Hur som helst. Lindqvist är verkligen briljant. Han är en stor författare och jag förstår inte vad Engdahl vill att han ska skildra för ämnen för att räknas som en "stor författare". Räcker det med att han skildrar livet på någon advokatbyrå på Östermalm och avstår från skräckgenren? Skall han skriva små essäer om litteratur som en fransk intellektuell? Eller handlar det om någon slags pretentionsnivå som måste bli större? Lite mer finlir? Engdahl kanske inte fattar – ja, bara för att ta ett exempel – vilken suverän arbetarklasskildring Låt den rätte komma in är? Blackeberg är en arbetarklassförort. Om science fiction-genren menade ju Doris Lessing (som fick kritik för att hon skrev SF) att vad kritikerna inte insåg var att "in science fiction is some of the best social fiction of our time" och det som är så jävla storslaget med Lindqvist är att hans skildring av Sverige 1981 är helt glasklar, jag har nog inte läst någon mer realistisk skildring av så kallade alkisar på hur länge som helst, deras sätt att tala, deras inre monologer, allt är suveränt, ja, det gäller alla karaktärer i romanen – det finns på den punkten inga, inte en enda svaghet –, känslan för patetik, livslögner, tragedier, för det ljus som ändå finns i dessa människors liv, vänskap, kärlek, drömmar, allt, det är så jävla bra, och då spelar det absolut ingen roll att det rör sig om en vampyrroman. Realismen är stor, till exempel Lackes resonemang om dödsstraff:

Nä, Lacke hade ingen glädje i sånt där. Tyckte bara det var läskigt hur folk jagade upp sig över någon som "fått sitt straff" och så vidare. Var helt enkelt emot dödsstraff. Inte för att han hade någon "modern" rättsuppfattning, nä. Snarare en uråldrig.

Tyckte att: om någon dödar min unge, då dödar jag den personen. Dostojevskij snackade mycket om förlåtelse, nåd. Visst. Från samhället sida, absolut. Men jag som förälder till det dödade barnet är i min fulla moraliska rätt att avliva den som gjort det. Att sedan samhället ger mig åtta år eller något på kåken, det är en annan sak.

Det var inte vad Dostojevskij menade, och det visste Lacke. Men han och Fjodor hade olika uppfattning där, helt enkelt.

Nej, fan, man måste sätta sig över sådan genresnobbism. Det är ju inte som att det inte finns rätt finlitterära förgångare i genren, det räcker att nämna Lord Byron och Coleridge.


SOCIALREALISM

Apropå socialrealism satt jag på ett hak i måndags, tog några öl med S. och E. som är ekonom. Naturligtvis hamnade vi en lång obegripligt samtal om USA:s ekonomi. Men jag lärde mig kanske något, antar jag. Hur som helst fanns det en gammal bög där som jag sett tidigare, på andra ställen. Nu hade han en ung knarkare inneboende hos sig som utnyttjade honom rätt svårt, antar jag. En parasit. Han var helt väck, manipulativ på ett tragiskt misslyckat sätt; som om han kände sig som världens mest briljanta person. Var en i grunden stilig kille i 25-årsåldern. Han hade en stor hög med kvitton i rockfickan, händerna var smutsiga, allmänt otvättad. Den här dagen hade han väl fått sitt socialbidrag och ville bjuda sin "vän" på vin. Han var övertänd på något vis. Drog i den gamle alkisen och menade att han skulle fundera på om han var heterosexuell eller inte. Det var inte synd om den äldre mannen, han var inte godtrogen eller "dumsnäll", han var en gammal bög som helt enkelt bara sabbat en del av sitt liv. Kunde inte låta bli att förakta honom. Det slutade med att hans unga vän sa något otrevligt till två svarta män och fick en smäll på käften. Ölglaset slog i väggen. Skvätte överallt. Barstolar föll omkull. Jag hade sett det komma. Jag tänkte: Ja, det här kan jag ändå skriva om, det är bra, jag måste ju vara i verkligheten, som Balzac. Så, ja, vampyrism är väl något som finns, på något vis. Å andra sidan undrar jag om jag ändå inte sett tillräckligt, druckit tillräckligt mycket blod eller vad det nu är. Bensin. Empati är inte något självklart.