TRYING TO COPE WITH THE BLUES
Läser in mig på Feminist theory och Gender studies inför en paneldebatt som jag ska vara med i här i veckan. Känner mig ganska malplacerad, å andra sidan har jag tänkt mycket på dessa ämnen den senaste tiden. Även om jag inte orkat läsa speciellt mycket. Försökte mig på att läsa Judith Butler för ett tag sedan, men kände inte att hon var tillräckligt stringent. Hon skrev en del om Kristeva som jag inte tyckte om riktigt. Kristeva är ett geni. Det är synd att det inte finns ett särskilt Nobelpris för filosofi, i så fall skulle hon kunna få det, eller i och för sig är väl Kristeva mer av en litteraturkritiker. (Hon var för övrigt en riktigt vacker kvinna när hon var yngre.) – Det är mycket litteratur om dessa ämnen som jag helt enkelt upplever som daterat på förhand. Däremot finns det mycket som jag instämmer i. Att könsroller är sociala konstruktioner är jag naturligtvis övertygad om; liksom demokratiskt tänkande, olika former av tänkande över lag, är sociala konstruktioner, allt som oftast skapade av de som har makten i ett samhälle. Demokrati skapades av rika fria män i Aten. Och att de som allt som oftast har makten i samhällen är män, – ja, så är det väl.
Känner att jag har stora problem med mig själv på något vis. Att skriva blir allt svårare. Jag börjar förakta allt som är pretentiöst, därmed inte sagt att jag inte föraktar det som är opretentiöst. Kanske börjar jag helt enkelt förakta ALLT. Kanske även mig själv. Har stor lust att vara konstant berusad, men det kostar för mycket, och det är inte speciellt nyttigt heller. Mitt liv skulle ganska snabbt bli ännu jobbigare än vad det redan är. Har blivit en smula beroende av att läsa Aftonbladet. Det är verkligen hemskt. Jag läser allt i tidningen. Precis allt. Det slutar alltid med att jag känner mig totalt deprimerad. Jag har ingen lust att läsa om The Hives och Idol, om alla jävla kändisar, ändå läser jag det. Måste sluta helt enkelt. Måste skärpa till mig. Ett sätt att självmedicinera mig den senaste tiden har varit att se film. Natten till idag såg jag en dokumentär om Adolf Hitler och 300. Hitlerdokumentären muntrade upp mig en smula. Kände att livet verkligen är märkligt. Om en mans vanvett kan leda till 50 miljoner döda är det något som verkligen inte stämmer. Mitt eget vanvett - om man nu kan kalla det vanvett - har inte och kommer antagligen aldrig att skörda några offer. Åtminstone inte på samma sätt. Dokumentären hette Hitler - a career (1977) och var faktiskt ganska bra. Att en dilettant kan få så mycket makt. Det är helt enkelt mer eller mindre ofattbart.
Trodde 300 skulle vara betydligt sämre än vad den var. Den är en bagatell, om än en bisarr bagatell. Och? All tjat om den har varit så jävla överdrivet. Den är inte på långa vägar finansierad av CIA. Den var underhållande. Komisk på sätt och vis. Alla paranoida och neurotiska uttolkningar av den är helt enkelt bara neurotiska och paranoida uttolkningar. Den är inte PK, men allt kan ju för fan inte vara PK!
Känner att jag har stora problem med mig själv på något vis. Att skriva blir allt svårare. Jag börjar förakta allt som är pretentiöst, därmed inte sagt att jag inte föraktar det som är opretentiöst. Kanske börjar jag helt enkelt förakta ALLT. Kanske även mig själv. Har stor lust att vara konstant berusad, men det kostar för mycket, och det är inte speciellt nyttigt heller. Mitt liv skulle ganska snabbt bli ännu jobbigare än vad det redan är. Har blivit en smula beroende av att läsa Aftonbladet. Det är verkligen hemskt. Jag läser allt i tidningen. Precis allt. Det slutar alltid med att jag känner mig totalt deprimerad. Jag har ingen lust att läsa om The Hives och Idol, om alla jävla kändisar, ändå läser jag det. Måste sluta helt enkelt. Måste skärpa till mig. Ett sätt att självmedicinera mig den senaste tiden har varit att se film. Natten till idag såg jag en dokumentär om Adolf Hitler och 300. Hitlerdokumentären muntrade upp mig en smula. Kände att livet verkligen är märkligt. Om en mans vanvett kan leda till 50 miljoner döda är det något som verkligen inte stämmer. Mitt eget vanvett - om man nu kan kalla det vanvett - har inte och kommer antagligen aldrig att skörda några offer. Åtminstone inte på samma sätt. Dokumentären hette Hitler - a career (1977) och var faktiskt ganska bra. Att en dilettant kan få så mycket makt. Det är helt enkelt mer eller mindre ofattbart.
Trodde 300 skulle vara betydligt sämre än vad den var. Den är en bagatell, om än en bisarr bagatell. Och? All tjat om den har varit så jävla överdrivet. Den är inte på långa vägar finansierad av CIA. Den var underhållande. Komisk på sätt och vis. Alla paranoida och neurotiska uttolkningar av den är helt enkelt bara neurotiska och paranoida uttolkningar. Den är inte PK, men allt kan ju för fan inte vara PK!
