EN HELT VANLIG TISDAG
MÖRKRET SÄNKER SIG. Har riktigt stor lust att få tag på Kay Redfield Jamisons Night Falls Fast: Understanding Suicide från 1999, men jag har skulder till UB och inga pengar, annars hade jag nog beställt den. Har verkligen fastnat för den där kvinnan, vet inte riktigt varför. Igår kväll befann jag mig i en så kallad sömnparalys (eller Sleep paralysis) och hade en del intressanta hallucinationer, framför allt ljudhallucinationer. Det var extremt märkligt. Det var som om jag lyssnade på radio, så jag hörde den ena låten efter den andra, ganska bra grejer, rock. Och eftersom jag var vid något slags medvetande förstod jag hela tiden att jag själv hittade på dessa låtar, eller åtminstone mindes dem, vilket var genuint fascinerande. Minns att jag åtminstone föreställde mig hur jag slog takten till musiken med handen, men eftersom den var förlamad så antar jag att detta inte ägde rum annat än i min hallucination. Ofta har jag drabbats av panik när sånt här inträffat, men i det här läget kände jag bara en slags munterhet. När jag tänkte på bongotrummor började jag höra bongotrummor i musiken, och allt var som riktig musik. Efter en stund hamnade dock allt i otakt ju mer medveten jag började bli, för att jag höll på att vakna upp och ljuden började spjälkas upp något vis, innan allt slutade tvärt. Men, ja, det var verkligen genuint fascinerande. På wikipedia läser jag att Klonazepam används som medicinering mot sömnparalys, men eftersom det är en benzodiazepin tänker jag undvika skiten, och det är inte ens säkert att jag skulle kunna få det utskrivet. Eftersom jag inte lider av varken paralysen eller de hypnagoga hallucinationerna så anser jag inte jag behöver någon medicin, speciellt inte narkotikaklassad och beroendeframkallande sådan; Klonazepam används mot olika former epilepsi. Men det är klart. När jag var 12 kanske 13 då detta började, ja, då skrämde det verkligen skiten ur mig. Det fanns något genuint kusligt med det hela. På medeltiden kan jag förresten tänka mig att man läste in religiösa aspekter i det hela. På svenska wikipedia står följande:Sömnparalysen har ofta tolkats av folktron som att ett demoniskt väsen sätter sig på den sovandes bröst, ofta sammankopplat med en känsla av andnöd. I svensk folktro var detta väsen maran, och ordet mardröm betecknade ursprungligen endast ett anfall av sömnparalys, för senare beteckna alla former av otäcka drömmar. Även detta är en vanlig utveckling i andra språk.
I religösa sammanhang har "maran" fått namnen incubus respektive succubus, här två demoner av manligt och kvinnligt kön som under sina nattliga besök har sex med sina offer. De så kallade "alien abduction" fenomenet tros vara en modern variant av förloppet. En småväxt varelse med förmågan att telepatiskt paralisera sina offer, påfallande ofta i dennes sovrum, gör anatomiska undersökningar, inte helt sällan av sexuell karaktär.
FRANCIS BACON
Söndagen spenderade jag tillsammans med AZL. Drack folköl och talade om allt mellan himmel och jord som det heter. Vi hade båda sett dokumentären om målaren Francis Bacon som gått i SVT för nåt tag sedan och hade väl en del att säga om Bacon, framför allt att han framstod som ett jävla svin, eller åtminstone som genuint obehaglig. Å andra sidan visste jag väl i och för sig att han inte skulle vara en medelsvensson, men jag överraskades av hur jobbig han verkade. Och jag förstår inte riktigt sadism om jag skall vara ärlig. Nej- jag ljuger nog där. Det är klart att jag i någon mån förstår sadism och masochism, det ska jag väl ändå inte helt ljuga om. Jag har själv skrivit poesi som handlar om just detta, så varför säger jag då att jag inte förstår det? Det fattar jag inte. För ett tag sedan lät jag mig i princip slås ner av en kille som var mycket bättre på att slåss än mig. Och jag kan ju inte påstå eller helt förneka att jag på något plan inte njöt av smärtan. Nota bene fanns det inte några sexuella aspekter i detta drängslagsmål. Å andra sidan tror jag att vissa trots allt skulle läsa in sexualitet i det, eftersom det går – om man verkligen vill – att läsa in sexuella aspekter i nästan allt som har med mänskligt beteende att göra. Och om jag själv menar att njöt av smärtan, eller snarare av värken som höll i sig i flera dagar, ja, då medger jag ju på något vis att det handlade om en fysisk tillfredställelse. Men hur som helst. Bacon framstod som osympatisk, antagligen på grund av att han verkligen var ganska osympatisk. I en av scenerna påminde han mig – rent utseendemässigt – om en person med Aspergers som jag inte alls tycker om. Då kände jag att jag antagligen skulle få anstränga mig för att kunna befinna mig i samma rum som Bacon; eftersom han är död är det i och för sig ingen risk.
PUMPKIN
Såg också en mycket märklig film från 2002 som tidigare gått mig spårlöst förbi, Pumpkin, med Christina Ricci i huvudrollen. Att säga att filmen var mycket märklig är i och för sig en underdrift, det är antagligen den sjukaste film jag sett på hur länge som helst. I USA floppade den uppenbarligen och jag vet inte om den ens funnits att hyra i Sverige, det vore mycket överraskande om den kom upp på biograferna. Det märkligaste med Pumpkin var att den inte gick att greppa över huvud taget. Ja, den var satir, visst, men den var också helt väck, totalt jävla väck. Man förväntar sig att en film ska ha någon slags moralisk kompass, men den här slog vilt åt precis alla håll. Men det är klart, den var jävligt rolig också.
