HUNDATTACKEN
Har inte fått gjort något vettigt på hela veckan. Det känns verkligen skit. I och för sig har jag varit sjuk. Och sedan jag blev anfallen av en kamphund mitt i natten, natten till fredagen, förra veckan har jag inte varit mig själv riktigt. Var på väg hem från en krog på Avenyn. Hade träffat ett antal rika engelsmän, som växt upp på slott och herresäten, fått BMW:s av sina farsor på studenten, sådana saker, som klagade på precis allt som Sverige hade att erbjuda en torsdagsnatt efter 1. Svensk öl var skit, inte värd fem penny ens, och vad fan gjorde skottarna på krogen. De borde hålla sig till skottland. Ungefär. Gamla imperalistdrägg. Hur som helst kände jag mig tacksam över att de inte var mina kompisar. Trots att jag hatade dem försökte jag ändå vara trevlig. Skit samma. Jag var lite småfull och några kilometer från mitt hem, jag passerade en park och plötsligt hörde jag en hund som skäller. När jag tittar åt sidan ser jag att en pitbull kommer rusande mot mig. Lite småskabbiga färger. Den verkar inte lekfull. Den skäller skithögt och jag blir verkligen skraj. Det är helt mörkt, folktomt, hundens ägare tycks vara långt borta. Jag står mitt på vägen eftersom jag just var på väg att passera ett övergångställe. Jag tänkte: "Om den biter mig i halsen är det helt kört, så jag måste skydda halsen. Om den tar en arm kan jag slå den med den andra armen." Ställer mig i någon slags hemmagjord combatställning med vänsterarmen framför halsen och högerarmen skyddad bakom ryggen. Jag är helt övertygad om att hunden kommer att bita mig. Helt jävla övertygad. Men som tur är ställer den sig bara framför mig och skäller. Ibland gör den små utfall, men jag liksom glider undan. Det är som en tjurfäktning. Den hoppar fram och jag kliver åt sidan. Hur som helst var det hela det mest obehagliga jag varit med om på hur länge som helst. Om jag hade försökt springa hade det antagligen gått ännu värre. Då hade fanskapet blivit ännu mer upphetsat. Det var jävligt läskigt. Nästa dag befann jag mig fortfarande i ett chocktillstånd. Sedan började jag tala om händelsen med alla. Det hela hade slutat med att det kom en bil som skrämde hunden på något sätt. Och sedan kom dess ägarinna, husse/matte skit samma, och sa: "Jag ber om ursäkt asså". En latinobrud eller något liknande. Jag var helt paralyserad av upplevelsen så jag kunde inte säga någonting. Jag ville döda den jävla hunden och dess ägare, men jag var verkligen helt väck av skräck. Ja, det var verkligen helt sjukt. Jag kunde inte säga ett ord. Jag tänkte säga: "HÅLL KOLL PÅ DIN JÄVLA HUND!" Men jag kunde inte förmå mig att säga ett enda ord. Det var fysiskt omöjligt.
Varför är det alltid trasproletariatet eller vad fan man skall kalla dem som skaffar dessa genuint äckliga hundar. Om hunden hade bitit mig hade jag ju fan kunnat råka riktigt illa ut. 30-45 kilo muskler. Käkar som biter genom plåt. Raggen stod från hundens huvud till svanstippen. Jag har aldrig sett något liknande. Den liknade en hyena. Och vilken normal människa rastar sin hund tre på natten?… Om man vill framstå som ett jävla pucko ska man skaffa en sån hund. Incidenten väckte ett visst klassförakt hos mig. Men det kanske inte är så jävla konstigt. Jag trodde ju att jag skulle dö. Nu tänker jag att det var en värdefull upplevelse i och för sig. Hundattacken var antagligen det mest spännande jag varit med om på år och dag. Dagarna efteråt tänkte jag att jag kunde klara av vad som helst, för jag hade åtminstone överlevt hundattacken. En machohistoria man kan berätta för människor.
Varför är det alltid trasproletariatet eller vad fan man skall kalla dem som skaffar dessa genuint äckliga hundar. Om hunden hade bitit mig hade jag ju fan kunnat råka riktigt illa ut. 30-45 kilo muskler. Käkar som biter genom plåt. Raggen stod från hundens huvud till svanstippen. Jag har aldrig sett något liknande. Den liknade en hyena. Och vilken normal människa rastar sin hund tre på natten?… Om man vill framstå som ett jävla pucko ska man skaffa en sån hund. Incidenten väckte ett visst klassförakt hos mig. Men det kanske inte är så jävla konstigt. Jag trodde ju att jag skulle dö. Nu tänker jag att det var en värdefull upplevelse i och för sig. Hundattacken var antagligen det mest spännande jag varit med om på år och dag. Dagarna efteråt tänkte jag att jag kunde klara av vad som helst, för jag hade åtminstone överlevt hundattacken. En machohistoria man kan berätta för människor.
