ETT POETISKT GENI STÅR I DISKEN
Arbetade på klubben igår från klockan sex på eftermiddagen till klockan fyra på natten. Men när jag kom därifrån var klockan antagligen fem på morgonen för jag satt och stirrade en stund på ett antal aspackade bartenders med dåligt självförtroende. Jag befann mig i sjunde himlen på sätt och vis. Det fanns en kvalitet här, en utmattning, en desperation, alkoholism, desillusion. Någon fasad var tvungen att hållas uppe. Jag sög i mig denna verklighet, en verklighet som jag inte sett förut, inte från det hållet.
Det var längesen som jag var så trött. Att jobba som diskare på en klubb är helt enkelt ett rätt hårt jobb, ingen rast ingen ro. Det finns hur många arbetsuppgifter som helst. Man står inte bara i disken, man måste springa runt överallt, slänga sopor, diska glas, gå ut med glas, serva barerna, det finns tre stycken på klubben. Man måste sopa upp glas om någon tappar glas på golvet. Man måste springa runt och hämta tomma flaskor och glas. Man måste se till att det finns ölglas, grogglas och shotglas i barerna. Morgan och alla andra menade att lördagen var en lugn kväll, och antagligen var det så. Det var inte supermånga människor på klubben, men i mina ögon ändå inte folktomt. En del tjejer var överraskande vackra. Ibland tittade de på mig och log. På något vis kände jag mig lite för mesig för den här ganska hårda miljön, men å andra sidan tyckte jag om att det var fart och fläkt som det heter. Saker hände hela tiden. Vid två var jag redan utmattad. Jag borde ha ätit två portioner av den där kyckligen med couscous. Om jag skall vara ärlig var musiken grym. Helt klart. På bottenvåningen spelades mest Morrissey och pop, men på övervåningen jävligt grym electro. Det verkade som om gästerna hade roligt på dansgolvet helt enkelt, och det gladde mig på något vis.
Hade själv gärna gått på klubben om jag hade haft vänner att gå på klubb med. Senast jag dansade var på Nef, The Eye, och jag har för mig att jag gick dit helt själv och var lagom berusad. Killarna som jag arbetar med verkar rätt okej. En verkar vara från mellanöstern men ser väldigt mycket ut som en latin-amerikan, och den andre är en svensk rätt ung kille, kanske ett par år yngre än vad jag är. Stämningen är ganska god, men det verkar som om bartenders har någon slags vana att se ner på diskare, och de verkar, ärligt talat, inte så jävla smarta. På något vis känner jag mig som en främmande fågel i den världen, men å andra sidan är den en högst konkret, tacksam, värld. Det är en värld full av logik och enkel matematik. Man diskar något som är smutsigt så att det blir rent och används och blir smutsigt på nytt, och sedan diskar man det igen så att det blir rent, och så håller det på. Den ordning som finns har vuxit fram över åren. Egentligen borde det finnas sätt att effektivisera hela skiten, men frågan är bara hur. Flaskor måste ju tömmas och slängas. Det är bara så det är. Glas drickas ur och diskas. Hur skulle man kunna göra det mer rationellt?
Vet inte riktigt varför, men när jag gick hem i morse och såg tidningsutdelarna med sina kärror kände jag någon slags sinnesro som jag inte känt sedan jag delade ut tidningar i somras. Det är något med kroppsarbete som jag tycker om, som är tillfredställelse, kanske handlar det bara om motion som jag annars inte får. Men jag tror ändå det har något med insikten om att jag i tio timmar faktiskt gjorde mitt bästa att göra. Köpte en latte på 7-11 som jag drack på hemvägen med en av 50-lapparna i drickspengar som jag fått, hade kunnat dricka två stycken. Det var rätt ljust ute. Jag kände mig överlägsen på något vis. Jag tänkte på mina tidigare yrkesarbeten. Hur många känslor jag känt inför dem, hur de hade varit eller blivit livet, hur jag ibland känt både självförakt och stolthet över att arbeta i låglöneyrken. Men det värsta med gårdagen var naturligtvis att jag arbetade gratis i tio timmar.
Det var längesen som jag var så trött. Att jobba som diskare på en klubb är helt enkelt ett rätt hårt jobb, ingen rast ingen ro. Det finns hur många arbetsuppgifter som helst. Man står inte bara i disken, man måste springa runt överallt, slänga sopor, diska glas, gå ut med glas, serva barerna, det finns tre stycken på klubben. Man måste sopa upp glas om någon tappar glas på golvet. Man måste springa runt och hämta tomma flaskor och glas. Man måste se till att det finns ölglas, grogglas och shotglas i barerna. Morgan och alla andra menade att lördagen var en lugn kväll, och antagligen var det så. Det var inte supermånga människor på klubben, men i mina ögon ändå inte folktomt. En del tjejer var överraskande vackra. Ibland tittade de på mig och log. På något vis kände jag mig lite för mesig för den här ganska hårda miljön, men å andra sidan tyckte jag om att det var fart och fläkt som det heter. Saker hände hela tiden. Vid två var jag redan utmattad. Jag borde ha ätit två portioner av den där kyckligen med couscous. Om jag skall vara ärlig var musiken grym. Helt klart. På bottenvåningen spelades mest Morrissey och pop, men på övervåningen jävligt grym electro. Det verkade som om gästerna hade roligt på dansgolvet helt enkelt, och det gladde mig på något vis.
Hade själv gärna gått på klubben om jag hade haft vänner att gå på klubb med. Senast jag dansade var på Nef, The Eye, och jag har för mig att jag gick dit helt själv och var lagom berusad. Killarna som jag arbetar med verkar rätt okej. En verkar vara från mellanöstern men ser väldigt mycket ut som en latin-amerikan, och den andre är en svensk rätt ung kille, kanske ett par år yngre än vad jag är. Stämningen är ganska god, men det verkar som om bartenders har någon slags vana att se ner på diskare, och de verkar, ärligt talat, inte så jävla smarta. På något vis känner jag mig som en främmande fågel i den världen, men å andra sidan är den en högst konkret, tacksam, värld. Det är en värld full av logik och enkel matematik. Man diskar något som är smutsigt så att det blir rent och används och blir smutsigt på nytt, och sedan diskar man det igen så att det blir rent, och så håller det på. Den ordning som finns har vuxit fram över åren. Egentligen borde det finnas sätt att effektivisera hela skiten, men frågan är bara hur. Flaskor måste ju tömmas och slängas. Det är bara så det är. Glas drickas ur och diskas. Hur skulle man kunna göra det mer rationellt?
Vet inte riktigt varför, men när jag gick hem i morse och såg tidningsutdelarna med sina kärror kände jag någon slags sinnesro som jag inte känt sedan jag delade ut tidningar i somras. Det är något med kroppsarbete som jag tycker om, som är tillfredställelse, kanske handlar det bara om motion som jag annars inte får. Men jag tror ändå det har något med insikten om att jag i tio timmar faktiskt gjorde mitt bästa att göra. Köpte en latte på 7-11 som jag drack på hemvägen med en av 50-lapparna i drickspengar som jag fått, hade kunnat dricka två stycken. Det var rätt ljust ute. Jag kände mig överlägsen på något vis. Jag tänkte på mina tidigare yrkesarbeten. Hur många känslor jag känt inför dem, hur de hade varit eller blivit livet, hur jag ibland känt både självförakt och stolthet över att arbeta i låglöneyrken. Men det värsta med gårdagen var naturligtvis att jag arbetade gratis i tio timmar.
