A JADED LOT, WE IN OUR WORLD
"Vi är en avtrubbad skara, vi i vår värld – vår hotade värld. Vi är bra på ironi och till och med cynism." Läser Doris Lessings Nobelföreläsning Om att inte få Nobelpriset och måste säga att jag blir berörd. Det är underbart att få lite perspektiv på tillvaron. Och kanske är det också det som litteratur kan ge en, en känsla för proportioner. Varför blev jag själv poet, varför blev jag författare? För att jag uppmuntrades till det. Det fanns böcker i mitt hem. Jag tror inte jag hade en enda kamrat heller som menade att författare var dumma i huvudet. Att bli läkare och advokat var kanske fint, men att bli författare var, tänker jag, nästan minst lika fint – om inte finare. Min svensklärare i högstadiet föreslog att jag borde bli författare. "Ja, då blir jag väl det", tänkte jag. Men jag hade bestämt mig för det redan innan hon sa det. – Av någon anledning tar jag det Lessing skriver på stort allvar. Varför skulle jaginte göra det; hon är trots allt en Nobelpristagare. Vi är en avtrubbad skara. Vår värld är hotad – men å andra sidan: säger hon inte just det med en gnutta ironi i rösten? Vad hotar vår värld? Växthuseffekten? Ja, så är det väl. Vi är bra på ironi och cynism – för bra skulle jag säga. Cynism och ironi är västerländska paradigm. Nihilism är på väg att bli det, om det inte redan är det. Problemet med cynism och ironi – och för all del nihilism – är att det är fördummande och idiotiskt å ena sidan, och själlöst och ointelligent å den andra. Som poet och konstnär är jag aldrig ironisk, aldrig cynisk – för det finns inget konstnärligt, bestående värde i det. "And make no mistake: irony tyrannizes us. The reason why our pervasive cultural irony is at once so powerful and so unsatisfying is that an ironist is impossible to pin down. All U.S. irony is based on an implicit "I don’t really mean what I’m saying." So what does irony as a cultural norm mean to say? That it’s impossible to mean what you say? That maybe it’s too bad it’s impossible, but wake up and smell the coffee already? Most likely, I think, today’s irony ends up saying: "How totally banal of you to ask what I really mean."" (David Foster Wallace, E Unibus Pluram: Television and U.S. Fiction) Wallace har rätt. Och det märkliga med just USA är kanske att allvaret är så ovanligt att det är plågsamt. Igår såg jag förresten på Family Guy och skrattade vid några tillfällen så att jag grät. Det finns en gammal pedofil som återkommer i vissa avsnitt, ibland i scoutkläder. En gång ville han köpa en glassbil (av hunden Brian) som spelade en trevlig melodi som barnen skulle gilla, sedan började han nynna melodin. Det var fruktansvärt kul. Och igår dök han upp igen och fick ovanligt stor plats. I en lång drömsekvens sjöng han om hur trevligt han och Chris Griffin (den ointelligenta tonårssonen i serien) var gifta. Det var så jävla sjukt. Det jobbiga var att jag började skämmas för att jag tyckte att det var så roligt. Men om det var roligt – vilket jag verkligen tyckte att det var –, varför skulle jag då inte skratta? Ja, det var väl en liten digression om den etiska problematiken med det cyniska skrattet. "So then how have irony, irreverence, and rebellion come to be not liberating but enfeebling in the culture today’s avant-garde tried to write about? One clue’s to be found in the fact that irony is still around, bigger than ever after 30 long years as the dominant mode of hip expression. It’s not a rhetorical mode that wears well. As [Lewis] Hyde. . .puts it, "Irony has only emergency use. Carried over time, it is the voice of the trapped who have come to enjoy the cage." This is because irony, entertaining as it is, serves an almost exclusively negative function. It’s critical and destructive, a ground-clearing. Surely this is the way our postmodern fathers saw it. But irony’s singularly unuseful when it comes to constructing anything to replace the hypocrisies it debunks. This is why Hyde seems right about persistent irony being tiresome. It is unmeaty. Even gifted ironists work best in sound bites. I find gifted ironists sort of wickedly funny to listen to at parties, but I always walk away feeling like I’ve had several radical surgical procedures. And as for actually driving cross-country with a gifted ironist, or sitting through a 300-page novel full of nothing by trendy sardonic exhaustion, one ends up feeling not only empty but somehow… oppressed." (E Unibus Pluram: Television and U.S. Fiction) Problemet med Wallace är väl som jag ser det att han själv är en ärkepostmodern sardoniker. Hans Infinite Jest (1996) var i alla högsta grad en ironikers verk. Och faktum var att jag hade svårt att läsa den för jag uppfattade den som 1079 sidor av dynga om jag skall vara helt ärlig. På Wikipedia anges hans influenser som John Barth, Don DeLillo, William Gaddis, Thomas Pynchon. Och jag tycker inte speciellt bra om någon av dessa författare. Barth och Gaddis vet jag inte mycket om, men DeLillo och Pynchon måste jag erkänna att jag avskyr numera. De är givetvis inte obegåvade, men de är heller inte bra. De kan inte skriva något som känns överhuvudtaget. Don DeLillos White Noise (1985) är till exempel ren dynga, ehuru ett exempel på postmodern litteratur som den är. Detta förstod jag redan på första sidan, men dessa författare hyllas fortfarande i DN och Svenskan, så jag antar att jag är före min tid när det gäller att avsky dem. – Grejen är inte den att jag har något emot postmodern litteratur (om man nu menar att sådan verkligen existerar – vilket ju amerikansk academia gör och jag också) som sådan, inte alls, inte heller vissa postmoderna grepp har jag något emot egentligen, men faktum är att det gått stå i vissa av de mest postmoderna författarnas verk, DeLillo är ett bra exempel, men även Wallace. De skriver sina böcker på tusen sidor och det finns ingen som helst anledning att läsa dessa tusen sidor. Det är TOMT. Och en vettig människa skulle fråga sig om det är bra. Varför skriver till exempel vissa (post)cyberpunkförfattare med större auktoritet (med en annan ton, en stil som i högre grad än hos de postmoderna författarna konnoterar kvalitet; som om det skrivna i sig ägde en betydelse, som om det skrivna ägde en – för mig – relevant innebörd) än DeLillo, Wallace, Gaddis, Barth och Pynchon. Detta beror inte på att SF/cyberpunkförfattarna i någon formell mening är bättre författare, inte alls. Snarare beror det på att de aldrig har ironi/cynism som utgångspunkt. Satir möjligen, men aldrig ironi/cynism. Detta beror på att genren traditionell är så hårt bunden till en ömsesidig överenskommelse med läsaren, till en deal som rör allvaret i den (inte sällan) ändå rätt infantila VÄRLD i vilket dramat – oftast ett drama – utspelas. "Classic cyberpunk characters were marginalized, alienated loners who lived on the edge of society in generally dystopic futures where daily life was impacted by rapid technological change, an ubiquitous datsphere of computerized information, and invasive modification of the human body." (Notes Toward a Postcyberpunk Manifesto) Här finns så som jag uppfattar det en stark koppling till en genre som är starkt formalistiskt: deckargenren, framför den variant av den som kallades hardboiled och skrevs av Raymond Chandler, Dashiell Hammond och Mickey Spillane. (Till exempel är filmen Blade Runner från 1982 helt präglad av denna deckargenres motsvarighet inom filmen, film noir.) Och även om det kanske inom dessa genrer finns ett utrymme för särskilt sardoniska kommentaterar och understatements bygger de på att vidmakthålla en viss atmosfär och spänning, och romanerna relaterar aldrig till sig själva som litteratur, det vill säga saknas metalitterära ingredienser och postmodern självmedvetenhet. I de postmoderna romanerna, åtminstone de flesta, är det tvärtom. Det är därför jag menar att cyberpunk i mångt och mycket äger en större auktoritet. I och för sig funderar jag nu om ordvalet, "auktoritet", verkligen är korrekt. På andra plan är ju böcker och noveller av William Gibson, Bruce Sterling, Pat Cadigan, Rudy Rucker and John Shirley och Neal Stephenson sämre än de skönlitterära (lite finare) postmodernisternas böcker. Men i stort sett – egentligen inte.
