POSTMODERNITETEN I VÅRA HJÄRTAN
IGÅR RINGDE JAG UPP en personalchef för en teater och sökte jobb som en slags assistent eller vad man ska säga. Jag var hur trevlig som helst och chefen var också trevlig. En kvinna, förmodligen i 50-årsåldern. Idag ska jag skicka ett mail till vederbörande och berätta lite om min oehörda kompetens, mina erfarenheter och så vidare. Lyssnar på Spandau Ballets "True" från 1983. Det känns helt enkelt rätt idag. Vaknade klockan fem på natten. Somnade vid nio igår. Helt, helt utmattad. Hade sett ett program om sälar på SVT.
GÅRDAGENS VÅLDSAMMA ANGREPP på den postmoderna litteraturens amerikanska frontfigurer från min sida har inte lämnat mig någon ro. Jag anser att jag har rätt när det kommer till vissa verk och deras bristande kvalitet. Men har det med postmodernism att göra? Spelar det någon roll? Och varför är jag besatt av att definiera vad som är postmodernt och inte postmodernt? Att Nabokovs Lolita (1955) är bättre än White Noise (1985) har egentligen inte med att den ena är så mycket mer postmodern än den andra, utan på grund av att Nabokov är en bättre författare än Don DeLillo. Det skulle nästan kunna räcka med att säga så, men om det nu handlar om verk som definieras som postmoderna – ja, då vill jag naturligtvis reda ut varför. Hur som helst frågade mig någon igår vad som gör White Noise postmodern. Jag kunde inte ge något vettigt svar och faktum var att jag inte kom ihåg handlingen, som faktiskt är ganska underhållande: Jack Gladney är en amerikansk professor som är banbrytande inom Hitlerforskningen (trots att han inte kan tyska överhuvudtaget), han har varit gift fyra gånger och har en massa barn och styvbarn, romanens första hälft skildrar absurt familjeliv och består av akademisk satir. I romanens andra hälft spårar ett tåg ur med gift i lasten och giftet sprids med vindarna. Gladney blir rädd och orolig och romanen börjar kretsa kring samhällets rädsla för döden och besatthet av kemiska botemedel. Gladney skaffar ett fiktivt läkemedel på svarta marknaden som sägs bota rädsla för döden, drogen kallas Dylar. (Att säga att storyn är postmodern i sig låter sig väl göras i en viss mån, men det är just sådana grejer som inte är hållbara. Om man säger att något utgör ett exempel på postmodern litteratur… ja, då måste man ju kunna säga exakt varför det är postmodernt, annars kan man lika gärna låta bli att säga det.) Lolita kan också betraktas som postmodern litteratur och betraktas också som postmodern (liksom Nabokov betraktas som en postmodern författare) av vissa. Ändå finns en uppenbar skillnad mellan dessa romaner. Hade jag haft dem tillgängliga hade jag gett smakprov på rent stilistiska skillnader. Hur som helst finns sådana skillnader och, som sagt, skillnader – skulle jag säga – i litterär kvalitet. Hm. På något vis vill jag inte erkänna att postmodernism är odefinierbart – eftersom det är en så uppenbar truism. Jag är nämligen övertygad om att det inte är odefinierbart om man går in i det partikulära, medan det på ett strukturellt plan är alldeles för stort. De generaliserande definitionerna av postmodernism är helt enkelt otillräckliga. Det är när man lägger en produkt bredvid en annan och pekar på skillnaderna som det blir intressant, åtminstone på vissa områden.
Vet inte riktigt varför jag är så besatt av postmodernism och postmodernitet. Nåväl, det är ju inte direkt ointressant. Mitt intresse väcktes på allvar med Steve Bakers The Postmodern Animal (2000). (Förresten finns en intressant pdf om djur och postmodernism här!) Enligt min mening en ganska briljant bok. Den är exemplarisk ur ett rent pedagogiskt perspektiv eftersom den tar upp djurrepresentationens utveckling i konsten från forntiden, som jag minns det, till våra dagar, och Baker drar också intressanta paralleller till poststrukturalistisk filosofi och Derrida, men framför allt till Deleuze & Guattari. Själv har jag fastställt att ett helt nytt sätt att se på djur börjar "skildras" i konst först på 1950-talet – och det tror jag fortfarande på, och intressant nog sammanfaller detta också med postmoderniteten i sig. Men var det en teori som jag snodde från Baker? Minns inte riktigt. På samma gång som en uppvärdering av djur i allmänhet sker, och blir en del av en allmän humanistisk doktrin, kvarstår på samma gång den enorma dubbelmoralen – de flesta människor upphörde aldrig över en natt att äta kött. Sedan kan man knappast påstå att människors relationer till sina husdjur någonsin förändrats, den torde ha varit precis likadan på till exempel 1700-talet som den är idag, borsett ifrån att man idag bokstavligen talat avlat sönder vissa kattraser. Men kanske kan man ta representation av precis vad som helst och säga att det på grund av ekonomiska, kulturella och demografiska förändringar, – på grund av postindustrialismens och senkapitalismens konsekvenser, på grund av tjänstesamhällets uppkomst, på grund av massmedias ökade betydelse (Gutenbergalaxen), informationssamhället (Nätverkssamhällets framväxt) och globaliseringens tillskyndning – har förändrats. Vad till exempel Lolita skildrar är väl ändå någon slags perversion som i någon bemärkelse har affirmerats av masskulturen; i Japan används termen Lolita om oskuldsfull flickaktighet och en klädstil på temat. I filmversionerna devalverar man givetvis bokens sprängverkan genom att låta Lolita gestaltas av flickor som är äldre än 12 år (14 respektive 16). Försvinner inte själva meningen med boken då? I någon mening blir bara det i sig moraliskt anstötliga konceptet, äldre man + ung tjej, kvar.
Min dröm nu är att skriva en bok som The Postmodern Animal, men om robotar.
GÅRDAGENS VÅLDSAMMA ANGREPP på den postmoderna litteraturens amerikanska frontfigurer från min sida har inte lämnat mig någon ro. Jag anser att jag har rätt när det kommer till vissa verk och deras bristande kvalitet. Men har det med postmodernism att göra? Spelar det någon roll? Och varför är jag besatt av att definiera vad som är postmodernt och inte postmodernt? Att Nabokovs Lolita (1955) är bättre än White Noise (1985) har egentligen inte med att den ena är så mycket mer postmodern än den andra, utan på grund av att Nabokov är en bättre författare än Don DeLillo. Det skulle nästan kunna räcka med att säga så, men om det nu handlar om verk som definieras som postmoderna – ja, då vill jag naturligtvis reda ut varför. Hur som helst frågade mig någon igår vad som gör White Noise postmodern. Jag kunde inte ge något vettigt svar och faktum var att jag inte kom ihåg handlingen, som faktiskt är ganska underhållande: Jack Gladney är en amerikansk professor som är banbrytande inom Hitlerforskningen (trots att han inte kan tyska överhuvudtaget), han har varit gift fyra gånger och har en massa barn och styvbarn, romanens första hälft skildrar absurt familjeliv och består av akademisk satir. I romanens andra hälft spårar ett tåg ur med gift i lasten och giftet sprids med vindarna. Gladney blir rädd och orolig och romanen börjar kretsa kring samhällets rädsla för döden och besatthet av kemiska botemedel. Gladney skaffar ett fiktivt läkemedel på svarta marknaden som sägs bota rädsla för döden, drogen kallas Dylar. (Att säga att storyn är postmodern i sig låter sig väl göras i en viss mån, men det är just sådana grejer som inte är hållbara. Om man säger att något utgör ett exempel på postmodern litteratur… ja, då måste man ju kunna säga exakt varför det är postmodernt, annars kan man lika gärna låta bli att säga det.) Lolita kan också betraktas som postmodern litteratur och betraktas också som postmodern (liksom Nabokov betraktas som en postmodern författare) av vissa. Ändå finns en uppenbar skillnad mellan dessa romaner. Hade jag haft dem tillgängliga hade jag gett smakprov på rent stilistiska skillnader. Hur som helst finns sådana skillnader och, som sagt, skillnader – skulle jag säga – i litterär kvalitet. Hm. På något vis vill jag inte erkänna att postmodernism är odefinierbart – eftersom det är en så uppenbar truism. Jag är nämligen övertygad om att det inte är odefinierbart om man går in i det partikulära, medan det på ett strukturellt plan är alldeles för stort. De generaliserande definitionerna av postmodernism är helt enkelt otillräckliga. Det är när man lägger en produkt bredvid en annan och pekar på skillnaderna som det blir intressant, åtminstone på vissa områden.
Vet inte riktigt varför jag är så besatt av postmodernism och postmodernitet. Nåväl, det är ju inte direkt ointressant. Mitt intresse väcktes på allvar med Steve Bakers The Postmodern Animal (2000). (Förresten finns en intressant pdf om djur och postmodernism här!) Enligt min mening en ganska briljant bok. Den är exemplarisk ur ett rent pedagogiskt perspektiv eftersom den tar upp djurrepresentationens utveckling i konsten från forntiden, som jag minns det, till våra dagar, och Baker drar också intressanta paralleller till poststrukturalistisk filosofi och Derrida, men framför allt till Deleuze & Guattari. Själv har jag fastställt att ett helt nytt sätt att se på djur börjar "skildras" i konst först på 1950-talet – och det tror jag fortfarande på, och intressant nog sammanfaller detta också med postmoderniteten i sig. Men var det en teori som jag snodde från Baker? Minns inte riktigt. På samma gång som en uppvärdering av djur i allmänhet sker, och blir en del av en allmän humanistisk doktrin, kvarstår på samma gång den enorma dubbelmoralen – de flesta människor upphörde aldrig över en natt att äta kött. Sedan kan man knappast påstå att människors relationer till sina husdjur någonsin förändrats, den torde ha varit precis likadan på till exempel 1700-talet som den är idag, borsett ifrån att man idag bokstavligen talat avlat sönder vissa kattraser. Men kanske kan man ta representation av precis vad som helst och säga att det på grund av ekonomiska, kulturella och demografiska förändringar, – på grund av postindustrialismens och senkapitalismens konsekvenser, på grund av tjänstesamhällets uppkomst, på grund av massmedias ökade betydelse (Gutenbergalaxen), informationssamhället (Nätverkssamhällets framväxt) och globaliseringens tillskyndning – har förändrats. Vad till exempel Lolita skildrar är väl ändå någon slags perversion som i någon bemärkelse har affirmerats av masskulturen; i Japan används termen Lolita om oskuldsfull flickaktighet och en klädstil på temat. I filmversionerna devalverar man givetvis bokens sprängverkan genom att låta Lolita gestaltas av flickor som är äldre än 12 år (14 respektive 16). Försvinner inte själva meningen med boken då? I någon mening blir bara det i sig moraliskt anstötliga konceptet, äldre man + ung tjej, kvar.
Min dröm nu är att skriva en bok som The Postmodern Animal, men om robotar.
