KONSTNÄRLIG DISTANS
ARBETAR MED EN DIKTSAMLING som jag tror jag kan få utgiven. Har ombetts att göra vissa förändringar, att renodla och sovra, att ta bort de alltför många preciseringarna. Nån lektör menar att det är för mycket "pojkrum" över det jag skriver. Jag förstår vad vederbörande menar, men jag kan ju fan inte ta bort allt! speciellt inte sånt som jag själv tycker om. Men det är klart att det inte får bli alltför gymnasialt, alltför pubertalt – å andra sidan tänker jag inte försöka skriva helt "vuxet", det är ointressant. När människor ger sig in i ekorrhjulet dör de på något sätt. Man sätter barn till världen, och om man pajar det barnet tillräckligt mycket genom en djävulsk kombination av trygghet och otrygghet, intellektuell stimulans och psykisk terror kan barnet bli en Rimbaud eller en Rebel Commander.Tranströmer – som förmodligien inte kommer i närheten av ett sådant utgångsläge – är naturligtvis briljant på sätt och vis, men han skulle aldrig kunna skriva en dikt med erotisk laddning, eller rättare sagt har jag aldrig läst något av Tranströmer som gjort mig sexuellt upphetsad över huvud taget. Tranströmer är inte pervers. Jag är inte intresserad av att skriva en poesi som har den kulturellt socialiserande funktionen. Å andra sidan är jag inte övertygad om att man kan göra det medvetet, Tranströmers kulturella status är väl snarare något som tilldelats honom med åren? Varför också "populasen" vill att han ska tilldelas Nobelpriset i litteratur. Men det är klart han är bra, jag säger inget annat, och jag menar väl egentligen inte att han har något med "ekorrhjulet" att göra. Tranströmer debuterad 1953 med 17-dikter och Sonnevi som är yngre debuterade 1961 med Outförd. Sonnevi kan skriva saker som att han utför oralsex på sin fru och sådana saker. Några av hans mest abjekta dikter handlar också om hur han identifierar sig med sin ofödda avkomma på ett motbjudande vis. Detta skulle Tranströmer inte skriva om. Och jag skriver om saker som Sonnevi inte skulle skriva om.
Frågan är om poesin helt enkelt blir mer "dekadent" ju längre tiden går. Med tanke på vad Rimbaud och Lautréamont och Whitman skrev på 1800-talet tror jag inte att det är så. Däremot har ju borgerligheten sina favoriter och jag kan väl helt klart säga att Tranströmer är en borgerlig favorit. Och om jag blir en borgerlig favorit så… ja, då har jag misslyckats, även om jag skulle översättas till 25-50 språk. Och jag skulle aldrig gå på något uppträdande där Tranströmer spelar vänsterhandsstycken på piano och lyssna på Krister Henrikssons uppläsningar av hans poesi. För mig skulle det vara totalt meninglöst. Min avsky mot poesiuppläsningar är total. Jag har aldrig varit på en diktuppläsning som gett mig någonting över huvud taget. Beror det på att jag helt enkelt inte gillar poesi? Om någon begåvad människa hade läst Whitman eller Rimbaud eller Lautréamont eller Rilke hade jag möjligen velat gå på en poesiuppläsning, men nu läser människor sina egna allt som oftast hopplösa jävla dikter – som antingen handlar om deras banala jävla vardagsliv eller uppblåsta, masochistiska egon – och jag vet ärligt talat inget tråkigare. – Sanningen är väl helt enkelt att poesi lockar för många medelklassmänniskor. Sådana som jag? Nej, det är för dumt. Sanningen är att genialitet är så oerhört sällsynt och det går inte att göra något åt.
