HISTOIRE DE LA DANSE
Igår lånade jag Histoire de la danse (1942) av Léandre Vaillat från biblioteket. Den kommer naturligtvis bli svår att läsa, men den tar antagligen upp allt jag är intresserad av och är förmodligen bättre än den bok av Matts A Stenström som jag också lånade, Dansen; dess utveckling från urtiden till danspalatsens tidevarv från 1918. Redan på sidan 18 påminns man om den tidens lite kusliga människosyn, eller rättare sagt om en människosyn vars socialdarwinistiska karaktär väcker ett lätt obehag: »Vilden känner ej kärleken, på sin höjd något som liknar kärlek – ett halvt beslöjat naturligt urval. Han känner blott driften till ögonblickets njutning och till rasens fortplantning.« Intressant är dock en passus som handlar om vad man idag skulle se som en historiespecifik organisation av sexualitet (och av maktens producerande av »kön«) (The History of Sexuality, Foucault):
När det under 1700-talets sedeupplösning i Frankrike uppstod en erotisk litteratur, vars enda uppgift tydligt var att verka sinnesretande och att förhärliga den lättfärdiga kärlekens njutningar, så blev den inte motarbetad, utan tvärtom välkomnad med öppna armar även av moraliskt ansvarskännande människor – man hoppades nämligen, att den skulle förmå att leda de köttliga lustarna i rätt riktning och att motverka de alltmer spridda onaturliga böjelserna. Lustigt nog anföra vildarna alldeles samma skäl till försvar för sin erotiska dans. Sedeförvillelserna gripa ju bland dessa lågt stående människor omkring sig med epidemisk fart och bringa mången stam till utdöende. Stammens äldre medlemmar känna faran och inse nödvändigheten av att könsdriften leds i rätt led, att man och kvinna verka lockande på varandra och att de ömsesidigt egga varandras begär. Medlen de tillgripa kunna stundom föra till motsatt verkan, men de äro de enda deras hjärna förmår utfundera.
Tack och lov lever man inte 1918. Mängden av rastistiska idéer är ju helt enkelt gränslös, perspektivet är kolonialt. Antagligen har författaren inte ens varit i Afrika, och även om han hade varit det hade hans funderingar antagligen inte sett så mycket annorlunda ut. Det dröjer ett bra tag innan man börjar se »naturmänniskornas« och »vildarnas« danser på ett mindre, ja, mindre inhumant sätt. I kapitlet om judarna finner jag åtminstone inget som jag kan uppfatta som antisemitiskt. I slutordet ber författaren om överseende och välvilja från läsarens håll, vilket alltid är suspekt, men jag är faktiskt överseende och välvillig, för även jag torde väl ändå, när det kommer till mina egna tankar vara fast i den horisont som utgörs av min egen tid och historia. Det är ju inte det att Stenström är ond människa bara för att han inte tillmäter »naturmänniskor« och »vildar« samma mänskliga värden som han tillmäter sig själv, han har helt enkelt ingen större möjlighet att göra det. Ty som både Gadamer, Wittgenstein och Foucault menat, på lite olika sätt förmodar jag, torde ens världsuppfattning vara begränsat av det språk man har möjlighet att uppfatta världen med, ens tankar är med andra ord kedjade i tiden. Och på den här tiden, 1910-talet, ligger zoologi och etnografi alltför nära varandra, varför det för Stenström inte är märkligt att i samma anda som han skriver om »lövsalsfågeln« (och andra fåglar som »dansar« för att locka till sig honor) skriva om »vilden«. Om jag nu kan läsa Histoire de la danse kommer den antagligen att ge mig mer än Stenströms bok, åtminstone stilistiskt. I den franska boken skriver Vaillat om den afrikanska dansen (la danse négre) i ett kapitel betitlat »la danse instinctive« och även här börjar faktiskt kapitlet med några zoologiska referenser! Bland annat om hur chimpanser rör sig märkligt rytmiskt och liksom dansande, trippande, kring ett träd. Och kanske är den rasistiska synen till och med värre här, för de svarta ses som en ras som är naturlig att följa från Afrika till Harlem, New York och författaren tar också upp Dialect folk songs, des plantation mélodies och sprituals i sitt kapitel.
