ROLIGA ANEKDOTER OM NORBERT WIENER
Igår började jag läsa Kay Redfield Jamisons Touched with Fire: Manic-Depressive Illness and the Artistic Temperament (1993). Det skulle jag inte ha gjort. Efter att ha läst två sidor låg jag och skakade på mitt kontor (he-he). Den börjar så bra: "'We of the craft are all crazy,' remarked Lord Byron about himself and his fellow poets. 'Some are affected by gaiety, others by melancholy, but all aare more or less touched.'" Men ju mer jag läser ju mer börjar jag fråga mig själv: "Är jag galen?" Stig Larsson menade att det hade något med socialisation att göra i det senaste numret av Nöjesguiden, och han har säkert rätt; man frågar sig själv om man är galen för att man inte vill bli galen, eller man undrar vad som skulle hända om man blev det. För mig personligen är mina våldsfantasier mer frekventa än mina fantasier om galenskap är nu för tiden, men förr antar jag att jag fantiserade mer om galenskap än om våld. Det hörde till pubertetstankarna kring konstnärskap och galenskap; om man inte var galen, ja, då skulle man inte vara någon stor konstnär (och å andra sidan kan jag inte ens idag påstå att det inte ligger något i det; klinisk galenskap är inte bra, men å andra sidan pekar det mesta på att många av de största konstnärerna ändå har haft sina små problem). Hur som helst kan jag rekommendera Touched with Fire. Ibland kan man konstatera det omedelbart när det gäller vissa författare, 1) Den här personen kan skriva, och 2) Den här personen vet vad hon talar om. På Wikipedia läser jag att Jamison själv lider av en manodepressiv sjukdom. Hon talar sig varm för litium i boken.
(Alla som känner mig torde förresten ana att mina våldsfantasier kretsar kring att hugga ner intet ont anande (onda) människor med samurajsvärd, alternativt med lasersvärd.)
Jag skall inte påstå att jag känt mig nedstämd den senaste tiden, snarare helt jävla sinnesslö. Mitt hem ser ut som en knarkarkvart och min journalistkarriär håller på att gå åt helvete kan man säga. Jag är helt blockerad. En massa jävla grejer som jag inte orkar ägna mig åt. Uppgifterna samlas på hög, det är klart att man får en lättare ångest. Men jag arbetar ändå inte på någon revisionsbyrå. Jag är konstnär. Jag är fattig och jag står ut med att vara fattig så länge jag har käk, snus och kaffe. Då är fattigdom uthärdligt, men om jag inte får nikotin och koffein, ja, då är fattigdomen åt helvete – och då står ju också vansinnet för dörren, det vet alla som är beroende av någonting. Om jag är galen, vilket jag inte ens tror att jag är, så är det ändå ganska medvetet, en grej. Om man tänker in the box – ja, hur ska man då kunna komma på något av något som helst konstnärligt värde. Jag är ett geni för helvete! Det är inte mitt problem om denna sjuka värld inte fattar det. Jag är missförstådd och glad. – Försökte förresten läsa lite i en biografi om Norbert Wiener häromdan, men jag förstod inte ett skit. Den var skriven av en matematiker för matematiker, med en massa svåra jävla mattetal som exempel på hans professionella utveckling. Detta gjorde mig i och för sig ganska ledsen. Wiener är min idol kan man säga. Jag vill bara läsa roliga anekdoter om honom, inte om matematik;
(Alla som känner mig torde förresten ana att mina våldsfantasier kretsar kring att hugga ner intet ont anande (onda) människor med samurajsvärd, alternativt med lasersvärd.)
Jag skall inte påstå att jag känt mig nedstämd den senaste tiden, snarare helt jävla sinnesslö. Mitt hem ser ut som en knarkarkvart och min journalistkarriär håller på att gå åt helvete kan man säga. Jag är helt blockerad. En massa jävla grejer som jag inte orkar ägna mig åt. Uppgifterna samlas på hög, det är klart att man får en lättare ångest. Men jag arbetar ändå inte på någon revisionsbyrå. Jag är konstnär. Jag är fattig och jag står ut med att vara fattig så länge jag har käk, snus och kaffe. Då är fattigdom uthärdligt, men om jag inte får nikotin och koffein, ja, då är fattigdomen åt helvete – och då står ju också vansinnet för dörren, det vet alla som är beroende av någonting. Om jag är galen, vilket jag inte ens tror att jag är, så är det ändå ganska medvetet, en grej. Om man tänker in the box – ja, hur ska man då kunna komma på något av något som helst konstnärligt värde. Jag är ett geni för helvete! Det är inte mitt problem om denna sjuka värld inte fattar det. Jag är missförstådd och glad. – Försökte förresten läsa lite i en biografi om Norbert Wiener häromdan, men jag förstod inte ett skit. Den var skriven av en matematiker för matematiker, med en massa svåra jävla mattetal som exempel på hans professionella utveckling. Detta gjorde mig i och för sig ganska ledsen. Wiener är min idol kan man säga. Jag vill bara läsa roliga anekdoter om honom, inte om matematik;
After several years teaching at MIT, the Wieners moved to a larger house. Knowing her husband was likely to forget where he now lived, Mrs. Wiener wrote down the address of the new house on a piece of paper and made him put it in his shirt pocket. At lunchtime, an inspiring idea came to the professor, who proceeded to pull out the paper and scribble down calculations, and to subsequently proceed to find a flaw and throw the paper away in disgust. At the end of the day, it occurred to Wiener that he had thrown away his address. He now had no idea where his home was. Putting his mind to work, he concocted a plan: go to his old home and wait to be rescued. Surely Margaret would realize he was lost and come to pick him up. When he arrived at the house, there was a little girl standing out front. "Excuse me, little girl," he asked, "would you happen to know where the people who used to live here moved to?" "It's okay, Daddy," the girl replied, "Mommy sent me to get you." (Decades later, Norbert Wiener's daughter was tracked down by a mathematics newsletter. She said the story was essentially correct, except that Wiener had not forgotten who she was.)
