REBEL COMMANDER

WAR IS BAD FOR YOU!

Läser John Keegans Det första världskriget (1999). Den är ganska depressiv. Första världskriget (1914-18) var ganska depressivt. (Kollar upp hur många som dog i första respektive andra världskriget. Det är helt sjuka jävla siffror.) Kom på mig själv med att komma på en massa skumma tankar när jag läste den i natt (sömnlös som jag var i vanlig ordning). Typ: "Det finns inget Ragnarrök längre; alltså, på sätt och vis, inget hopp", "Vi har ingen nytta av vår muskler längre", "Det finns ingen total (maskin)mobilisering!", "Konsten som skapas är fredens konst, och den här freden tar aldrig slut, och konsten suger", "Jag vill skriva litteratur som om krig ändå existerar", "Det finns inget brinnande Rom längre", "Var är extasen någonstans?". Jag var på mitt allra sämsta humör. Angst. Man skall naturligtvis vara glad att man lever i en helt fredlig tid. Sverige har ju förskonats, tack och lov. Det är väl knappast något man skall vara ledsen över?… Jag tror jag har feber. Ja, jag är övertygad om att jag har feber. – – – I fredags var jag och dansade i alla fall. En helt sjuk kväll. Jag var berusad men kontrollerad under större delen av kvällen. Våldsgästade en ung tandläkarstuderande från Paraguay. Träffade O. och hans vänner på Sejdeln. Snackade mig varm för Socialdemokratin. Satt på Jazzå och slog min kamrat J. i huvudet. Han sa verkligen fruktansvärda grejer. Sånt som man inte vill höra. Så jag var tvungen att slå honom lite lätt. Han lider av något symptom. Sedan var jag på Sticky Fingers. Brände enormt många hundra på inträden. Hade börjat tidigt på en fest på skolan. Den var deprimerande. Det vita vinet var utspätt med Sprite. Förstår inte den kombinationen riktigt. Hur som helst hamnade jag slutligen på Nef och bestämde mig för att inta scenen. Den här gången fick jag en slags vän. Plötsligt ser jag en blond yngling som ser exakt ut huvudrollsinnehavaren i Führerns elit/Napola! (2004) Det vill säga Max Riemelt. Så jag gör av någon besynnlig anledning vad man kallar Hitlerhälsningen, men som den som sett Rome vet kan vara kanske en enkel "romersk" hälsning. Hur som helst slår han inte ner mig. Jag gör hälsningen mest för att jag tycker att han, som jag senare skall kalla för Friedrich, är så ståtlig, och det – i och för sig – som ett slags praktexemplar på vad man under en ganska mörk tidsperiod i Europas historia betecknade som en "arier". Han var så lik Max Riemelt att jag inte kunde låta bli att dra den kopplingen. Hur som helst står vi där och dansar större delen av kvällen. Det var ganska kul. Ibland blev vi nedslängda från scenen. När vi i ett - det måste jag erkänna - närmast latent homosexuellt tillfälle tog av oss våra t-shirtar kom en stor kvinnlig dörrvakt och sa: "På med tröjorna!" och vi lydde order mycket kvickt. Friedrich berömde mina biceps. Mot slutet upplevde jag dock att Friedrich såg mig som en slags konkurrent på något vis. Det var som om han ville tävla med mig i dans. Men vid det laget var jag så berusad att jag faktiskt kan ha missförstått det hela. Det är möjligt att ett tävlingsmoment bara uppstod i min egen ganska berusade tankevärld. … Hur som helst tyckte jag ändå om Friedrich. Och det var rätt bra musik faktiskt. Ibland är det bara musiken, den supermoderna, som ger mig känslan av att leva på 2000-talet. Kidsens ögon glödde. Ibland tangerades extasen. Mycket manligt libido eller vad man skall säga. Det värsta är att jag börjar känna mig för gammal för att dansa. Herregud, jag är ju en litteraturkritiker. Jag borde bete mig vuxet och ansvarsfullt. Lite gubbigt och ansträngt, lite torrt, lite akademiskt. Jag borde inte göra följande lilla gest:

Likheten är slående. (Läs mer på roman salute. ) Att en så häftig hälsning, Salute Romano, är för evigt förknippad med Adolf Hitler och Nazismen är i det närmaste synd. (Hur många former finns det egentligen. Honnör, ja, jo.) – – – Vad har jag gjort mer för konstiga grejer den senaste tiden? Kommer inte på så mycket. Brände nästan ut mig för några dagar sedan. Arbetade för hårt inför ett deadline som jag så småningom beslöt mig för att skjuta upp. Arbetar med min roman. Den kommer antagligen sälja i ungefär 150.000 exemplar i ungefär sex olika länder vardera – om och när den blir klar! – – – Ikväll visas ett program om klimatförändringarna på SVT. Skall tydligen var SVT:s dyraste dokumentärprojekt någonsin. Jag förstår människors oro inför väderförhållandena. När man var ett kid kunde man få stanna hemma från skolan på grund av snöoväder. Bilarna orka inte ta sig uppför backarna. Folk åkte skidor till jobbet. Det var allmänt mysigt. Man fick sitta där. Det var som julafton mitt i veckan. Ja, detta skedde väl i och för sig bara två under nittiotalet. Och när jag för några dagar sedan promenerade genom Majorna, vad hörde jag… om inte syrsor, eller åtminstone någon typ av låtande insekter som borde vara helt förfrysta vid det här laget. Men ändå: jag hörde alltså ljud som jag vanligtvis ändå förnippar med sommaren! Tiden är ur led; ynglingar dansar med ynglingar, vädret är knepigt. – – – När det gäller krig är jag naturligtvis tacksam att det inte finns något krig. Jag tänker bara att det hade varit kul med något stort och världsomspännande projekt igen. Men, ja, jag skall vara tacksam… etc. – Mina sömnproblem har gjort mig helt galen, jag känner det.