SCHACKDEPRESSION, BLADERUNNER. De senaste dagarna har jag försökt att spela schack, så jag har spelat "fast chess" med min dator och förlorat flera gånger nu. Det är hopplöst. Jag har blivit totalt deprimerad på kuppen. Och jag vet inte om det skulle gå bättre om jag funderade i en dag inför varje drag, men förmodligen skulle det väl göra det. Jo, det skulle det antagligen. Jag antar att jag är för stressad för att spela schack. Vet inte hur jag skall komma över det faktum att jag inte är så jävla smart. Men det är klart. Om jag övar så måste jag ju bli bättre. Men frågan är bara varför jag skulle göra det. Att sätta sig och spela schack med någon som man lika gärna kan ett givande samtal med är ju helt jävla meninglöst. Att ta fram schackbrädet blir som att säga: "Du är en tråkig människa, jag vill inte tala med dig, låt oss spela schack istället." Eller: "Jag är tråkig och har inget vettigt att säga, låt oss spela schack." Läste på Wikipedia att Bobby Fischer fått något slags utbrott på George Bush och sagt att han var en jävla skurk eller något liknande. Jag antar att Bobby Fischer är en intressant person. Han är antiamerikan, antiimperialist och dessvärre antisemit. – – – Ja, har känt mig helt deprimerad större delen av helgen faktiskt. Hade ett trevligt samtal med V. om film i och för sig. Det var nice. Fick chans att snacka lite om mina teorier kring robotdesign, ett område inom vilket jag redan gjort fascinerande framsteg med tanke på att jag inte har någon som helst utbildning what so ever. Egentligen handlar det om cultural studies och filmvetenskap, men jag har insett att mina tankar kan användas även rent praktiskt när man tillverkar designar robotar, osv. Men det finns redan en del tänkare som har funderat på detta, bland annat en japan, Masahiro Shiro, som kommit på begreppet Uncanny Valley som handlar om det psykiska obehag som, bland annat humanoida robotar kan väcka när de percipieras av en människa. Det är ungefär lika pseudovetenskapligt som det jag håller på med, men jag låtsas inte ens att det är vetenskap.
Hur som helst funderar jag mycket på Blade Runner. Irriteras över hur den helt enkelt ockuperats av ett postmodernt tänkande, man menar att replikanterna i filmen, "robotar" med enorm psykologisk och visuell människo-likhet [P M-L / V M-L i motsats till psykologisk och visuell robot-likhet, som termer uppfunna av undertecknad, Arnold Schwarzenegger/T-800 (i Terminator) karaktäriseras av närmast total visuell människo-likhet men också av stor psykologisk robot-likhet, etc. Några definitioner finns inte annat än de som existerar a priori i det allmänna medvetna, det vill säga att vi alla undermedvetet faktiskt vet vad som karaktäriserar mänskligt beteende och därmed också vad som karaktäriserar ett "robot"-beteende. Men i T2 får T-800 alltmer av psykologisk människo-likhet vilket i filmen förklaras med att han är programmerad att "lära sig" mänskliga beteende. Bara det faktum att han frågar John Connor varför han gråter är rätt talande; även människor frågar varandra varför vi gråter, 1) Vi ser att någon gråter, 2) Vi undrar varför. Kan man säga att en människa kan betecknas som psykologiskt robot-lik? Ja, naturligtvis, av samma anledning som alla människor med en mekanisk arm får en större visuell robot-likhet], är "simulacrum" (Baudrillard). De perfekta kopiorna, det som kan ersätta originalen, människorna själva. Det är naturligtvis inte dumt, det är inte det jag säger. Baudrillard är väl bra? Men det är att låsa Blade Runner i en postmodern position. Och inget som jag läst om filmen har passera dessa barriärer. Det är irriterande. Det finns ett postkolonialt sätt att betrakta replikanterna och storyn, men det är på sätt och vis ointressant. Det måste gå att se det på ett annat sätt. Jag vet inte vad jag menar riktigt – men det är bara så jävla irriterande att läsa samma skit i varenda bok man läser om en film, eller om ett fenomen (som man kanske ändå måste säga att Blade Runner är).
Hur som helst funderar jag mycket på Blade Runner. Irriteras över hur den helt enkelt ockuperats av ett postmodernt tänkande, man menar att replikanterna i filmen, "robotar" med enorm psykologisk och visuell människo-likhet [P M-L / V M-L i motsats till psykologisk och visuell robot-likhet, som termer uppfunna av undertecknad, Arnold Schwarzenegger/T-800 (i Terminator) karaktäriseras av närmast total visuell människo-likhet men också av stor psykologisk robot-likhet, etc. Några definitioner finns inte annat än de som existerar a priori i det allmänna medvetna, det vill säga att vi alla undermedvetet faktiskt vet vad som karaktäriserar mänskligt beteende och därmed också vad som karaktäriserar ett "robot"-beteende. Men i T2 får T-800 alltmer av psykologisk människo-likhet vilket i filmen förklaras med att han är programmerad att "lära sig" mänskliga beteende. Bara det faktum att han frågar John Connor varför han gråter är rätt talande; även människor frågar varandra varför vi gråter, 1) Vi ser att någon gråter, 2) Vi undrar varför. Kan man säga att en människa kan betecknas som psykologiskt robot-lik? Ja, naturligtvis, av samma anledning som alla människor med en mekanisk arm får en större visuell robot-likhet], är "simulacrum" (Baudrillard). De perfekta kopiorna, det som kan ersätta originalen, människorna själva. Det är naturligtvis inte dumt, det är inte det jag säger. Baudrillard är väl bra? Men det är att låsa Blade Runner i en postmodern position. Och inget som jag läst om filmen har passera dessa barriärer. Det är irriterande. Det finns ett postkolonialt sätt att betrakta replikanterna och storyn, men det är på sätt och vis ointressant. Det måste gå att se det på ett annat sätt. Jag vet inte vad jag menar riktigt – men det är bara så jävla irriterande att läsa samma skit i varenda bok man läser om en film, eller om ett fenomen (som man kanske ändå måste säga att Blade Runner är).


2 kommentarer:
Självklart är det mycket irriterande att allt för mycket trycks in i olika postdiskurser. Dessutom kännsdet 90-tal. Alla viktiga fenomen förtjänar att behandlas ur fler perspektiv. Inte minst något så viktigt som Blade Runner.
Jag vet att du läst en text Mikela Lundahl. Hon sa något klokt för en tid sedan. Någon efterfrågade under en utvärdering mer av ett ekonomiskt perspektiv i undervisningen. Hon höll med och gav en plausibel förklaring. Det materialistiska/ekonomiska är självklart för hennes generation av idéhistoriker. De tar det för givet, det är inte så att de nedvärderar det. Tvärtom.
Något liknande tror jag kommer vara fallet med det postkoloniala perspektivet för min generation.
Ja, de postmoderna/postkoloniala tar jag alltså för givet, precis som Lundahls generation tar det materialistiska/ekonomiska för givet? Förresten - du är väl i min ålder.
Skicka en kommentar