REBEL COMMANDER

I DÅLIGT SÄLLSKAP

IDAG FICK JAG ETT AIR MAIL FRÅN OHIO med La mort est mon métier (1952, Döden är mitt yrke) av Robert Merle. Tanten som sålde den, Marla Fleischer, verkar vara en trevlig kvinna. "Dear Mr Rebel Commander Enjoy the book! Best wishes" har hon skrivit med rött bläck på fraktsedeln. Amazon är magiskt på något sätt. En amerikansk tant skickar mig en bok på franska till Sverige. Det är konstigt. Boken har alltså rest från Frankrike till Ohio och sedan från Ohio till Sverige och förmodligen kommer dess öden och äventyr inte att upphöra här. Den handlar förresten om Rudolf Höss (omdöpt till Rudolf Lang) som i likhet med Eichmann var en SS-Obersturmbannführer och mångt och mycket en av de huvudsakligt ansvariga för förintelsen. Poängen med att läsa så trista böcker vet jag inte om den egentligen finns. Men det är intressant och har lite att göra med den här andra boken som jag läser nu, Les Bienveillantes. Man kan fundera på hur nazismen skildras i olika tider, vad händer med nazismen i fiktionen (litteratur, film, etc.) ju längre vi börjar avlägsna oss från andra världskriget? I pojkboksäventyren och i de teckande seriernas värld är ju nazismen (och framför allt SS) alltid onskans representanter, men i den världen kan man blanda in vad som helst för det hela utspelas i en värld i vilken man räknar med vad som helst. Det behöver alltså inte vara historiskt korrekt. I Indiana Jones-filmerna är nazister bad guys – och det var de ju – men här finns också övernaturliga inslag, överdriven sadism, etc. Man köper detta för det handlar om en matinéfilm. Både La mort est mon métier och Les Bienveillantes befinner sig dock i en annan (mer seriös) genre, eller i ett annat kulturellt produktionsfält som Bourdieu skulle säga. (Å andra sidan: jag säger inte att jag drar mig för att läsa Les Bienveillantes samtidigt som jag tänker på nazistrepresentationen i Indiana Jones! Jag är ju väldigt populärkulturell, och kommer antagligen inte att få sitta i Svenska Akademien.) Hur som helst. Det är vissa skillnader – frågan är bara om dessa skillnader inte långsamt kommer att lösas upp och bli än mer problematiska ju längre vi, som sagt, avlägsnar oss från andra världskriget som historisk period. Det uppseendeväckande med den fiktiva huvudpersonen, Max Aue i Les Bienveillantes, en SS-officer, är som jag nämnt i tidigare inlägg att han är homosexuell. Och eftersom denna SS-officer inte har något egentligt samvete är också hans homosexualitet beskrivet i samma skimmer. Det är problematiskt, eftersom det finns en outtalad värdering i detta; man kan helt enkelt säga att författaren, Littell, faktiskt uttrycker åsikter som kan betraktas som problematiska. Dels att sexuella övergrepp per automatik skulle leda till en slags promiskuös (homo)sexualitet. Dels att homosexualitet i linje med vad Theweleit skriver i Männerphantasien (1979, Mansfantasier) är något som implicit existerar i alla homogena organisationer (extra mycket i militära strukturer) och har med våld, dominans och maktutövande att göra. (Och om man läser vad Bo I Cavefors skriver i sina essäer och böcker – i till exempel Tidningenkulturen; "T.E.Lawrences homosexualitet möter gensvar i en omgivning där man delar hans behov av smärta och död, av lustfylld självutplåning." Ja, då förstår man attbegreppet övergrepp knappast existerar för honom. Sado-masochismen är en del av hans sexuella identitet, och smärta, död, lustfylld självutplåning, det är inte på förhand negativt laddat.) Nu är nazikitsch redan en del, i och för sig, av någon slags sado-masochistisk kultur, så… ja, det förtar knappast problematiken med – eller, om man nu kan läsa det så, den explicita kritiken i – Les Bienveillantes. – – – Ja, jag blir helt enkelt inte klok på Littell.

För att gå över till något begripligt var jag återigen tvungen att ta fram mina aggressiva sidor i helgen. Men jag känner ingen skam över det. En person som jag träffat två gånger och vid det senaste tillfället talade med i säkert 20 minuter menade på en fest att han inte kände igen mig när jag kom fram och hälsade på honom. "Känner jag dig?" undrade han. "Nej, du kanske inte känner mig på det sättet, men vi har träffats flera gånger nu och vi har en gemensam bekant i S." Jag gick runt och kokade en stund och sedan gick jag fram till honom helt lugnt och sa att jag skulle ge honom en käftsmäll om han inte känner igen mig nästa gång vi träffades. Det kändes helt logiskt. Han tror att han är skyddad från våld på grund av hans lite fåniga utseende och på grund av att han känner den här personen. Men så är det ju inte. Om man inte känner igen en person som kommer fram och hälsar på en så bör man låtsas att man känner igen personen. Det handlar om att man inte i onödan vill genera den andra. Om man inte fattar det så får man lära sig det den hårda vägen. – Jag menar, det är klart att jag är en obehaglig människa, men jag klarar verkligen inte av den typen av människor. Det var mindre än ett par månader sedan vi sågs på Nef. Jag minns allt. Helt perfekt. Jag har å andra sidan ett utmärkt minne. – – – Slår mig nu att han kanske skulle kunna polisanmäla mig för ett sådant tilltag. Å andra sidan verkar det orimligt. Hur skall han förklara sig utomordentligt dåliga minne? Hur som helst: om jag inte hade sett det som absolut nödvändigt att hota honom med stryk hade jag givetvis inte hotat honom.