FILM OCH "FILM"
Ser om ett antal filmer som jag fått låna från V. Amadeus (1984) i director's cut och Barry Lyndon (1975). Barry Lyndon är precis lika bra som jag minns den, det är verkligen märklig, eller det speciella är väl att berättaren talar om strebern Barry som om han helt enkelt var en hjälte, eller inte alls en speciellt dålig figur, som om berättaren, den allvetande, kände en uppriktig sympati för honom – trots att Barry helt enkelt inte är en föredömlig person. Hela filmen blir på så vis ironisk, speciellt första akten, medan den andra – som jag ännu inte sett – blir mer och mer tragisk, och i och för sig ganska komisk som jag minns det. I historien som filmen bygger på The Luck of Barry Lyndon (1844) av William Makepeace Thackeray fungerar Barry som en opåligt berättare som skryter och omedvetet framställer sig själv i ett dåligt ljus. Kubrick har löst det ganska bra, utan tvekan. Amadeus däremot fungerar verkligen sämre i director's cut.
Känner mig som vanligt ganska deprimerad av någon anledning. Det bästa är helt enkelt att hålla huvudet högt på något vis. Men skulle jag egentligen inte behöva gå i terapi? Jag tror att det skulle vara bra för mig, men hur – å andra sidan – skall jag få råd med att gå i terapi?… Ja, att lösa det skulle ju bara innebära ytterligare ett problem för mig. Har i alla fall börjat filma lite med V. som har köpt en riktigt schyst digitalkamera. Skall försöka få honom att filma ett diskussionsprogram med mig och min mentor från gymnasiet, min svensklärare, om litteraturens förfall i det samtida samhället. Jag tror att det skulle kunna bli bra, frågan är bara vad man skall visa det någonstans. SVT skulle ju inte ta in det. Men det skulle kunna bli ett intressant tidsdokument. Egentligen skulle jag ställa upp på att filma vad som helst. Igår ägnade vi vi säkert tre timmar åt att filma skuggor på en vägg! He-he. Det finns ärligt talat inget roligare än att filma. V. har i alla fall framförhållning, så vad som helst kan väl i princip hända antar jag.
Känner mig som vanligt ganska deprimerad av någon anledning. Det bästa är helt enkelt att hålla huvudet högt på något vis. Men skulle jag egentligen inte behöva gå i terapi? Jag tror att det skulle vara bra för mig, men hur – å andra sidan – skall jag få råd med att gå i terapi?… Ja, att lösa det skulle ju bara innebära ytterligare ett problem för mig. Har i alla fall börjat filma lite med V. som har köpt en riktigt schyst digitalkamera. Skall försöka få honom att filma ett diskussionsprogram med mig och min mentor från gymnasiet, min svensklärare, om litteraturens förfall i det samtida samhället. Jag tror att det skulle kunna bli bra, frågan är bara vad man skall visa det någonstans. SVT skulle ju inte ta in det. Men det skulle kunna bli ett intressant tidsdokument. Egentligen skulle jag ställa upp på att filma vad som helst. Igår ägnade vi vi säkert tre timmar åt att filma skuggor på en vägg! He-he. Det finns ärligt talat inget roligare än att filma. V. har i alla fall framförhållning, så vad som helst kan väl i princip hända antar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar