REBEL COMMANDER

MACHISMO, MACHISMO, MACHISMO!

Glömmer att dra upp min väckarklocka och vaknar först när posten trillar ner på hallgolvet med en duns. Tidigare använde jag min mobil som väckarklocka, men nu har displayen gått sönder så jag köpte den här nygamla klockan istället. Den ser ut som väckarklockor gör i Kalle Ankatidningar. När jag var liten fick jag en sådan klocka av min farfar som jag fick montera ner och förstöra om jag ville. Det gjorde jag med glädje. En dag kommer jag antagligen att förstöra även den här klockan, för den tickar irriterande högt. Går till Apoteket och köper medicin. Efter kebabrulle och två Treo känner jag hur jag blir lättare. Trycker också i mig lite ZyComb och Bisolvon. Plötsligt en minnesbild från trettonårsåldern. Jag är i Lidköping. Jag träffar Jonas igen. Han är som jag minns honom. En hård kille. Som Micke Persbrandt. Han är en liten Micke Persbrandt. Det finns en avgrund mellan oss för mitt självhävdelsebehov ser annorlunda ut. Jag tror att vi är precis lika våldsfixerade, men för honom är slagsmål något naturligt på något sätt, jag kommer inte i närheten av den naturligheten. Fattar inte varför jag fortfarande bryr mig om sådana machismogrejer. Men hur skulle jag kunna låta bli?

Förresten såg jag The Beach igår. Den var överraskande bra. Fattar inte riktigt varför jag undvikit den så länge. Leonardo har fortfarande kvar något av sin pojkaktiga skönhet (eller charm), men ser för övrigt jävligt otränad ut. Den franska birollsinnehaverskan hade – föga överraskande – en air av mjukporr över sig. Souverain!

Här är en text av Bourdieu, On Male Domination, som jag tror är bra. Bourdieu är alltid bra.