REBEL COMMANDER

KÄNSLOMÄSSIGT KRIMINELL

BORDE SÖKA JOBB men läser istället Albert Bonniers "Nyheter Våren 2008". Det jag fastnar för mest är Lars Noréns En dramatikers dagbok som kommer ut i april nästa år. Så här skriver förlaget om boken: "Under fem år registrerar en nordeuropeisk dramatiker dagligen sina tankar, ord och gärningar. Han går till sitt arbete. Han går och handlar. Han odlar sin trädgård, städar ur sin garderob. Han ser ljuset över staden, han ser människorna, han ser varorna. Han förälskar sig, lockas, retar upp sig, stöts bort. Mot dödens fond blir varje andetag tydligt. Ur pendlingen mellan tidlös biologi och vår tids unika sjuka, ur vardagens triviala upprepning stiger långsamt men obevekligt en sorgehymn över allas våra liv, i början av seklet, sent på jorden." Det kommer att bli sjukt intressant att läsa den. Norén är tung på ett sätt som jag inte hade någon distans till när jag var yngre. Nu förstår jag hur aktivt han flyttar fram vissa genans- och skamnivåer. Att säga (eller skriva) saker som: "Jag är känslomässigt kriminell", "Jag möter mig själv när jag går hem eftersom jag gör samma sak varje dag", eller "Människorna är så många. Jag är så få" är på något vis banalt. Men jag tycker om det. Norén är för övrigt också en poet och författare som jag varit totalt besatt av. Hans skrivande har påverkat mig så mycket att jag känt mig kidnappad av honom. Jag är nästan glad att jag fick höra honom sommarprata för ett tag sedan för då fick jag en annan bild av honom. Han blev mer av en person som jag kan hålla en distans till, för jag uppfattar hans neurotiska tendenser som mer eller mindre onyttiga, eller överflödiga, och jag tror att sådana saker är något som man aktivt, om man vill, kan välja bort ur sitt liv. På samma gång förstår jag att det är viktigt för honom. – Att vara konstnär innebär inte att man ska vara som alla andra människor. Det kan inte handla om att känna vad andra människor känner eller om att må som andra människor mår – trots att människan ju är ens material. Det måste handla om något annat. Och kanske är det lite det som Norén menar med att han är "känslomässigt kriminell". Vad skulle det innebära att inte vara känslomässigt kriminell, det vill säga känslomässigt laglydig? Ja, det skulle troligtvis innebära att man helt enkelt inte har någon distans till sina egna känslor, man skulle inte ha någon distans till sina begär och det skulle betyda att man egentligen inte ser sig själv. En annan tolkning av yttrandet "Jag är känslomässigt kriminell" skulle vara att man inte har någon respekt för andras känslor, på samma vis som en tjuv inte har någon respekt för andras egendomar, man skulle i så fall kanske utnyttja andra människors känslor skoninglöst, man skulle se deras känslor som svagheter, man skulle aktivit finna deras svaga sidor genom att utläsa deras känslor och känsloyttringar som fiktiva truppförflyttningar i ett Preussiskt krigsspel. Men på något vis är det också så vi lever våra liv, vi avkrävs ju en distans till våra egna känslor. För att bli personer som kan genomskåda och tolka världen (som består, delvis, av andras begär) är denna distans något som fordras av oss, speciellt som det kapitalistiska samhällets framväxt krävt den här människotypen, det vill säga en borgare, en rationell och praktisk individ (upplyst och inte vidskeplig) som kan förutse framtiden inte bara för ett enskilt subjekt utan för miljoner subjekt, för människan som en idé, för ekonomin (också en känslomässig ekonomi) som alltings förutsättning. – Hm. Det här blev ett ganska sjukt inlägg, men vad fan ska man göra.


POJKRUMSESTETIK

Har inte så mycket att säga om mitt liv. Försöker äta ordentligt. Tränar lite. Skriver. Måste verkligen skaffa ännu ett kneg. Det ger mig total ångest. Nästa vecka ska jag luncha med syrran och prata om reklambranchen. Funderar förresten på att läsa upp några ämnen, men vet inte riktigt om jag kommer att ha någon användning för det. På 6:an visas Simpsonsavsnitt som jag aldrig sett förut. Mina skulder växer. Häromdan upplevde jag något paranormalt i min lägenhet. En ljusblixt. Jag hoppade upp ur sängen och gick runt och försökte komma på vad det var. Lampan i köket brukar slå på och av ibland, så det hade kunnat vara det – men den här gången var det annorlunda. Ljuskällan kom någon annanstans ifrån. Ett tag tänkte jag att jag skulle gå ut i farstun och sätta mig och vänta ut demonerna. Sedan tänkte jag att jag inte är rädd för någonting och gick och lade mig igen. En vän till mig som har ADHD brukar säga att jag inte är rädd för något, men det är fel så klart.