KAPITALISM & FRIHET

Läser Naomi Kleins Chockdoktrinen (2007). Förutom analogin med medicinska experiment som utfördes i Kanada med CIA:s goda minne är det en intressant bok. Den har i alla fall fått mig att streama Milton Friedmans TV-serie Free to Choose från 1980. Kanske den mest extremt nyliberala människa som någonsin existerat. Problemet med att genomföra hans idéer är huvudsakligen, skulle jag tro, att klyftorna mellan rika och fattiga ökar och att välfärdssamhället går under. Han tycks 1980 inte ens låtsas om att den "fria marknaden" i sig borde kunna skapa hämmande system som kan likna de som han menar att regeringar skapar; de multinationella företagens monopol, etc., sådant som hämmar konkurrens. Denna person fattar, tror jag, över huvud taget inte vad demokrati är. Vilka är det som gör att ojämnlikhet minskar om den minskar? Vilka är det som avskaffar barnarbete eller röstar för att få bort farliga eller giftiga arbetsmiljöer, för att över huvud taget få bättre miljö, renare luft? Folket. Stat och regering är därför tvungna att blanda sig i ekonomin och göra den "fria" marknaden omöjlig. För Friedman verkar det inte som om en sådan koppling mellan medborgarna (människor) och regeringen existerar, men så verkade han ju heller inte ha några skrupler när det gällde sådana saker. Klein lägger ganska stor vikt vid hans och Chicagoskolans samröre med Pinochet och vill mer eller mindre hävda att Friedman bär en skuld till Chiles terror mot sina medborgare, men jag skulle nog säga att CIA har mer blod på sina händer än Friedman i det fallet. Hur som helst borde alla som bor i ett välfärdsland som Sverige vara för vår nuvarande blandekonomi, snarare än "ren" kapitalism eller en fri marknad i Friedsmans tappning; en produkt av en renodlad ekonoms förvisso rätt briljanta utopi. Kleins förförande retorik och hennes grepp att kasta in citat från nazistläkare och nazistiska ideologer som Alfred Rosenberg (som hängdes 1946) i början på varje kapitel är en i sig jävligt omoget på något vis, hon är en effektsökare på det sättet, pueril, men jag antar att det fyller sitt syfte. För jag kan inte tycka annat än att kapitalismen måste kontrolleras av just medmänskliga, solidariska och humanistiska skäl. Renodlade ekonomer har inte detta perspektiv och ska heller inte ha detta perspektiv, att deras teorier omsätts och i vissa fall får förödande konsekvenser är annan femma. Friedman var en 1900-talets största ekonomer, ett geni på sätt och vis, efter det lilla jag läst om honom har jag svårt att förneka det, trots att hans idéer får mig att rysa. I Free to Choose talar han sig varm för den lilla "entreprenören" som tillverkar sina små prylar i sitt hem, säljer dem och går runt, det är idylliskt och vackert. Men de som jublar mest över en Friedmansk kapitalism måste vara de multinationella bolagen (vars inflytande över framförallt USA:s Bushadministration börjar bli så stort att denna nation börjar bli en korporativ (nationalistisk) polisstat); globaliseringens enda egentliga vinnare.

KÄNSLOMÄSSIGT KRIMINELL

BORDE SÖKA JOBB men läser istället Albert Bonniers "Nyheter Våren 2008". Det jag fastnar för mest är Lars Noréns En dramatikers dagbok som kommer ut i april nästa år. Så här skriver förlaget om boken: "Under fem år registrerar en nordeuropeisk dramatiker dagligen sina tankar, ord och gärningar. Han går till sitt arbete. Han går och handlar. Han odlar sin trädgård, städar ur sin garderob. Han ser ljuset över staden, han ser människorna, han ser varorna. Han förälskar sig, lockas, retar upp sig, stöts bort. Mot dödens fond blir varje andetag tydligt. Ur pendlingen mellan tidlös biologi och vår tids unika sjuka, ur vardagens triviala upprepning stiger långsamt men obevekligt en sorgehymn över allas våra liv, i början av seklet, sent på jorden." Det kommer att bli sjukt intressant att läsa den. Norén är tung på ett sätt som jag inte hade någon distans till när jag var yngre. Nu förstår jag hur aktivt han flyttar fram vissa genans- och skamnivåer. Att säga (eller skriva) saker som: "Jag är känslomässigt kriminell", "Jag möter mig själv när jag går hem eftersom jag gör samma sak varje dag", eller "Människorna är så många. Jag är så få" är på något vis banalt. Men jag tycker om det. Norén är för övrigt också en poet och författare som jag varit totalt besatt av. Hans skrivande har påverkat mig så mycket att jag känt mig kidnappad av honom. Jag är nästan glad att jag fick höra honom sommarprata för ett tag sedan för då fick jag en annan bild av honom. Han blev mer av en person som jag kan hålla en distans till, för jag uppfattar hans neurotiska tendenser som mer eller mindre onyttiga, eller överflödiga, och jag tror att sådana saker är något som man aktivt, om man vill, kan välja bort ur sitt liv. På samma gång förstår jag att det är viktigt för honom. – Att vara konstnär innebär inte att man ska vara som alla andra människor. Det kan inte handla om att känna vad andra människor känner eller om att må som andra människor mår – trots att människan ju är ens material. Det måste handla om något annat. Och kanske är det lite det som Norén menar med att han är "känslomässigt kriminell". Vad skulle det innebära att inte vara känslomässigt kriminell, det vill säga känslomässigt laglydig? Ja, det skulle troligtvis innebära att man helt enkelt inte har någon distans till sina egna känslor, man skulle inte ha någon distans till sina begär och det skulle betyda att man egentligen inte ser sig själv. En annan tolkning av yttrandet "Jag är känslomässigt kriminell" skulle vara att man inte har någon respekt för andras känslor, på samma vis som en tjuv inte har någon respekt för andras egendomar, man skulle i så fall kanske utnyttja andra människors känslor skoninglöst, man skulle se deras känslor som svagheter, man skulle aktivit finna deras svaga sidor genom att utläsa deras känslor och känsloyttringar som fiktiva truppförflyttningar i ett Preussiskt krigsspel. Men på något vis är det också så vi lever våra liv, vi avkrävs ju en distans till våra egna känslor. För att bli personer som kan genomskåda och tolka världen (som består, delvis, av andras begär) är denna distans något som fordras av oss, speciellt som det kapitalistiska samhällets framväxt krävt den här människotypen, det vill säga en borgare, en rationell och praktisk individ (upplyst och inte vidskeplig) som kan förutse framtiden inte bara för ett enskilt subjekt utan för miljoner subjekt, för människan som en idé, för ekonomin (också en känslomässig ekonomi) som alltings förutsättning. – Hm. Det här blev ett ganska sjukt inlägg, men vad fan ska man göra.


POJKRUMSESTETIK

Har inte så mycket att säga om mitt liv. Försöker äta ordentligt. Tränar lite. Skriver. Måste verkligen skaffa ännu ett kneg. Det ger mig total ångest. Nästa vecka ska jag luncha med syrran och prata om reklambranchen. Funderar förresten på att läsa upp några ämnen, men vet inte riktigt om jag kommer att ha någon användning för det. På 6:an visas Simpsonsavsnitt som jag aldrig sett förut. Mina skulder växer. Häromdan upplevde jag något paranormalt i min lägenhet. En ljusblixt. Jag hoppade upp ur sängen och gick runt och försökte komma på vad det var. Lampan i köket brukar slå på och av ibland, så det hade kunnat vara det – men den här gången var det annorlunda. Ljuskällan kom någon annanstans ifrån. Ett tag tänkte jag att jag skulle gå ut i farstun och sätta mig och vänta ut demonerna. Sedan tänkte jag att jag inte är rädd för någonting och gick och lade mig igen. En vän till mig som har ADHD brukar säga att jag inte är rädd för något, men det är fel så klart.