LYCKANS BESTIALITET
UNDRAR OM DET FINNS någon etymologisk koppling mellan engelskans World (på Old English weorold) (och tyskans Welt) och den gamla isländskans veröld, ver betydde människa och öld betydde tid, ålder. "Världen var" alltså, under vikingatiden, "människans ålder." Läser Maja Hagmans Spåren av kungens män (1996). Mycket intressant. Skulle sträckläst den om jag inte hade haft så mycket att göra. Förresten tror jag inte att Welt nödvändigtvis har något samband med isländskans veröld. Däremot borde svenskans välde (i betydelsen rike eller -makt, envälde, och så vidare) ha någon koppling till Welt.
Läste förresten lite i Lundells Frukost på en främmande planet i morse, till frukosten så att säga. Lundell kan faktiskt vara riktigt rolig ibland. Han skriver verkligen om sina neuroser, hundskräck, banalt TV-tittande, obalanserat hat till trubadurer, helt harmlösa människor och lägger aldrig band på sig själv. Han måste ha ett väldigt roligt liv om han nu utan att skämmas kan skriva vad som helst som det ju verkar som. Hans eviga tjat om kvinnor är i och för sig en slags tortyr, endast vackra kvinnor existerar i hans värld och de verkar alla lite blasé på attraktivt sätt, trötta på att dyrkas, trötta på att inte finna något motstånd, bla-bla-bla, nu flyger jag till New York, nu reser jag till Berlin, nu tar jag flyget till Florens. Känner ett visst äckel men är kanske avundsjuk också jag vet inte, han impar i alla fall inte på mej riktigt, med den ena bruden efter den andra som vill bli tröstad av honom och när de inte blir det säger att han inte bryr sej och ser sin egen svaghet i deras tårar, umgås han bara med brudar som är amatörpsykologer eller vad? Jag blir inte klok på det där. Detta daltande med andra människor. För mej, som förvisso inte kan betraktas som normal, är allt gullande, ja egentligen all ömhet, något mer eller mindre motbjudande. Hur som helst är Lundells böcker fyllda med så mycket commonsensepsykologi att jag faktiskt aldrig brukar läsa ut dom, men Frukost på en främmande planet är faktiskt mer estetiskt tilltalande än hans andra, för här gör han överklivningar (radfall) som man vanligtvis bara stöter på i diktsamlingar och det innebär att texten blir en smula annorlunda, han blir medveten om det han skriver på ett annat sätt uppfattar jag det som, stilen blir lite mer driven och fragmentarisk. Det är som en enorm diktsamling med dikter i värsta Bukowskistilen. När jag satt på spårvagnen kände jag mig verkligen munter, verkligen pigg och om en bok gör en glad och inte deprimerad, ja, då tycker jag fan att man ska läsa den, oavsett vad det handlar om, om en bok om Koreakriget (eller plasttillverkning) gör mej glad på allvar, ja, då borde jag ju läsa den. Fattade pennan och skrev lite om mej själv vilket jag inte brukar på spårvagnen:
Läste förresten lite i Lundells Frukost på en främmande planet i morse, till frukosten så att säga. Lundell kan faktiskt vara riktigt rolig ibland. Han skriver verkligen om sina neuroser, hundskräck, banalt TV-tittande, obalanserat hat till trubadurer, helt harmlösa människor och lägger aldrig band på sig själv. Han måste ha ett väldigt roligt liv om han nu utan att skämmas kan skriva vad som helst som det ju verkar som. Hans eviga tjat om kvinnor är i och för sig en slags tortyr, endast vackra kvinnor existerar i hans värld och de verkar alla lite blasé på attraktivt sätt, trötta på att dyrkas, trötta på att inte finna något motstånd, bla-bla-bla, nu flyger jag till New York, nu reser jag till Berlin, nu tar jag flyget till Florens. Känner ett visst äckel men är kanske avundsjuk också jag vet inte, han impar i alla fall inte på mej riktigt, med den ena bruden efter den andra som vill bli tröstad av honom och när de inte blir det säger att han inte bryr sej och ser sin egen svaghet i deras tårar, umgås han bara med brudar som är amatörpsykologer eller vad? Jag blir inte klok på det där. Detta daltande med andra människor. För mej, som förvisso inte kan betraktas som normal, är allt gullande, ja egentligen all ömhet, något mer eller mindre motbjudande. Hur som helst är Lundells böcker fyllda med så mycket commonsensepsykologi att jag faktiskt aldrig brukar läsa ut dom, men Frukost på en främmande planet är faktiskt mer estetiskt tilltalande än hans andra, för här gör han överklivningar (radfall) som man vanligtvis bara stöter på i diktsamlingar och det innebär att texten blir en smula annorlunda, han blir medveten om det han skriver på ett annat sätt uppfattar jag det som, stilen blir lite mer driven och fragmentarisk. Det är som en enorm diktsamling med dikter i värsta Bukowskistilen. När jag satt på spårvagnen kände jag mig verkligen munter, verkligen pigg och om en bok gör en glad och inte deprimerad, ja, då tycker jag fan att man ska läsa den, oavsett vad det handlar om, om en bok om Koreakriget (eller plasttillverkning) gör mej glad på allvar, ja, då borde jag ju läsa den. Fattade pennan och skrev lite om mej själv vilket jag inte brukar på spårvagnen:
Vad ska jag säga, jag är fan inte ung längre, men jag har aldrig haft bättre fysik, mått bättre, känt mig mer attraktiv eller varit närmre vissa delmål i mitt liv. På samma gång är jag en jävla slarver, skadad av min uppväxt, förföljd av Kronofogden och andra svin, saknar vissa spärrar, är våldsam (enligt flera människor), och inte helt straight. Jag har så mycket energi inom mig som jag inte får utlopp för! Som en panter i en bur! Å andra sidan existerar inte ångest i mitt liv längre, åtminstone inte på samma sätt som förr. Ångest är en onödig dussinmänniskosjukdom, man ska inte vara rädd för något! Spartanernas valspråk löd: "Varför oroa sig!
2 kommentarer:
I Andrew Solomons "Depressionens Demoner" citerar han en forskare som säger att "Depression är en reaktion på tidigare förlust och ångest är en reaktion på kommande förlust". I antiken "Den svarta gallan, den substans som orsakar melankoli, är torr och
kall och är därmed förbunden med jorden. Ett överskott av svart galla orsakar tröghet och dysterhet, men under gynnsamma omständigheter kan
det också orsaka kreativitet och intelligens."
Jag trodde Spartanernas valspråk löd: "Inred ditt hem luftigt, tänk Japan"? Närmsta ja kommit Lundell var 20 minuter med "Jack", ja blev spasmatisk och kastade iväg boken. ALZ
"Jack" är fruktansvärd bok. Jag förstår inte människor som tycker om den. Jag har aldrig kunnat läsa ut hela.Den kanske var spännande på 70-talet. Jag vet inte. En person som identifierar sig med huvudpersonen i "Jack" (som jag antar heter Jack) skulle jag personligen tycka synd om. Bokstavligen är Jack en bok som jag också "kastat" iväg. Det är intressant eftersom man aldrig skulle kasta iväg Dostojevskij utan att känna sig som ett veritabelt svin.
När det kommer till Jack/Lundell-identifikation identifierade jag mig i och för sig med Arne Anka när jag var sexton-sjutton-arton-nitton-tjugo - innan jag började identifiera mig med STIG LARSSON (!) - vilket är mycket märkligt. Så jag vet inte om jag ska säga så mycket om den saken.
Skicka en kommentar