ATT VARA LEDSEN
Hm. mina dagar är märkliga. Känner mig verkligen känslig. Idag är det soligt, det fyller mig med en tacksamhet. Som om solen, det fina vädret, räddade mig från mörka saker. "nu ska jag ta tag i det här" tänker jag, och jag är medveten att jag kommer att ta tag i vissa saker. Att det idag, på grund av mitt goda humör som alltså tycks vara kopplat till det här fina vädret, kommer att lyckas. Det som jag misslyckades med igår, eller förträngde, kommer jag inte att misslyckas med idag, kommer jag inte lyckas förtränga. Men jag vet inte, kanske är det bara samma självbedräger, men under en något blåare himmel. Kanske mår jag bättre idag eftersom jag för ovanlighetens skull har några hundralappar på mitt konto. En sån grej, ekonomin som präglar ens liv. Även den här dagen hade kunnat vara deprimerande; jag vaknar vid tio på förmiddagen efter att ha sovit i 15 timmar och det första jag sätter mig och skriver är en analys om fascismen i USA, men jag kommer sedan på: Tack och lov bor inte jag i USA! Jag har egentligen ingen anledning att vara så ledsen. Förresten var inte gårdagen så jävla deprimerande, tvärtom. Jag drack öl och hade roligt. Problemet var väl att jag drack tre öl och blev så trött att jag var tvungen att gå hem. Det var som om jag blivit drogad. Det var längesedan jag upplevt en sådan känsla av trötthet. Inte ens efter många timmars nattarbete är jag så trött. Jag tänkte: Är det här symptomen på torgskräck eller nåt? Eller är jag bara på väg in i någon slags depression? 15 timmars sömn tycks lösa det mesta. Jag drömde att jag åkte i ett flygplan. Jag var med i en 40-talsdeckare. De vita klipporna i Dover. Vi var alla tidsenligt klädda. Smutsen, eller dammet, på våra rockar, skänkte scenen autenticitet.
