ATT VARA LEDSEN

Hm. mina dagar är märkliga. Känner mig verkligen känslig. Idag är det soligt, det fyller mig med en tacksamhet. Som om solen, det fina vädret, räddade mig från mörka saker. "nu ska jag ta tag i det här" tänker jag, och jag är medveten att jag kommer att ta tag i vissa saker. Att det idag, på grund av mitt goda humör som alltså tycks vara kopplat till det här fina vädret, kommer att lyckas. Det som jag misslyckades med igår, eller förträngde, kommer jag inte att misslyckas med idag, kommer jag inte lyckas förtränga. Men jag vet inte, kanske är det bara samma självbedräger, men under en något blåare himmel. Kanske mår jag bättre idag eftersom jag för ovanlighetens skull har några hundralappar på mitt konto. En sån grej, ekonomin som präglar ens liv. Även den här dagen hade kunnat vara deprimerande; jag vaknar vid tio på förmiddagen efter att ha sovit i 15 timmar och det första jag sätter mig och skriver är en analys om fascismen i USA, men jag kommer sedan på: Tack och lov bor inte jag i USA! Jag har egentligen ingen anledning att vara så ledsen. Förresten var inte gårdagen så jävla deprimerande, tvärtom. Jag drack öl och hade roligt. Problemet var väl att jag drack tre öl och blev så trött att jag var tvungen att gå hem. Det var som om jag blivit drogad. Det var längesedan jag upplevt en sådan känsla av trötthet. Inte ens efter många timmars nattarbete är jag så trött. Jag tänkte: Är det här symptomen på torgskräck eller nåt? Eller är jag bara på väg in i någon slags depression? 15 timmars sömn tycks lösa det mesta. Jag drömde att jag åkte i ett flygplan. Jag var med i en 40-talsdeckare. De vita klipporna i Dover. Vi var alla tidsenligt klädda. Smutsen, eller dammet, på våra rockar, skänkte scenen autenticitet.

FILM I DRÖM OCH VERKLIGHET

Märkliga drömmar inatt. Verkligen märkliga. Jag var med i en fransk film om ett spökhus. Filmen började med att man såg en litterär förening hålla ett möte. En väldigt självironisk och anakronisk scen i vilken dessa människor, klädda i kläder från tidigt 1900-tal – jag tror att filmen skulle utspelar i någon slags Lemony Snicketvärld –, sitter och talar om moderna författare som Houellebecq och Dantec. Plötsligt stormar något slags andeväsen in i salongen. Och sedan handlar filmen i stort sett om en robot som vill dö men som inte kan dö. Tillslut hoppar han ner i havet och rostar sönder. Men innan dessa antar jag att någon av de litterära mupparnas dotter blivit kär i den gamla roboten. Lite Skönheten och Odjuret sådär.

Förresten fick jag äntligen se Happy Feet förra veckan. Jag blev i vanlig ordning djupt imponerad, även om det verkligen var en barnfilm i hög grad. Det var en helig stund för mig, för jag hade verkligen gått runt och fantiserat om hur mycket jag skulle älska denna film – och jag kan ju inte förneka att jag älskade den. Tyckte om budskapet om överfiske och miljöbudskapen, och den var, precis som jag trott, en alldeles genomsöt film. Jag kommer förmodligen att se om den. – Ju mer jag tänker på det måste EU försöka konkurrera med den amerikanska filmens hegemoni. Om samtliga EU-länder årligen samlar typ 10 miljoner i en pott kan man varje år producera en storfilm. Målet som jag ser det är att komma upp i en budget på ungefär 200 men helst 500 miljoner kronor. Varför? Ja, varför inte. Det är bra av många skäl. Det görs pissfilmer i EU (rent generellt), och detta beror på att det inte finns någon verklig konkurrenssituation och heller ingen verklig idé om vad film är och bör vara. Skattebetalarna betalar och producenterna tänker så fort de inte gör en polisfilm (en genre som alltid kan vara lite bisarr) att nu skall vi skildra Skattebetalarnas liv. Kanske är situationen pissig för att vi inte har några ambitioner, kanske för att vi inte har den rätta miljön, kanske för att vi saknar självförtroende. I rent propagandasyfte skulle det också behövas filmer om Europas stora män och kvinnor genom tiderna. Om man låter amerikanerna äga den europeiska historien då blir resultatet som Marie Antoinette (2006) och det är ett problem. Även om Coppola har gjort en postmodern film, eller en film som vill vara postmodern, ironi, satir, så är det inte bra. Man skulle kunna göra en seriös film om Marie Antoinette. En bra film.