MUSKLERNAS GRYNING

Idag har jag verkligen dödligt ont i min högra arm. Kan inte sträcka ut den ordentligt. För några av mina julklappspengar köpte jag en hantel av typen som finns på bilden samt vikter på 25 kilo sammanlagt. Först försökte jag lyfte 15 kilo, men det blev för mycket, sedan försökte jag lyfta tio kilo och det gick väl sådär, så nu lyfter jag bara fem kilo + hantelns vikt då. Men det känns ändå bra på något sätt. Har velat köpa hantlar hur länge som helst nu. Kostade bara 300 i kållered. 9kr kilot. – – – För övrigt förflöt julfirandet ganska bra. Lite väl mycket snack om Nazityskland vid julbordet, men det hör kanske julen till. Min syrras sambos pappa berättade om de tyska hororna som skickades till Norge och Die Fahne Hoch (Horst Wesselsången) som sjöngs på den tiden också av svenska tyskvänner/nazister. Världen hade verkligen kunnat se annorlunda ut om det inte gick som det gick. Jag berättade om Ingmar Bergmans Hitlervurm och sa att han grät när Tyskland kapitulerat. – – – I julklapp fick jag en cardigan från Cheap Monday, ett par böcker och lite pengar. Jag var nöjd. Har sett för mycket på teve bara. Såg sista avsnittet av Snapphanar, kanske det värsta jag sett i hela mitt liv. En blandning av Fångarna på fortet och någon slags teateruppsättning av intelligensefterblivna. Ett slags skändande av den svenska historien om jag skall vara ärlig. Men jag kan inte längre bli arg över sådant slöseri med skattebetalarnas medel. Jag är helt desillusionerad vid det här laget. Det är bara att konstatera att detta är en ny tid. Leo klagade på kulturmänniskor. Jag skulle säga att den verkliga kulturmänniskan är död. I dagarna skall jag förresten söka ett jobb på SVT Drama. Men frågan är väl om man vill arbeta för människor som beslutat sig för att gräva sin egen grav. Man kan bara sörja att allt börjar slätas ut. Men kanske har det alltid varit såhär. Högkulturen existerar inte längre, den är inte tillräckligt kommersiellt gångbar. Leve populärkulturen.

ÅNGESTKÄNSLAN BÖRJAR AVTA NU. Ja, kanske var jag lite väl full när jag träffade Vincent den kvällen, men jag kände mig tvungen att träffa honom. Han hade ju försökt få tag på mig i Paris men min mobil hade gått åt helvete, eftersom jag glömt (eller förlagt) min laddare. Varken A. eller hans nuvarande fru hade någon Nokia. Märkligt. Alla borde ju ha en Nokia någonstans. Å andra sidan ville jag inte vara möjlig att nå. Om min far skulle ha ringt mig varannan dag för att höra om jag var i livet hade jag ju lika gärna kunna ha varit i Majorna någonstans. Jag vet inte vad den stora skillnaden är egentligen. I Paris, på morgnarna, börjar vattnet stiga upp ur kloakerna. Det rinner vatten längs trottoarkanterna, de har något annat system. Allt är rent. Man håller stan ren. Man borde vara lika noggran med det i Sverige. - Idag känner jag mig ganska duktig. Har ringt en av Feministiskt Initiativs grundare, men hon svarade inte - lika bra, jag hade bara stammat fram mitt ärende. Skönt. Jag skickade henne ett mail istället. Fick adressen av hennes förlag, Natur & Kultur. - Ja, jag var antagligen för full för att träffa Vincent. Vet inte varför jag skäms så mycket över det. Minns att Vincent ställde någon märklig fråga som konstnärer brukar få. Hur klarar man av att… någonting. Många brukar snacka om existensberättigande och dylikt. Ungefär: Hur kan du ägna dig åt något så ekonomiskt totalt meningslöst eller olönsamt när andra svälter i Afrika, eller jobbar häcken av sig på VOLVO. Men ärligt talat: om jag skriver något och någon skriver om det, så får ju den personen lön för att skriva om mig och kanske vice versa; man ingår ändå i något slags ekonomiskt system, ett produktionsfält. Lägg samman alla arvoden och det handlar ju om miljoner och åter miljoner. – – – Har bränt tusentals kronor på böcker de senaste dagarna. Och kanske tusen på öl och taxiresor. Dumt. Börjar inse att jag har något slags beroende, eller flera beroenden. Köpte Pierre Bourdieus Kultursociologiska texter. Tipsade en Nöjesguidenkille om den så att han skulle kunna skriva något tungt om mode. En av essäerna heter just "Modeskaparen och hans märke". Min säng är full av böcker. Lite tragiskt. Men de är ju mina vänner. Beställde ett par böcker av Orhan Pamuk, Istanbul och Snö. Har fortfarande inte läst hans Nobelpristal och det stör mig en smula. – – – Fan, känner verkligen att jag behöver bli lite kulturell efter fredagens eskapader. Återupprätta min stil på något sätt. Inte för att jag spelade någon annan än den jag var, men jag var ju definitivt inte mig själv. Men hur är man sig själv, jag kommer aldrig att bli mig själv. Kände mig som Jack Sparrow och jag tyckte om att känna mig som Jack Sparrow för ett tag. Det börjar bli mörkt. Klockan är tre. Det börjar bli riktigt kallt också. Tyckte jag såg en snöflinga i luften idag. Behöver köpa handskar men jag har ju bränt mina pengar på böcker så det är som det är. – Nej, nu skall jag köpa blått papper och skriva ett långt brev till Anders. Har ju köpt två frimärken redan. – Har för mig att Vincent och hans vän frågade om jag knarkade. Jag tror jag blev lite ledsen över det. Kanske svarade jag: Men det är ju såhär jag är! Eller så sa jag: Man kan inte vara den jag är och knarka samtidigt, för då får man ingenting gjort. Ibland känns det som om folk vill att man ska knarka, för då får de en förklaring till varför man saknar hämningar och varför de själva inte saknar vissa hämningar.

JAG VILL BLI BONO MEN JAG KAN ALDRIG BLI BONO

Vild fredag verkligen. Satt med G. och såg på youtube och hade det trevligt. Det slog mig att Bryan Ferry dansar jävligt fult på sina musikvideor. Hade aldrig tänkt på detta förut. G. hävdade att Ferry var ful i sig, men jag höll verkligen inte med. Ferry är inte alls ful. Jag blev nästan förbannad. Lekte med Roxy - en tysk jakthund. Sedan gick jag ut med Roxy och sprang fram och tillbaka framför en äcklig 1910-talskyrka. Sedan drack jag mer alkohol. Sjung in en refräng till en låt som jag tror kan bli jävligt bra, men jag måste hitta på fler verser. Gick ner till Sejdeln. Snackade med Morrisseyfantast som hade världen märkligaste flickvän. Jag hade använt kajal och rönte en viss uppmärksamhet antar jag. Det var första gången någonsin jag använde smink. Var ganska häftigt. Kände mig jävligt 8o-tal om man säger så. Som att vara på maskerad. Kände mig lite som en superhjälte om jag skall vara ärlig. På Nef var det helt dött. Jag trodde att Cat Five skulle spela, men tydligen var det i torsdags. Ringde Vincent och mötte honom och hans polare. Var skitpackad vid det laget. Det är möjligt att jag gjorde bort mig, men jag var mån om att träffa honom för han är en smart och trevlig kid som påminner mig om mig själv. Gick hem. Har svaga minnen av att jag brottades med någon, men det kan lika gärna ha varit en dröm. Satte mig vid ett hus och slocknade. Snuten kom men lät mig gå hem själv. Antagligen på grund av att jag framstod som för feminin för att låsas in i fyllecellen. Underbart. Men så var jag inte helt borta heller. Jag hade bara slocknat en stund. - - - I lördags åt jag världens äckligaste pizza på Andra Lång. Drack guava. Hämtade mina böcker hos G. Ångrade mig för att jag träffat Vincent och varit så borta. Hade ju sagt att jag gillade honom och han kan ha blivit rädd för mig, men antagligen är han inte rädd för mig. Han är ju inte helt square om man säger så. - - - I söndags hade jag ångest i min säng. Ville inte sitta vid datorn så jag skrev ett tjugotal sidor om min ångest i ett vaxdukshäfte istället. Vet inte om jag skall ha någon ångest idag, men antagligen skall jag ha det. Lite i alla fall. Fattar inte hur jag står ut med helgerna egentligen. Fattar inte hur jag står ut med livet. Jag vill bli Bono men jag kan aldrig bli Bono. Hur kul är det? Jag får bli något annat.

SCIENCE FICTION & POESI

Känner mig totalt oneurotisk idag. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, antagligen är det bra. Arbetar med ett ganska roligt projekt tillsammans med en kollega. Vi håller på med en text om science fiction och poesi. Får se hur det blir. Antagligen blir det jävligt bra. – Fan, den här musiken jaglyssnar på. Helt fruktansvärd. Bratmusik. Alla andra kanaler verkar inte fungera. Det är som det är. Viss musik ger mig verkligen fruktansvärda inre bilder, för mycket pradisöar, jag har alltid avskytt tropikerna. – Faktum är att jag är lite av ett geni. Jag har uppfunnit en ny terminologi! Användbar både för cultural studies och robotdesign: visuell människo-likhet och psykologisk människo-likhet / visuell robot-likhet och psykologisk robot-likhet. Jag kommer att bli berömd. Det låter kanske banalt, alltför simpelt. Men poängen är att ingen vågat vara så enkel förut. Dessa termer kommer att användas i framtiden, och jag har skrivit in mig i historien. Det känns ganska bra. – – – Fan, det här tangentbordet suger verkligen. Måste skriva med pekfingrarna. Enormt störande. Som att vara tillbaka på skrivmaskinens tid. När jag ser någon skriva med pekfingrarna (bara) sprids alltid ett elakt leende på mina läppar. Nu gör jag det själv. – – – Bodyrox/f Luciana - Yeah Yeah (Radio Edit). Grymt! Min typ av musik. – – – Som sagt: min dator är död. Måste få en ny. Har förlorat sex sidor min roman, antagligen för alltid. Måste skriva om allt. Av erfarenhet vet jag att det ibland kan bli bättre när man tvingas skriva om någonting, även om man naturligtvis förlorar detaljer. – – – Läser på min systers blogg att barnen leker terrorister ida, inte cowboys ooch indianer, utan terrorister. Det säger en del om vår sjuka tid. Detta hade hon sett på teve. Undrar ombarnen leker muslimska terrorister eller bara terrorister i allmänhet. Kanske leker irländska pojkar (och flickor) IRA. I Sverige är väl Folkpartiet det närmsta man kan komma med deras dataintrång. En dag kommer barnen säkert att leka hackers eller cyberjockeys. Syrrans unge hade också fått en käftsmäll av en ADHD-pojke. Jag fattar inte varför sådana typer får gå i vanliga klasser. De fuckar ju upp för alla andra! Man kan anta att han blir kriminell, det är sorgligt men sant. Förr kallade man dessa personer problembarn. Men nu är det ADHD det handlar om det är en typ en sjukdom? – Undrar om jag var ett problembarn? Om jag skall vara ärlig minns jag inte riktigt. Men jag brukade skolka i högstadiet och dricka vodka mitt på dagen. Naturligtvis utköpt av någon tjugoårig rollspelsnörd som jag och min polare lärt känna på tradition. Hur kan man köpa ut vodka till fjortonåringar? Det är mycket ovuxet och dåligt. Men på sätt och vis behövde jag det. Jag var som John Connor. Kände på mig att jag skulle bli en great leader någon dag, som om jag spåtts att bli det, som om jag själv sett det i en uppenbarelse. – Känner för att gå ut och festa, men samtidigt inte. Har ändå inte råd. Skrivandet har nästan aldrig roat och oroat mig så mycket som nu. - - - Några timmar senare har jag ätit kyckling, men jag har fortfarande inte fått i mig någon kaffe sedan imorse. Inte konstigt att jag känt mig konstig hela dagen. Åt kexchoklad, men kexchoklad kan aldrig bli ett substitut för koffein. Ikväll ska jag se Fredrik Lindström på teve. Skall läsa en bok av Getrude Stein och en annan av Jean Rhys, Ida. En roman respektive Sargassohavet. Av naturliga skäl (?) har kvinnor skrivit förorden. Vet inte vad jag ska recensera, men jag måste komma på något att recensera. Problemet är att det är så få författare jag verkligen har något att säga någon om! Funderar på Pynchons nya, Against the Day (2006) men jag vet inte om jag har lust att läsa 1000 sidor av denna galna jävel.

PETER FECHTER, DÖENDE

En kopp kaffe. Underbart. Behöver det verkligen nu. En snus också. Ja, vad bra! Satt just med min iBook, som alla trogna läsare av den här bloggen vet att jag älskar, och skärmen börjar bli helt galen, det är som en mardröm, den bara "hackar" hela tiden, plötsligt slockar den, sedan börjar den- ja, jag vet inte. Jag har inte ord för att beskriva vad som sker. Det vore förjävligt om den dör. Skall ta hem den, ge den el och hoppas att den mår bättre sen. Jag har ju inte gjort den illa. Jag har bara tappat den två gånger bara i golvet ju! Jag är i något slags förnekande tillstånd just nu. Jag vill tro att det löser sig, men jag vet, jag inser på samma gång att det inte kan vara något annat än börjat på SLUTET. – Ja, jag är inte totalt deprimerad. Det är skolans dator så de får helt enkelt kirra den. Problemet är att allt jag skrivit de senaste året finns i datorn. Och den jäveln har ingen brännare så jag har inga säkerhetskopior. Ja, det är fan en mardröm, men jag är inte totalt deprimerad. Jag försöker att inte vara totalt deprimerad. Det är bara något med skärmen. Ja, något med skärmen som kommer att gå över. – Funderar på att skaffa glasögon förresten. Nej, jag kan inte skriva nu. Det är för tungt. Och hur skall jag ha råd med glasögon om jag knappt har råd med linser! Jag vill se den nya bondfilmen. Jag älskar inte Craig på något sätt men när jag fick höra att han skulle spela Bond, ja, då insåg jag att det var ett bra val. Han ser ju ut som en mördare. Kanske lite för rysk till sitt utseende, men ändå. Jag menar att det inte ser ut som om han har några pigment i sin hy. Men det borde han väl ändå ha? – – – Det är som om livet går ut på att bli skändad. Som om livet går ut på att bli skändad av den här elektroniken. Till slut lär man sig att uppskatta det kanske. Jag vet inte. Det är ett straff. Nej, det är naturligtvis inte ett straff. – – – Är rätt trött. Har varit uppe hela natten. Arbetat med en text om science-fiction-film. Den kommer att bli bra tillslut. Min tanke är att försöka få RoboCop, Alien och Terminator att framstå som konstnärliga verk som måste tas på samma allvar som till exempel renässanskonsten tas på allvar. Men när jag tänker efter vet jag inte ens om jag tar renässanskonsten på så stort allvar. Jag tar nog RoboCop på större allvar om jag skall vara riktigt ärlig. Eller snarare: jag låtsas inte att jag är intresserad av renässansen, för jag är inte så intresserad av renässansen. Jag är mer intresserad av film. Och det är det väl ändå många som är. Vad det nu har för betydelse. (En dag skall jag sätta mig och se alla filmer som Depardieu har medverkat i. Ja, det ska jag göra. Förutom de som jag redan sett förstås.) Jag vill gå hem och lägga mig och gråta.

AS LONG AS BOOTIES ARE BOUNCING

I fredags var jag på Nef och såg Dj Assault. Var nära på att slå ner en tjej i kort mörk hår i 70-talsglasögon. Hennes attityd var så jävla dålig. Antagligen hade hon tagit amfetamin eller nåt. Normalt är man inte så otrevlig som hon var. Hon var helt jävla störd. Har aldrig velat döda en tjej så mycket på så länge; det var obehagligt. Jag vill glömma henne, men faktum är att hon förstörde min upplevelse av Dj Assault totalt. Egentligen gjorde det kanske inte så mycket. Jag fattade inte riktigt musiken. Det kändes som om det var något fel. Nej, jag måste nog säga att jag har upplevt trevligare utekvällar. Frågade några kännare om det var något fel med högtalarna och de menade att det var det, eller så ville de inte dra på allt de hade. Något sånt. Något techfel. Det var lönehelg så en massa drägg var ute. Jag kände mig som en riktig clubkid för en stund, så mycket clubkid man (eller jag) kan bli i den här staden. Förra veckan fick jag ett VIP-kort så gled förbi den 200 meter långa kön utan större problem. Det var ett trevligt litet ögonblick i mitt liv. Men man skall inte fastna i det träsket. Jag funderar på att riva sönder mitt VIP-kort. Innan jag fastnar i någon slags clubkiddröm som bara är en clubkiddröm! M. berömde mitt skrivande som vanligt. Nu var jag inte bara det jag skrev som "punk" utan som "electro". Det blir bara värre. Men jag håller med. Punk är okej. Electro. Nej, det är en smula missvisande. Igår lyssnade jag på någon slags Depeche Mode-låt i någon timma. En låt, om och om igen. Jag vet inte vad den hette. Men den var helt suverän. – Det verkar som om sjuka amerikaner lockar till sig en del rätt roliga tjejer ändå. Den där miffiga bruden med kort hår, som jag förresten misstänker var en mycket timid och söt flicka när vi gick på samma gymnasium (om vi nu gjorde det) innan hon började med knark, var ju inte den enda tjejen där. En tjej var jättelång och helt vitrysk. Hon var jävligt härlig. Jag förstod mig inte på hennes kroppbyggnad. Kanske var hon fotomodell. Häftig i alla fall. En annan flicka var också dödligt snygg. Helt vintage. Svårt vintage på något vis. Själv gick jag runt i min RAMONES-t-shirt. (Jag börjar bli som Nöjesguiden, jag vet, men det är inte ute med mig än). Talade också med en kompis till S. Tjugotre år. Han sa att han inte rökte, snusade eller drack alkohol. Hans tänder var små, spetsiga och vita. Han skulle kunna perforera plast med sina sjukt vassa tänder, med sina sjukt vassa och vita tänder. Hans hy var ganska fin. Han försvann på något vis. Han hade något rävlikt över sig. Antagligen tänderna. Efter ett tag gick jag hem. – – – Kanske skulle jag kunna publicera det jag skrivit om den Engelska versionen av Pimp my Ride men jag har nog aldrig skrivit något så elakt i hela mitt liv, så jag funderar på att låta bli. Andemeningen var att ingen totalt ful jävla engelsman kan slå en afroamerikan i någon som helst coolhetstävling. England - jag har varit där - kommer alltid att ha något av ÖSTSTAT över sig. De är ungefär som lika häftiga som balter i mina ögon. Senast jag såg skiten förstörde de bokstavligen en killes bil. Den var värre när den kom ut ur deras verkstad än den var när den kom in. Nästan i alla fall. Killen som hade den var intresserad av Japan. De klistrade på Manga-dekaler på bilen. De blandade rött och grönt och gult som om de blivit slagna av sina föräldrar när de var barn. Vad fan är deras problem? DE HAR JU INGEN SMAK! Samma människor förstod antagligen inte att ALI G var satir (eller möjligtvis rent hån). Jag menar en tolvåring skulle ju för fan skämmas över att åka i en jävla blomsterdekorerad MANGABIL vad är deras jävla problem. Jag blir så besviken. Det är ju också en slag förolämpning för killarna på West Coast Customs gör. De har ju för fan estetisk begåvning. De ÄR begåvade. Ja, ni hör, märker ju hur irriterad jag är över detta. – – – Känner mig helt fast i populärkulturen. Ser för mycket på TV antar jag. Klarar inte av svenska språket på TV längre. När det kommer ett svenskt drama sitter jag och ryser av obehag. Nyheterna är okej. Ser fortfarande på Simpsons och South Park. Det är okej men ändå inte. Om jag vill bli en stor författare måste jag skriva den där romanen och dom där dikterna. Man kan inte sitta och ha roligt i alltför hög grad. Det handlar lite om att inte leva något som helst liv, att inte tro på annat än KONSTEN. Det är inte lycka, men det är vad man gör, har man valt det så har man. – – –
Har börjat läsa Neuromancer (1984) igen. Den är bättre än vad jag minns att den var. Kanske för att jag plötsligt har insett att jag är mer influerad av William Gibson än vad jag egentligen vill erkänna. Han är kanske inte alltid superbra, men han är i alla fall ganska häftig. Ibland brukar jag fantisera om att få spela Case i den filmversion av boken som Chris Cunningham aldrig kommer att få göra, men han om någon skulle kunna göra det ganska bra.

VAR ÄR REVOLUTIONEN?

Dricker automatkaffe ur en Europaparlamentetmugg (www.europarl.se). Igår somnade jag ungefär vid tolv. Gick upp ungefär 08.30. Eller vaknade åtminstone då. Dissade Upplysningens dialektik häromdan och står i princip fast vid vad jag sa. Översättarna, Lars Bjurman och Carl-Henning Wijkmark, använder, anser jag, i onödan svåra och komplicerade ord där enklare och okomplicerade ord skulle kunna användas. Å andra sidan. Jag har också använt svåra ord någon gång. Jag har också gjort mig skyldig till term- och glosafascism. Det är bara så jävla onödigt. – – – Bläddrar i en bok om hundar - och jag blir glad! – – – Minns inte vad jag drömde inatt heller. Propavan hjälper mig verkligen. Men om jag skall vara ärlig är jag mer produktiv när jag sitter uppe på nätterna och är totalt neurotisk. Hur skall man ha det egentligen? Skall man sova på nätterna och bevara sitt välbefinnande, sin sinnesro och vara mer eller mindre improduktiv, eller skall man vara vaken på nätterna, neurotiskt, liksom påtänd av sömnlöshet och vara produktiv? Ja det är ett evigt dilemma. – – – Imorgon får jag i alla fall mitt CSN. Underbart. Antagligen går jag som vanligt till Nef, men egentligen borde jag hålla mig därfirån, det är inte bra att supa skallen av sig varje fredag. Lördagen försvinner som i ett töcken. Å andra sidan måste man ju få ha roligt någon gång i veckan. Har förresten börjat göra armhävningar och sånt igen. Hade legat av mig ett tag där. Det känns bra. Ett hälsotecken. – – – I måndags var jag hos min far. Det var intressant. Intressant att Nose och hans farsa tror sig ha ADHD. Jag skall inte påstå att jag vet vad det är riktigt, men det låter ganska allvarligt. Min egen far brukar tala om sig själv som en borderlinepersonlighet - men han har antagligen ingen aning om vad det är. Jag vet inte ens om det är en riktig psykiatrisk diagnos. Man har sina up and downs naturligtvis, men så är det väl för de flesta människor. Om jag skall vara helt ärlig känner jag mig förvånansvärt stabil. Men om man berövade mig möjligheten att skriva. Ja, då skulle jag antagligen bli helt jävla galen. Skrivandet har räddat mig. Ungefär som jag tänker mig att Micke Persbrandt har räddats av skådespeleriet. Han har vissa psykopattendenser; om han inte var skådespelare skulle han förmodligen vara en rätt tungt belastad kriminell. Det är i alla fall min teori. Jag vet inte vad jag själv skulle vara om jag inte var författare. Antagligen någon helt annan. Eller, ja, det är klart jag hade varit någon helt annan om jag inte hade varit författare. Såklart. Spelade schack med min far förresten. Det blev remi. Jag har spelat schack på instantchess.com några dar i rad nu. Första gången gav jag upp, andra gången förlorade jag (mot en kanadensare) för att jag tog för lång tid på mig (!). Fruktansvärt irriterande. Jag var ju bättre än honom! Kändes åtminstone så. (Min tro på att hjärnan vid 25-årsåldern liksom är FÄRDIG på sätt och vis har stärkt i och med mitt schackspelande. Jag är övertygad om att man blir mogen först i den här åldern - ungefär.) Förklarade Bourdieus sociologiska metoder för min far. Inte tvärtom. Ja, det är ju ett tecken på att man är vuxen på nåt sätt. – – – Kampen om över människors tänkande fortsätter. – – – Bourdieu menade att de intellektuellas autonomi var hotad. Men är den inte alltid hotad? Har den inte alltid varit hotad? (Lite kul att slänga in sådana funderingar här och var.) Martin Hägglund är en intelligent kille. Rätt snygg. Irriterande. – – – Egentligen borde jag fixa en ordentlig praktikplats. Kanske på Bonniers eller nåt. Känns bara som om det är för mycket jobb med att fixa bostad i Stockholm. Alltför jobbigt. Verkligen alltför jobbigt. För eller senare måste jag flytta till Stockholm. Känns så i alla fall. – – – Egentligen är jag rädd. Men det är det många som är. Jag vill ligga i min säng och äta bullar. Nej, det är fan inte vad jag vill. En dröm kommer alltid vara att få uppleva en revolution. Men den revolutionen är bara en dröm. (Och jag förstår ju att den är helt infantil!). Ungefär som Greiders dröm…

Vi behöver konflikter, politiska konflikter
som uppenbarar de sociala konflikter
som blivit allt hårdare bara denna höst,
men som ännu vilar där, i stort
sett oförlösta, inne i varje människa.
Och vi behöver de nya ännu namnlösa
profeter som står där i ett människohav
med en ny jord i ögonen och lyssnar och sedan
når ytan någon helt annanstans.
Vi behöver ett slags grundläggande upprördhet,
den upprördhet som det radikala tänkandet
i sista hand måste vila på
för att verkligen betyda någonting.
Ty den som är upprörd är aldrig nostalgisk,
den som är upprörd är alltid ny
och oprövad inför världens villkor.
Och den grundläggande upprördheten föds
i mörker, i november, när anletsdrag
och skymning smälter samman:
Vänstern börjar nu om,
trevande och osäkra börjar vi nu om.
(Göran Greider, Aftonbladet 2006-11-17)

DEPRESSION!

Tänkte först inleda med: "Allt äcklar mig idag!" men det är å andra sidan inte sant. Fantiserar mycket om att få vakta Idas hund, men tänker också att jag inte kommer att vilja vakta hunden om den ser fjollig ut, det vill säga om den är liten och fluffig - då har jag ingen lust att gå runt med den offentligt, då skulle jag skämmas. Men det skulle vara någon typ av jakthund så jag kanske inte behöver vara så orolig. Skämtade med henne lite och menade att jag naturligtvis skulle slå den om den inte löd mig, "Man måste ju sätta gränser och så vidare", he-he, men hon måste ha förstått att det var ett skämt. - - - Om jag skall vara ärlig tycker jag att Upplysningens dialektik (1944) är en skitbok, eller så är det bara översättningen som är dålig och överansträngd. Den är lätt plågsam att läsa. Intressantare är Marx spöken (1993), men även Derrida börjar jag bli ens mula trött på; vad skall man använda det till? - Ett problem med Upplysningens dialektik kan vara att det som de (Horkheimer & Adorno) säger har jag redan hört andra säga, jag har redan läst det. Om jag skall vara ärlig tyckte jag även att Minima Moralia var groteskt överreklamerad. Dom intellektuella gör mig trött, trött, trött! - Läser för mycket teori. Måste tillbaka till poesin igen, men jag är rätt trött på det också. Egentligen vill jag bara starta ett band och bli sångare och frontfigur. Problemet är att jag inte känner några musiker, och det är ju mer av en dröm. – Får just ett uppdrag att skriva något om Jean Genet och hans vistelse i Sverige. Han var på någon konferens och folk var otrevliga tydligen. Ja, varför skulle jag inte skriva om det. Det är väl så man får se det. Jag är en slav. Vi är alla slavar. Jag är en skribentslav. Det är ändå bättre än att packa kött (åtminstone för min del) – – – Igår såg jag på Aktuellt. Det var den mest deprimerande upplevelsen någonsin. Där sitter en moderatkvinna och flinar. Hon vill ge invandrarna möjligheten att köpa sina lägenheter så att de känner sig mer integrerade i samhället. Jag hade fan lust att skrika. Jag har inte råd att köpa min jävla lägenhet, så den "frihet" du snackar om är bara en frihet för de som har pengar/de rika din jävla *****. HON SATT DÄR OCH NJÖT AV SIN EGEN JÄVLA ONDSKA. Det blev inte bättre av att jag läste en artikel i Aftonbladet av Dan Josefsson: Så ska de skapa ett Sverige för de rika. Jag var tvungen att ta en Propavan för att lugna ner mig såpass att jag skulle vara kapabel att somna. Minns inte vad jag drömde. Kanske drömde jag om ingenting. - Nej, tiden är verkligen ur led. Timbro, Svenskt näringsliv. De är ju för fan mörkermän. Hur skall man bilda opinion när motståndarna har miljarder på sina bankkonton. Det är onekligen ganska svårt. Jag vill inte ens tänka på det. Ja, jag vill inte ens tänka på det. - - - Funderar på att gå hem och dricka folköl, men det är så jävla depressivt det med. Har inget annat för mig. Har ju fan inga vänner egentligen - men vad skall man med vänner till? Det har regnat i ett dygn. Mölndalsån svämmar över hela tiden. Och om femtio år (eller om det var hundra år) kommer delar av Göteborg att ligga under vatten. Miljöhysterin är total. Människor länsar butikerna efter lågenergilampor. (Förresten är det inte bara konstnärer som hatar sociologer. Jag tror att alla hatar sociologi. Ingen vill vara en punkt i ett diagram. Ingen vill vara ett diagram. Men om sanning skall fram är man det ju på sätt och vis. I den nya typen av övervakningskameror är vi siffror som rör på sig. 12 möter 24. 23 möter 17. Storebrorssamhället är här för att stanna. Först skriver jag lite om Tarkovskij och sedan skriver någon annan om Tarkovskij - det är så jävla typiskt. Man kan ge sig fan på att man är medelklass, man kan ge sig fan på att de flesta andra (som skriver om Tarkovskij) är medelklass. Det är ju så. Varför skulle man förneka det. Å andra sidan: Vad är det för fel med att vara medelklass. Rent ekonomiskt tillhör jag i och för sig de fattiga i samhället. Så vad fan, det är på de fattigas sida jag står och alltid kommer att stå. Vad jag kan bli trött på är varje yttrings automatik. Existensen är så förutsägbar att det är plågsamt. Alternativt går man verkligen ner sig. Ja, varför skulle man inte gå ner sig totalt. Nej, det är inte bra. Det är klart att man inte skall gå ner sig totalt. Det är bättre att träna den egna alienerade kroppen. Den kropp som inte får någon träning i det här moderna samhället. En gång i tiden existerade inte ens det ordet i kroppssammahang. Man slet på sin jävla jordplätt. Det var det naturliga. Man sprang runt och jagade sin föda. Man fick vadmuskler och andra muskler. Det moderna livet är den moderna jakten på vadmuskler och andra muskler. Att stå och dansa varje fredag fyller alltså någon slags funktion. Som ett slags substitut.) Ja, jag har för få vänner kvar i den här staden helt enkelt. Det är ju så. Alla blir äldre och flyttar härifrån. Det är hårt. Jag vill både flytta härifrån och inte flytta härifrån. Sverige är så jävla litet. Ett så jävla litet land. Det är närmast komiskt litet. Klockan är fyra och det är helt mörkt ute. Gud, jag är så uttråkad. Det är som om min kropp tillverkar sin egen speed. Men varje dag kan inte vara en fest. Så är det.

Tarkovskij

DET BÖRJAR PÅ EN KINAKROG

Fredagen var återigen rätt vild. Började dricka med J. och Ida på en kinakrog. Snackade om franska tecknare och om roliga saker som författaren Stig Larsson sagt och gjort. _ Inser att jag är rätt naiv när det gäller vissa grejer. Minns hur någon berättade för mig hur Stig Larsson sagt i ett TV-program vid något tillfälle när han och någon annan person varit oense hur han (Stig) ville "pissa honom", den andre - som han var oense med -, " i munnen". Det slog mig inte omedelbart att man för att säga en sådan sak naturligtvis måste gå på TJACK. Eller snarare: för att säga en sådan sak i NATIONAL TELEVISION så måste man antagligen gå på TJACK. När jag tänker på Stig tänker jag inte "tjack". Men för att få en djupare förståelse av ett författarskap och av en författare får man helt enkelt inte vara alltför BLÅÖGD. Om detta är en person som går på tjack och andra grejer, eller har gjort det, ja, då skall man kanske inse att det är så. - - - Jag vet att jag tjatar om den jäveln, men det beror ju på att han är rätt kul. Egentligen är kanske jag en ungefär lika bra författare. Ja, det är väl ungefär vad jag tycker. - - - Sedan gick vi vidare till UppåtFramåt och sedan till Nefertiti. Jag hoppade upp på scenen och dansade intensivt som vanligt och måste väl ha framstått som rätt körd i huvudet för en del. MEN JAG BRYR MIG INTE! Jag dansar vart jag vill och när jag vill. Några gamla tjuttiotalister ville nästan slå ner mig - de blev nästan förbannade; som om de trodde att jag ville provocera dem. Jävla Nick Cave-fanatiker. Homosexuella. Typ. Ja-ja. Jag hade skitroligt och eftersom J. är rik för närvarande lät jag honom bjuda mig på allt. Så det var kul. Även på Nef hade jag riktigt roligt men var alltför full för att föra någon slags konversation. Nef är ett jävla arbetarställe. Det är så jävla uppenbart. Det är bara lite mer pop-hiphop-människor där. Och musiken är ganska schyst. - Förresten presenterade jag av min författarkollega C.F. som "en stor författare" eller något liknande. Det är skitsnack men ändå inte. På sätt och vis var väl Strindberg den sista stora författaren. Nej, det är inte heller sant. Harry Martinsson? Ja, han var ju jävligt bra. Ja, det finns många fler naturligtvis. Boye var bra. Ja, det finns en del. Många, många, många. Men i jämförelse med Strindberg? Inte så många svenska författare. Därför skall man undvika att vara en svensk författare. - - - Har lånat sjukt måna böcker idag. Michel Onfrays Le désir d'être un volcan, Derridas Rösten och fenomenet, Bourdieus La distinction; critique sociale du jugment, Horkheimers och Adornos Upplysningens dialektik (som jag inte förstod när jag försökte läsa den 20 år gammal men som jag kommer att förstå lite bättre idag 25 år gammal), Derridas Marx Spöken; skuldstaten, sorgearbetet och Den nya internationalen, Hunter S. Thompsons Fear and Loathing in Las Vegas (ren nöjesläsning), The fatalist (en diktsamling) av Lyn Hejinian, District and Circle av Seamus Heaney, If... (om en rätt sjuk film från 1968 med bland annat Malcolm MacDowell) av Mark Sinker och Matrix; machine philosophique som handlar om Matrixtrilogin som en filosofisk maskin. - - - Eftersom jag skall vara ledig hela veckan kan jag gå ner mig i litteraturen hur mycket jag vill. Lånade också en bok om Derrida av Hélène Cixous, Insister à J.D., mest för att den var så snygg. Jag kommer inte att fixa franskan ändå, och jag tycker inte alls om Cixous (jag tycker att hon är to much). - - - Apropå hundar skall Ida skaffa en hund. Jag skall få passa den. Den får inte vara ensam den första tiden nämligen. Jag har inget emot hundar. Jag älskar hundar. I fredags träffade jag och J. på ett par med en mastiff (lite gulfärgad) som jag gosade oförskräckt med. Den var grym. Den uttryckte inga känslor, men den var ändå min kompis. Jag tror den älskade mig. - De enda hundar jag har något emot är riktigt små hundar och hundar som jag uppfattar som lite gay.