REBEL COMMANDER

VAN NISTELROOY OCH JAG. Det fanns något vitalt med mina första blogginlägg kände jag, nu finns det inte längre - inte på samma sätt. Man skulle kunna höja insatsen - men då blir man ju galen (det vore ohälsosamt att spendera alltför mycket tid med sin blogg om man nu inte som Leo använder den för att vässa sina skribentförmågor) - eller så fortsätter man som förut. Jag måste fortsätta som förut. En teori jag har om varför jag ser den här nedgående entusiasmen från min egen sida är ju att den här staden GBG verkligen känns mycket mindre spännande än Paris. Paris inspirerade mig, Paris var Hemingway classical drunkeness, Paris var a lot of fun, GBG är bara en konversation om döden, monotonin och det dåliga vädret på ett språk som bara talas av 9 miljoner och några stolta finnar på andra sidan Östersjön. Kan det bero på att jag var mer eller mindre salongsberusad i Paris hela tiden? Att det på sitt lätt destruktiva vis faktiskt var bra? Det finns ingen annan stad som provocerar mig att dricka mig aspackad så mycket som GBG. Det är närmast svårt att ha någon stolthet i den här jävla stan. Vad fan bryr jag mig om vad kidsen tycker om mig. Ja, nu bryr jag mig faktiskt om det eftersom jag börjar inse att jag kanske blir kvar här större delen av mitt liv, men förr brydde jag mig verkligen inte om det. Ja, jag ska börja bry mig om mina medmänniskor, men samtidigt har jag ingen lust med det. – – –  Fick van Nistelrooy mot Teddy Lucic och någon jävla laguppställning. Bra byte. Jag vill inte ha svenskarna. Nederländerna är viktigare i det här skedet. Nu har jag Rafael van der Vaart, Arjen Robben, Phillip Cocu (Cocu ser verkligen ut som sitt efternamn, en smula crazy), Barry Opdam och van Nistelrooy då. Vill åt emblemet och alla de andra spelarna. Samlar också på Brasilien. Tydligen ar det en grej med nästan vuxna män, och en del sportjournalister (antagligen 40+ till och med) som samlar stickers till sina fotbollsalbum. De går in i butikerna och köper upp alla korten framför småglinen som lägger sina surt förvärvade veckopengar på ett par paket med bilder. Skulle ge mig samma känsla som när jag var liten och spelade Magic the Gathering. De lite äldre spelarna köpte hela jävla kartonger med vissa serier. Fan. Fick verkligen sådana känslor när jag satt på Bazar med några andra killar och bytte bilder. Någon trodde att jag kunde tänka mig att byta Ronaldo mot Nistelrooy, men det hade ju varit som att byta bort Preatcher mot Force of Nature som jag alltför sent kom på var ett skitkort. Men när man var tolv - eller vad man nu var - var detta kort hett eftertraktat. Naturligtvis hade jag kunnat byta bort Ronaldo egentligen, men fan, om man inte samlar på Brasilien vore man ju konstig. – – – Extremt trött. Har sovit tre timmar nu på förmiddagen. Orkar inte engagera mig i skolan. Orkar verkligen inte. Vill ha semester igen. Men solsemester den här gången. Fattar inte varför det måste vara så jävla molnigt. Bakom molnen skiner ju solen. Minns när jag flög in över Göteborg. Hur jag kunde se hela staden jättetydligt under mig. Den glädje jag kände över detta måste också bombflygare känna när de kan se varje detalj av städer de skall fälla lasten över. Men de brukar ju å andra sidan bomba städer på nätterna. Och de brukar vara mörklagda. Skit samma. - Ute med A. och K. i tisdags. Slår mig allt oftare att vi kommer att bli äldre och dö. Något måste göras. Men vad. Olika typer av projekt får en att känna någon slags kontroll över världen, över sin tillvaro. Ett av mina projekt är fredagen. Hur skall jag göra med TTA-konserten. I värsta fall får jag gå själv - och det vill jag inte riktigt. Har lite svårt att dela glädje med främlingar om jag inte är totalt berusad, men det tänker jag inte bli. Jag är verkligen trött. Verkligen trött. Behöver göra så mycket. Det är jobbigt. Känner mig som en kontorsnisse och inser att jag är det. Sitter och layoutar grejer och korrläser. Det är sjukt så mycket stavfel man missar! Såg förresten det senaste numret av tidskriften Aiolos idag. Det var jävligt snyggt. - - - Har funderat mycket på rastlöshet och tristess den senaste tiden. Min teori är fortfarande att människor super ner sig mest för att livet är så jävla tråkigt att leva många gånger. Men livet kan ju inte vara en fest jämt. - - - Såg på THE WEATHER MAN igår. Bra film. Cage är skitbra som vanligt. Bågskytteprylen var bra. Köper den filosofiprylen. Överlag pendlade filmen väldigt fint mellan det nästan för obehagliga - som när huvudpersonens son långsamt blir förförd av en pederast - och det tragikomiska. Utbudet i videobutiken har förresten blivit lite mer puckat nu när Marilyn har flyttat därifrån. Antar att de städat bort alla Bergmanfilmer nu, men Bergman har jag ju ändå sett mer eller mindre allt av. Om jag hade velat se finkulturella filmer hade jag gått på Cinemateket. Men jag vill verkligen bara se amerikanska film. Jag säger som Godard: "Jag ser hellre en dålig amerikansk film än en dålig tjeckisk film." Det är ju helt sant! Jag har sett skitmånga småpretto europeiska filmer - och jag kan inte erinra mig speciellt många. Jag tycker att Amelie från Montmartre är en skitfilm egentligen. En jävla reklamfilm för Paris. Och folk snackar om att den där tjejen är så jävla söt. Det förstår jag i och för sig. Men hon är ju för fan debil i filmen. Filmen handlar ju om debila människor. Det är lyteskomik bara. THE WEATHER MAN är bättre i mina ögon. Kände verkligen igen mig i Spritzkaraktären. Det tråkiga med att vara nevrotisk och självupptagen i den här åldern är att man oftast inte tjänar några större pengar på det.