REBEL COMMANDER

HAR SÖKT FYRA JOBB IDAG. Känner mig väldigt bra, bra på nåt sätt. Den ena jobbet var som servitör, det andra som restaurangbiträde, det tredje som tidningsbud i Haga och det fjärde som hamnvärd i Lilla Bommen. Skulle förvåna mig om jag fick något av dem, men jag skulle mycket väll kunna tänka mig att dela ut tidningar i Haga, det är bara på söndarna, men det är ju bättre än ingenting, kan kombinera det med något annat. Hamnvärd vill jag verkligen inte bli, inte med tanke på vilka sa det brukar vara som äger flotta båtar. Eller det är åtminstone vad jag föreställer mig. Att personer med båtar är as. De borde betala ordentligt med skatt för att ha sina skitbåtar i den där hamnen. De borde fyllas med dynamit och sänkas i älven, sedan kan de stå där med sina pikétröjor och gråta - dom jävlarna. Tror inte jag kommer att få det jobbet. Skulle vara tvungen att ta betalt av en massa tyska människor. Det vore ett plus om man talade tyska menade dom. Man skulle inte heller vara rädd för att ta i. De antydde att det vore bra om man hade samlat på sig ett antal års yrkeserfarenhet, gärna som väktare eller liknade. De vill att man skall ha muskler med andra ord. Skit samma. Jag får se hur det blir. Tror en del på tidningsbudsgrejen i alla fall. – – – Lyssnar på Joy Division. "Love Will Tear Us Apart". Känner mig rätt ur balans. Av någon anledning har jag inga problem att vara trevlig mot människor. Det regnar ute. – – – Personer som tar livet av sig själva sätter sig ur fokus på ett ganska märkligt sätt. Funderar på detta eftersom jag måste skriva något om Mishima. Problemet är att det itne går att säga något vettigt om just en sådan sak som självmord. Och det är svårt att döma en sådan handling, om man nu inte tror att man har rätt att göra det, man är en idiot. (Alltså, jag har inget problem med lätt dumma människor, men jag hatar idioter.) Ja, det är inte bra, men, det är väl knappast det som håller från människor att begå självmord. Överlag är det jobbigt med döda människor. Överlag är det jobbigt att inte ha råd med snus. Vet inte riktigt vad jag skall ta mig till. Vad jag menar är. Skribenter som skriver om Hemingway tjatar inte om hans jävla självmord. Att han begick självmord är inte så konstigt. Han torde ha supit bort sin livsglädje, sin lust att leva, det är inte så konstigt. Fyra år efter att ha mottagit Nobelpriset i litteratur och två år efter att vännen Mishima begått självmord begick Kawabata självmord genom att gasa ihjäl sig. Nobelpriset är inte bara käckt tänker jag. Mishima begår självmord, tror jag, för att inte får Nobelpriset. Kawabata begår självmord för att Mishima begått självmord? Nej, här fungerar inte en sådan billig psykologi. Man vet helt enkelt inte, och även om man visste någonting skulle det vara svårt att förklara det, eller snarare: det man vet skulle inte förklara någonting. Ja, just det, Hemingway. Problemet är skribenter idag, när de skall skriva om Mishima, TJATAR om hans självmord - och nu när jag tänker efter är det ju det jag också gör här! Fan vad dålig jag är. – – – Hur som helst tänker jag försöka se den här boken av Mishima som jag måste skriva något om som en isolerad händelse. Det som finns efter själva boken, Mishimas död etc, har jag helt enkelt ingen aning om, men jag vet allt om vad som skett dessförinnan. - Att vara litteraturskribent, -recensent, handlar lite att veta om vad man inte skall upprepa, speciellt som man har läsare som i mångt och mycket sitter på exakt samma information, eller ändå har en föreställning om det man skriver om. Man vill inte skriva just den läsekretsen på näsan. – - – Förresten finns det en viss typ av människor som ständigt gör mig besviken förresten. De är oftast jävligt välutbildade och pålästa, akademiker, typ, men de är så tråkiga. De har inga EGNA BEGREPP. De är dussinmänniskor. Allt är bättre än dussinmänniskor. (Men kan det bero på en kulturskillnad? Jag tycker om människor som inte är blygsamma. Men de flesta människor är inte på det sättet. De vill inte bråka, de vill inte ens låtsas bråka. Det är så tråkigt, men jag måste nog säga att det är ett svenskt dilemma. Om man ser på teve kan man se på till exempel vissa journalister att de egentligen fått lära sig att vara uppkäftiga. Kanske är det så.) På samma gång är det väl dessa, dussinmänniskor, som får samhället att fungera. Det är sådana människor som tar emot mig när jag går till socialen. På vars RÖSTER jag hör att de läst en del på universitetet - men ändå inte bisarrt mycket. I de flesta fall talar de ingen typ av utmärkande dialekt. De talar alltså inte som typ... Albert & Herbert eller Bert Karlsson. När jag träffar min socialsekreterare skall jag försöka att utsätta henne för ett slags spratt. Eller, nej, det ska jag inte! Vad jag tänkte var att jag kunde pendla mellan att tala bred göteborska och så lite bred göteborska som möjligt. Det skulle vara helt sjukt. He-he. Jag hatar människor idag. Det här tangentbordet är skit annars skulle jag ha skrivit mer.