REBEL COMMANDER

ORDNING PÅ MIG

MAKTSKIFTE. – – – Så har vi en ny regering då, mycket snart. Vad ska man säga? Det var väl inte helt oväntat om man säger så. Imorse tänkte jag, när jag satt med mitt kaffe: "Nu kommer samhället att bli hårdare och kallare". Och kanske är det så, men frågan är om samhället inte varit ganska hårt och kallt ett tag. Man ska kanske inte överdriva. Det går bra för Sverige ju. Hur kan sossarna förlora när det går så bra? Kanske för att den där Göran Persson varit ett jävla "sänke" för hela partiet?… För att Thomas Bodström är ett sånt as som han visade sig vara. Detta rövslickande av Bush har fan gått på neverna. Jag röstade inte på sossarna. Det är inte så att jag gråter över det hela. Vill majoriteten av Sveriges befolkning ha en borgerlig regering så ska det givetvis vara så. Lite mer oroande är väl Sverigedemokraternas valframgång. Tydligen fick de många röster i Hisingen, där borta. Givetvis i Skåne också. Ja, jag suckar som en gammal man. Det är så jävla typiskt. Allt det här är så jävla typiskt. Men som sagt: kanske ska man inte överdriva, det kan ju faktiskt gå jättebra med en borgerlig regering. Men eftersom varken Göran Persson eller högern vill att räntan skall höjas kommer antagligen inte att arbetslösheten att gå ner speciellt mycket. Det är ju arbetslösheten som håller nere räntan. En sanning som det talas mycket tyst om trots att varenda jävla statsvetare vet att det är så. – – – Skall begrava mig i litteratur så jag slipper tänka på politik ett tag. Å andra sidan köpte jag Magnus Lintons Americanos; ett reportage om latinamerikas nya rebeller och Saids Orientalism idag. Så det blir väl ändå en del politik antar jag. Dessutom ska jag skriva en mycket politisk recension i dagarna. (Man kan inte säga att det är direkt tråkigt att leva i vår tid.) Har länge funderat på att gå med i något politiskt parti men jag vet inte om jag orkar med det. Jag skulle förvandlas till en skoningslös streber antagligen. Till någon som vill komma sig upp inom partiet. Inte för att det är fel, men jag vet inte om jag orkar med det just nu. Men det just nu finns det ju mycket att göra på vänsterkanten så det kanske skulle vara intressant ur den aspekten. Ja, jag får se. – – – Har inte skrivit på ett tag här förresten. Har känt mig för alienerad på något sätt. Har inte haft något att säga. Men det har jag kanske inte i allmänhet. Förra veckan var jag förresten ute och åkte i en Rolls-Royce från 1978 eller kanske -79. Den var brun. Blev jävligt packad. Åkte genom Göteborg och skrek med en nasal röst till folk att de skulle rösta på Folkpartiet. De lydde inte mitt råd. Antagligen la de sina röster på Moderaterna istället. Vi drack äkta champagne och hade det trevligt. Det regnade. På Skybaren tappade jag koncepten helt och skickades ner i lobben där jag genast började förolämpa ett gäng tyska affärsmän. Tyskar har jag vissa problem med. De har förstört sitt eget språk. De har förstört Mozart och Bach och de har förstört Rilke och Hölderlin. Eller "de". De flesta har naturligtvis inget på sitt samvete. Men det spelar ingen roll. Den skoningslöshet som den tyska… nej, nu börjar snacka politik igen. Orkar inte med det. Jag var hur som helst helt borta. Och när poliserna kom för att hämta mig skrek jag att de var sossejävlar (!). Naturligtvis en komplimang på sätt och vis. De var tvugna att brotta ner mig på marken. Men jag hade bara ett blåmärke när jag inspekterade mig själv nästa dag. Men jag visste att jag skulle bli galen när jag såg den där Rollsen. Jag visste att jag skulle bli galen när champagnen (äkta) började flöda. Jag visste att jag skulle bli galen redan vid lunch den där dagen eftersom jag förolämpades grovt av några jävla kulturnissar som inte ville ha med mig i sin litteraturredaktion. Men som det är nu har jag kommit över det. Och jag är ändå inte ute ur leken. Jag är en STRIDBAR person för helvete. De kommer inte att få ner mig på jorden. När jag kom ut ur fyllecellen stod poliserna och talade om motorer. Jag satt och suckade. Var fortfarande packad när de släppte ut mig. En av dem, låt oss kalla honom Bosse, som känner igen mig, sa: "Det är ordning på daj". Ja, det är det faktiskt, även om det som allt annat är mycket relativt. Jag hade kunnat vara mycket, mycket mer störd än vad jag är. Det är sant! Jag satt ju fan och grät häromsistens för att jag kände mig så tacksam över att jag inte var mer störd än vad jag är. Jag grät av tacksamhet; jag är en underbar människa, det tycker jag ju till och med själv att jag är. - - - Said var en rätt stilig man förresten.