REBEL COMMANDER

MAX ERNST DOG 1976

HAR KÖPT TRE BÖCKER IDAG. Stefan Johnssons Världen i vitögat (2005), Mishimas Vårsnö (1968) och Arundhati Roys Den oändliga rättvisans matematik (2004). Mishima för mitt eget nöjes skull och resten för skolans skull. Men på sätt och vis kan jag kanske inte få mer kläm på hur mycket den rika världen suger ut den fattiga världen än jag redan har. Eller? Jo, antagligen. Det är allt som oftast deprimerande läsning. Håller också på med Lintons Americanos (2005) som fått sjuk bra kritik, men på nästan varje sida märker jag något slags syftningsfel, ibland – tycker jag åtminstone – verkar det saknas hela ord. Men han skriver som den journalist han är och det blir inte superbra. Nåt är i alla fall en smula konstigt. Bläddrade i en bok av Max Ernst på bokhandeln på Linnégatan. Helt fantastiska bilder. Kopparstick (eller nåt) som Ernst gjort kollage av. Människor i konstiga situationer med djurhuvuden. Det kan inte bli bättre. Djurhumorn är totalt. Tänkte att jag kunde sno dessa bilder till mitt fanzine men jag vet inte om jag vågar. Ernst dog som ni vet 1976 och det är alltså några år kvar till hans Copyright går ut. Funderar på att skita i detta dock. Har redan begått en rad upphovsrättsliga brott och ännu har jag klarat mig. – – – Känner mig fruktansvärt slö idag. Somnade i och för sig vid två. Gick runt och kände någon slags ångest. Det är skitfint väder idag så jag borde vara glad. Men jag börjar bli enormt trött på att känna mig totalt arbetslös trots att jag går den här utbildningen och inte borde känna mig totalt arbetslös – ännu. Ska göra det sista jobbet skriften idag och sticka till tryckeriet imorgon. Detta gläder mig en smula. Men jag vet att det ändå kommer bli en del korrfel. Jag är helt ensam. – – – Att vara författare och poet är nog det ensammaste arbetet som existerar. Ja, det är väl samma sak med måleri förresten. Men ändå. Man sitter där och upptäcker ibland att man inte har något socialt liv. Samtidigt vill man ha ett socialt liv! Men man vet också att det inte går. Sitter man på krogen för många kvällar i veckan så har man plötsligt förlorat en mängd jävla tid. Förut var det givetvis lite mer "action" i min tillvaro, när M. och Leo och Anders bodde här, men nu börjar det bli allt mörkare. Ska inte påstå att jag lider skitmycket i och för sig. Men det är en smula trist. Det tar ett tag att få nya vänner. (Å andra sidan är naturligtiv M. i en ännu taskigare situation i Uppsala.) Igår satt jag förresten och ölade med S. en polare. Snackade om en hel del roliga grejer. S. berättade att alla som kände Kent Andersson (stor göteborgare) visste att han var homosexuell, men alla respekterade honom så mycket att de inte snackade om det. Min far hade ingen aning om det. Han fick nästan en hjärtattack när han såg löpsedlarna. Ja, det var väl i somras någon gång som han dog. Fotograferade mig själv ovanligt mycket med min LG-kamera. Kameran är ovanligt bra. När jag fotograferade mig själv i profil förstod jag att jag tangerade anorexi (nästan) så jag köpte en kycklingfilé. Hade kunnat äta två kycklingfiléer. Försökte utveckla min tankar kring vad jag betraktar som HITLERFASCINATIONEN i Sverige. Jag har redan tidigare snackat lite om det här i min blogg. Men jag tycker att detta jävla intresse för Tredje Riket börjar bli mer eller mindre obehagligt. I varenda nummer av Illustrerad Historia (eller vad en nu heter) finns antingen något om Adolf Hitler, Albert Speer, Eichmann eller SS eller Förintelsen eller någon Erwin Rommel eller något annat med. Det börjar bli lite jobbigt. Jag förstår att detta är fascinerande. Det tycker jag ju själv. Men samtidigt är kan jag åtminstone erkänna att denn fascination är en smula småpervers i sig. Varför just denna konstanta nazifixering? När nummer efter nummer av Illustrerad Historia fylls av det här materialet börjar jag undra om det inte handlar om ren jävla underhållning, dvs. inte om någon slags upplysning. Och det är som underhållning som nazismen (och allt som hör dit) riskerar att förvandlas till någon slags ond superhjältevärld för människor. Risken finns åtminstone. Snackade också om teater. Dagens kids har ju proggare som föräldrar. Det är därför som de har den inbecilla föreställningen att man inte behöver någon regissör. De tänker att de själva kan bestämma tillsammans. Alltihop. Det är djupt beklagligt. De har helt enkelt ingen respekt för auktoriteter. De förstår inte att jag - som har läst tusen gånger mer böcker än vad de har gjort - bättre förstår att läsa ett drama än vad de gör. De har liksom ingen jävla självdistans. Det finns försvisso två typer av auktoriteter. Å ena sidan den som bara tar makten över en grupp för att han eller hon tycker att det ska vara så. En översittare. Förstår att man inte direkt tycker om sådana människor. Det är sunt att vara skeptisk. Men så finns det människor som faktiskt är auktoriteter i sig. I det att de kan en jävla massa. Har erfarenheter. – – – Gud, känns bara som jag försöker undvika att avsluta det här arbetet. Det är så jävla tråkigt att korrläsa saker. Men det måste göras givetvis. – – – Förresten är den här värmen jävligt skum. Det är rena sommarvädret och det är den 26 september. Vart är världen på väg? När börjar laxarna flyga?