REBEL COMMANDER

STEVE IRWIN ÄR INTE LÄNGRE MED OSS

ABSTINENS, STÖLD, IRWIN ETC. – – – Läste förresten att den där Ernst Billgren skall ha en ny utställning igen. Mitt val av orden "den där" markerar väl ungefär vad jag tycker om honom. Han är den där Ernst Billgren, inte mycket mer, rent emotivt. Men jag har faktiskt läst hans Min Kamp (1999) och den var ju rätt bra. Hans tavlor säljer för mellan 400.000 och 500.000 kronor styck. Det är en del. Men sedan skall ju gallerierna ha sitt. Då försvinner 40-50 procent. Kanske mindre med tanke på hur stor han är. Sedan materialkonstnader och allt det där. Han har säkert en assistent anställd på heltid. Han är ett företag och han betalar naturligtvis skatt och arbetsgivaravgifter. Men det är klart. Han har nog så han klarar sig. Temat på utställningen, någonstans i Stockholms överklasskvarter, på nåt galleri där, var stöld. – Om jag skall vara helt ärligt så uppfattar jag Ernst Billgren som en rätt stötande Andy Warhol-karaktär. Ändå skulle jag inte se ner på mig själv om jag hade en målning av honom på väggen. – – – Istället för att använda min sista pengar till att säkra min tillgång på snus hyrde jag Jarhead (1995) och köpte en påse dillchips (Estrella). Den var bra. Jag kände mig tvungen att se en film helt enkelt. Tvungen! (Tyvärr lite för lite våld i filmen. Annars helt okej.) Idag har jag alltså inte råd med snus. Kan bara hoppas att mina CSN-pengar kommer in imorgon, eller i övermorgon. Att jag inte behöver gå med den här abstinensen för länge. Grejen är ju den här. JAG TYCKER INTE ENS OM SNUS. Eller jag kan inte njuta av det längre. Det är som om jag behöver snusa för att vara normal. För att inte gå runt och darra av abstinensbesvär. Gud, det är verkligen jobbigt. Men det är å andra sidan som att vara tjackad i sig. Jag säger konstiga saker och jag är helt orädd. Tänker stjäla pengar på något vis. Tänker stjäla en tjuga som jag vet att jag kan stjäla. Jag måste göra det helt enkelt. Måste ha råd med snus. Måste ha råd med snus. Måste ha råd med snus. Egentligen handlar det bara om att få framstå som en normal person. Nu känner jag mig som en kille jag minns från gymnasiet som var en hippie med rika föräldrar. Han såg ständigt en smula påtänd ut. Men det var antagligen en pose för hans del. Kan liksom inte låta bli att röra mig lite ryckigt. Det är skitirriterande. Måste få tag på pengar på något vis. På något jävla vis. – – – Plötsligt får jag reda på att Steve Irwin är död. Är det verkligen på allvar? Är det inte ett skämt? Nej, det är inget skämt. Steve Irwin är död - han är verkligen död. Stungen av en rocka någonstans på de Australiensiska barriärreven. På något vis förvånar det mig inte om att han har stuckits ihjäl av en rocka. Med tanke på hur extremt vårdslöst han hanterades med vilda och i många fall mycket farliga djur är det knappast förvånande att han på något vis lyckats reta upp en rocka, förmodligen genom att peta den på känsliga ställen. Men det är en tragedi också. Det var ju som om det här var vad Mr Irwin ville på något vis, som om det var detta han egentligen var ute efter. Det hela är tragikomiskt. Till och med hans egna släktingar kan knappast vara förvånade. De kan inte tänka: "Han som hade så fin hand med djur" till exempel, för det var ju inte vad han hade. Han var ju inte direkt öm mot djuren. Baby Bob-incidenten - eller: "Bobs krokodilmatningsdebut" - är ett utmärkt exempel på hans närmast chockerande vårdslöshet och dumdristighet.

Baby Bob incident [från http://en.wikipedia.org/wiki/Steve_Irwin]

Major controversy arose during a public show on 2 January 2004, when Irwin carried his infant son, Bob, in one arm while feeding a chicken carcass to a crocodile with the other hand. The infant was close to the crocodile, and comparisons were made in the press with Michael Jackson's dangling of his son outside a German apartment window. In addition, child welfare groups, animal rights groups, and many of Irwin's television viewers criticised his actions as being irresponsible and tantamount to child abuse. Irwin claimed that any danger to his son was only a perceived danger and that he was in complete control of the situation, and consistently refused to apologize for his actions despite considerable public outcry both in Australia and abroad. His defenders pointed to his many decades of hands-on experience and direct interaction with crocodiles. Terri Irwin claimed that their child was in no more real danger than a child being taught to swim would be. No charges were filed (although the police did visit Irwin at his home and advised him not to repeat the incident). [Croc Hunter Ducks for Cover The Sydney Morning Herald]

Ja, vad ska man säga. Med tanke på hur mycket man måste anstränga sig för att bli stucken i bröstet av en rocka så liknar det faktiskt ett självmord. Det är jävligt tragiskt. Även om Mr Irwin var en man som väckte blandade känslor var han i alla fall en person som lyckades fascinera hela världen. Något hade han besvisligen. Jag är - om jag skall vara ärlig - både en road och ledsen, och det kanske märks. Men en stor karaktär har i alla fall försvunnit. – – – Vad fan är det med den här jävla dräggblogger! Jag kan inte göra en enda jävla radbrytning/överklivning. Det gör mig så jävla arg. – Fan vad jag behöver snus nu.