DET ÄR SYND OM MÄNNISKAN!
De senaste dagarna har jag arbetat så hårt på en recension att jag inte haft tid att tänka på något annat. Det är rätt skönt att bara kunna uppslukas av sitt arbete, men idag skall jag nog köpa ett par öl innan Systemet stänger. Eller ta mig förbli stamhaket. Ta en bärs. Koppla av. Svina lite måttligt. Behöver det tänker jag. Jag har varit kulturell non-stop nu i två dygn. – – – Igår fick jag förresten hem den av mig hett eftertraktade avhandlingen Mansfantasier (1977) av sociologen och författaren Klaus Theweleit. Den är helt enkelt suverän. "I centrum av Klaus Theweleits psykoanalytiskt inspirerade undersökning står en grupp officierare i de så kallade frikårerna – ett slags privata, frivilliga arméer som i efterdyningarna av första världskriget drog fram i Tyskland och bekämpade den röda faran på hemmplan. Theweleit intresserar sig inte i första hand för vad dessa förelöpare till den nazistiska rörelsen tyckte om striderna och kriget; istället undersöker han deras tankar om mankligt och kvinnligt. Med utgångspunkt i romaner, brev och självbiografier visar han hur dessa officerares manliga identitet var en produkt av kvinnoskräck, och hur denna skräck var knuten till aggressiv rasism och antikommunism." I ett kapitel om den freudska begreppsapparatens giltighet upptäcker jag återigen hur lite jag verkligen fattade av Deleuze och Guattari när jag läste Anti-Oeidipus för ett antal år sedan. "Vem har överhuvudtaget ett "omedvetet" som är förbundet med Oidipus? undrar de. – Å andra sidan har jag alltid betraktat psykoanalys som något mer eller mindre depraverat. Psykoanalysens objekt borde vara psykoanalysen i sig. Nåja. Jag har aldrig trott att min blir mindre galen, eller i grund och botten mer förståndig av att läsa böcker. 1995 begick Deleuze självmord genom att kasta sig ut från ett fönster i sin lägenhet. Bara som ett exempel. Han var å andra sidan svårt sjuk i lungcancer. Det kan antagligen knäcka vem som helst. – – – Häromdan såg jag förresten Führerns elit (eller Napola som den heter på tyska) 2004. Den var ovanligt bra, men lånade sin handling ganska friskt från 80-talsfilmen Döda poeters sällskap. Mitt tyskhat är lite mindre nu. Det är ju inte bra att tycka illa om ett helt folk bara för att de älskade Hitler. – – – Klockan är 13.00 och jag vet inte vad jag ska göra av resten av min dag. Jag har bara tvåhundrafemtiokronor kvar i plånboken. Om den här tidskriften köper min recension – som verkligen blev galen – kommer jag att få 900. Det är en spottstyver givetvis. Gud, hur skall man överleva i denna värld. Packa kött tänker jag aldrig göra mer. Läser dikter av Kristian Lundberg. Skall inte påstå att jag finner honom övervärderad på något vis, men kanske börjar bli trött på poesi i allmänhet. Orkar inte med människor som skriver att "en dikt skall vara som en lans av ljus" och sådana grejer. Det måste gå att göra något annat. – I måndags kom förresten min tidskrift från tryckeriet. Det var en estetisk seger den här gången. Det blev precis som jag ville att det skulle bli. Jag grät nästan. Mitt förra tryckeri hade förstört produkten helt och hållet. Jävla teknokrater.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar