REBEL COMMANDER

UNE PHOTO DE CLASSE (4EME)

VI LÄR OSS GRUNDERNA HÄR. – – – Läser Guy Hocquenghems Le Désir Homosexuell (1972) i engelsk översättning. Den är förvånande jävla bra, underbara teorier, exempel av hur lagen använts för att bevara heteronormen, litterära hänvisningar till Musil, Proust, Sartre, etc. Hade aldrig hört talas om den förrän den här tysken, vad han nu hette, hänvisade till den i Mansfantasier. I stort sett handlar den om maktstrukturer. Hocquenghem – som förresten dog i AIDS 1988 som så många andra på den tiden – menar att det är just inom extremt manliga strukturer, som i (internat)skolor, miltären, poliskåren och även inom idrott som det finns extremt mycket latent homosexualitet. Förresten var jag en gång tvungen att klä av mig naken inför en äldre polisman. Jag fattade inte riktigt varför. Varför? Helt meningslöst. Antagligen var han bara intresserad av att se mig naken. Någon slags maktpryl. Då tänkte jag inte att det var därför, men nu börjar det långsamt gå upp för mig. Dessa människor är helt enkelt latenta i allmänhet. Den manliga dominansen i deras yrke är helt enkelt något som skapar den latensen, eller: spär på den latens som redan finns där. – – – Det börjar bli kallare i Göteborg. Jag har tagit på mig min halsduk. Skall ta ett glas vin med K. Senare skall hon på "middag". Jag hatar middagar personligen, kanske kommer jag alltid göra det. Allt sådant är Norén för mig – eller har möjlighet att bli Norén. Det värsta är att jag njuter av att se alla former av "borgerliga" get to gethers som skådespel, potentiella dramer. Människor är inte människor. Människor är arv, uppväxtmiljö, ordval, medvetenhet och omedvetenhet, sociala produkter och kanske asociala produkter, begär, libidon, erfarenheter, strukturer, de rör sig på olika sätt beroende inte bara på hur säkra eller osäkra de är utan också på hur de är fysiskt konstituerade – och jag kan inte släppa det. Därför bjuds jag aldrig in till middagar – bra. Jag är förstörd av psykologi. Förstörd av min uppväxt. Förstörd av dramatik. Av nödvändigheten att distansera sig från en dysfunktionell uppväxtmiljö. Det låter krasst och oromantiskt, men det är sant. Därför är kaféet eller baren den enda miljö jag egentligen känner mig hemma i. (Är den miljön också latent homosexuell? Nej, det tror jag inte.) M. menade när jag tog en öl tillsammans med honom häromsistens att min abnorma perceptionsförmåga som jag menade var min största tillgång också var det absolut sämsta med mig, min största svaghet, mitt handikapp. Det var briljant. Det är så jävla sant. Kommer att tänka på Linda Skugge, men jag vill inte dra för stora paralleller mellan oss två. Men hon är ju närmast kristallklart rubbad. – – – Skulle vilja ta semester från mig själv, men det är omöjligt. Måste stå ut helt enkelt. Kanske borde jag skriva något trevligt.