REBEL COMMANDER

DURCH DEN MONSUN

NÅGRA HÄNDELSERIKA DAGAR, årets sista, passerar. Den senaste veckan har jag träffat mer vänner än jag träffar på kanske två månader vanligtvis, jag har bränt tusentals kronor på taxiresor och alkohol. Gjorde en del idiotiska grejer helt enkelt. Men vad ska jag säga? Det finns inget att säga. Av någon anledning har jag ingen större ångest. Jag kan inte känna det. Över lag förstår jag inte varför folk är så jävla deprimerade som de är. Det är klart att jag förstår att man kan hata livet, sig själv, att man kan vara rädd för döden, att man kan känna någon typ av smärta över att aldrig få svar på "de stora frågorna"; men om jag inte har någon anledning att bli deprimerad blir jag det inte. Däremot, ja, min empatiförmåga är antagligen otrolig, ungefär lika stor som min oförmåga att verkligen vara social.

Häromdan såg jag förresten en Roald Dahl-filmatisering och började nästan gråta, och jag log också. Ett hjärtligt leende. Jag hade "täckning" för det leendet, jag "bottnade" i det – om jag hade stått på en scen, då hade publiken trott på mig, och denna tro hade alstrat en beundran tänker jag, – men anledningen till att jag tänker så är den att jag har en narcissistisk störning som Cullberg skulle säga. Sedan skrev jag två tätskrivna A4-sidor om varför barnskratt gjorde mig så lycklig i just det här stadiet av mitt liv. Varför kunde jag bli så glad av en Roald Dahl-film. Jag tänkte: "Att föröka sig och uppfostra barn är väl ändå livets mening? Jag kan väl inte låtsas att det är viktigare att vara framgångsrik? Det är ju ändå ingen som tycker om en för att man är framgångsrik. Åtminstone ingen vettig människa och det är väl därför jag förlåtit alla som någonsin avundats mig?" Eller handlade det om drogens inverkan på mitt temperament? Nej, jag har alltid älskat Roald Dahl. Jag har ju faktiskt läst allt av honom, och jag älskade honom för vad han skrev om var ensamma barn som genom i och för sig övernaturliga omständigheter tog revansch på vuxenvärlden, på allt obegripligt orättvist som existerade omkring dem. Var det därför jag kände en sådan glädje? Eller var det något annat, en kompensation inför något depressivt som skulle komma senare; det ibland olidliga arbetet, deklasseringen eller känslan av att vara deklasserad. AZL menade ju att vi tillhörde "den nya underklassen". Vi skulle befinna oss någon annanstans – egentligen. Vara ryggraden i samhället: medelklassen, men istället, trots vår utbildning, ja, trots all vår begåvning, alltihop, befann vi oss på botten, eller nästan på botten – ty de samhällspositioner som vi skulle kunna ha haft var upptagna av andra, äldre, kanske totalt obegåvade människor. Men detta var vårt öde. Det var kanske därför logiskt att vi levde som vi levde, livet hade spelat oss ett oförlåtligt spratt helt enkelt, existensen var en nitlott, samhället bestod av snöpta individer (vars "individualitet" var ett hån mot allt ädelt). Det var i alla fall en förklaring.

Nej, anledningen till att jag plötsligt kände en sådan glädje, ja, en varm känsla, av att se Roald Dahl-filmatiseringen om den lilla flickan med kinetiska förmågor var att hon påminde mig om min systerbarn, och kan jag verkligen tillstå att jag inför dem inte känner någon som helst kärlek? Om de hade varit små vandaler hade jag väl inte gjort det? Nej, antagligen inte. Om de hade väckt mitt förakt, om hela deras personer hade utstrålat någon form av damp hade jag väl inte känt en kärlek inför dem? Detta väckte, antar jag, någon slags faderskänsla. Och nu tänker jag att jag må vara störd på något plan, men jag kommer ändå inte att bli en sämre far, om jag någonsin blir en far, än min egen far var. Och på samma gång inser jag att pinsamhetskänslan jag känner inför dessa tankegångar ändå signalerar hur lång väg jag har att gå när det kommer till detta ämne. Man kan ju se mitt intresse för robotar, eller estetiken kring robotar, som den mörka sidan i mitt liv; ett större intresse för det omänskliga än för det mänskliga. Men, å andra sidan, hänger det kanske ihop. Jo, det borde egentligen göra det. Men på samma gång känns det som en bara alltför frapperande omväg att gå för att säga något (moraliskt) om människan. Och så menade ju också AZL att man kunde säga att roboten idag fått den roll som djuret har i fabeln. De berättelser som handlar om robotar är således egentligen fabler, som innehåller sensmoral, en lektion i moral. Genom vad roboten gör eller inte gör, genom vad roboten är inte är, vad han inte är och inte kan vara, lär vi oss något om människan – hennes begränsningar och möjligheter. Det är perfekt – med andra ord ENKELT, LÄTT ATT FÖRSTÅ; motsatsen till all pseudointellektuell verksamhet. Och egentligen har jag redan tagit upp detta på olika sätt. Genom att ställa roboten bredvid människan och människan bredvid roboten beskriver man, frivilligt eller ofrivilligt, människans robot-likhet. Om man kan PROGRAMMERA människor, om man kan manipulera dem att tro att det existerar något bortom döden, om man kan inbilla dem att till exempel svarta är mindre värda än vita, om man kan övertyga dem om deras egen överlägsenhet och alla främlingars underlägsenhet, så att alla deras handlingar är sådana som strävar efter att uppnå maktelitens mål - ja, då är människor i någon mån inte bättre än robotar, och då är det också rimligt att hennes identifikation med robotar alltid kommer att vara enorm – men outtalad. Och det värsta är väl att inte någon av oss kan kasta första stenen, inte ens de ibland oss som vi väljer att avguda eller kanonisera. Varför kunde till exempel inte Strindberg sätta sig över sin antisemitiska programmering som enligt Jan Myrdal hade med den svenska småborgerligheten på 1840-talet att göra? Människans brist på intelligens – det är hennes minsta problem. Det hennes förmåga att njuta av ondska som är problemet. Behovet av makt. Behovet av överlägsenhet.